Höstkollision i väntan på bättre dagar

Det kryper ner mot noll nu. En morgon fick jag skrapa bilrutorna med en cd-skiva som låg under ett säte och skrotade. Och hemma för man värma sig med ljus, eld, filmer, sånger och böcker. Jag drömmer varje natt. Oförklarliga saker. Om fåglar, blåmärken, Springsteen, cancer, fotboll, jobb. Utan sammanhang och logik. Sedan vaknar jag och inser att vi är där vi är. Mellan himmel och jord. De bästa av oss vill vidare upp, heder åt dem. Jag har svårt för det proppmätta, självbelåtna, nöjda, det stillastående. Som att en människa måste acceptera sin roll, även om den begränsar och hämmar. Som att Fru Apati och Herr Slentrian förenat sig med naturens lagar om hur saker är och borde vara.
Det är en föreställning som borde dra åt helvete.
Detta skriver jag samtidigt som Toni Holgersson sjunger att han "smakade på döden en dag, den smakade inte illa."
Jag tror honom. Att leva som en snedseglare är ett värre jobb än att dö, det är vad jag inbillar mig. Ett par vänner kom förbi med öl och strukna skjortor och vi hoppade in i den osynliga tidsmaskinen som förflyttade oss minst tio år tillbaka i tiden. Vi drack och garvade, det var vad vi gjorde. Vi la pussel av skärvorna från förr och aktade oss noga för de vassa kanterna. Livet utanför portkod 1858 har överflöd av oslipade skärvor, skarpa nog att kapa hälsenorna på en drömmare som jag. Och vi såg Sinn Fenn - så jävla -95, fortfarande - onyanserad brännvinsromantik, hembygdskärlek, nonsens. Då: vilda vildhjärnor på väg i rätt rikting. Upp.Upp. Upp. Nu: medelålders och ganska så nöjda 280-kronors-män satta i ett sammanhang där vilken världsvan stackare som helst ramlat vilse. Too much of everything. Inte dåligt, inte alls. Men för stort, för organiserat, för präktigt, för inrutat. Återföreingstörstande band på jakt efter identitet tappad på de långa årens stig bör nog fundera ett varv till. Allt har sin tid. Allt har sin plats. Och nostalgins falskklingande locktoner bör man vara försiktig med. Det kan bli platt, trist, ur led och i synnerhet ovärdigt. Varumärken ska vårdas med duntäcken och silke. Inte paketeras i låtsaslyx i en tid som redan rusat bort.

Tyst farväl

Man kan ta avsked på många sätt. Slita sönder banden som håller ihop, försvinna, säga som det är eller stryka längs väggen och springa när ingen ser. Så där bara. Borta. Inte fysiskt, kanske, men borta. Man kan gå ut och aldrig komma hem. Man kan råna banken och flyga till Brasilien.
Och man kan få en sista föreställning i en svart kista.
Ligga där och ta emot, kanske vara på väg rakt in i den andra dimensionen, stanna upp och se på. Varje gång jag slår mig ner i den där kyrkbänken för att säga farväl så slår det mig: hur blir det dagen jag själv ligger där död och tömd och locket slår igen? Vilka sånger, dikter, ord, tårar ska föra mig rakt i famnen på de goda änglarna? Vem gråter över mig?
Begravningar tenderar lätt att bli känsloorkaner, ett komprimerat sökande efter gemenskap och goda upplevelser i dåtid, privata minnesskärvor, allt det där. Vi söker samband, samhörighet, tröst. Vi sjunger Var inte rädd och vi snyftar kollektivt i våra mörka kostymer.
Kanske var det Uggla som en gång släppte en platta med titeln "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt?".
Och det kan man ju verkligen fråga sig.
I dag var det stillsamt och värdigt. I stora drag. Jag har ju så evinnerligt svårt för kyrkans högtravande, präktiga och fördömande ritualer, så är det, men kyrkorummet är ljust och vackert.
Det är en plats för avsked, no doubt.
Och i dag tryckte det över bröstet, inte bara för att skalet av en människa jag tyckte mycket om pustade ut i den där svarta kistan. Utan också för att världen, den stora och den lilla, förlorade färg och lyskraft när ljuset brann ut.
Kanske flämtar lågorna fortfarande i den bistra novembernatten.
Jo.
När jag blundar ser jag att det brinner på Polhemsgatan. Nu. Och i evighet.

Revor

Det rinner grumliga färger i livets artärer.

Just i dag, denna dag.

Daggdroppar i de nakna trädkronorna, droppar och pölar i det väldiga schackspelet på taket utanför mitt fönster.

En liten låga flämtade till i bröstet, den skänkte mig en välbehövlig knuff i rätt riktning, jag skrev och jag skrev igen.

Jag la åt sidan, avslutade, slog igen mappen med texten "Evil plans and other stuff".

Det är där jag samlar ihop det.

Över bron såg jag ena halvan av den röda solen gå ner, den tittade fram och vinkade farväl mellan två grenar på stigen ner mot havet.

Det var bedövande vackert och stilla och vattnet låg som sträckt plastfolie mellan bryggor och stenar.

På klipporna satt de andra, försjunkna i sin egen gemenskap, kanske, kanske, hänförda av naturens storslagna skådespel i den ljumma eftermiddagen.

Det är en bra plats att byta tankar på.

En bra plats för tillbakalutat rökande, ögon att förlora sig i, händer som nervöst trummar på låren under bord och bänkar.

Dit har jag längtat, därifrån har jag aldrig velat fly.

I går matades jag med livsvisdomar hela förmiddagen, kluriga köksbordsfunderingar, onsdagsfilosofi.

Varför väntar människorna på Jesus, när de lika gärna kan vänta på Steven Speilberg?

Buk

"Problemet med att läsa Charles Bukowski är att all annan litteratur blir så förbannat tråkig sen." Sa en vän till mig. Och han har rätt. På sätt och vis. Eller på alla sätt. Som 17-åring på väg i raketfart in i en värld av helgfyllor, tjejer, poesi, rockmusik, drömmar, liv så maratonstuderade jag Buk. Han skrev rått, okonstlat, realistiskt. Bra, förstås. Kvinnor. Postverket. Naket, hårt, brutalt, mördande. Inga förskönande omskrivningar, inga meterlånga metaforer från paradiset. Inte Tranströmmer. Bara livet. Som det är. Och var. Hon stank av alkohol, cigaretter och sperma från 200 män. Jag kan aldrig förlåta mig själv att jag kom. Ungefär så skrev han, vill jag minnas, just den där signifikativa raden har fastnat, hängt med, som ett osminkat släptåg i det riktiga livets skoningslösa galopprace. Öl och travtävlingar. Det är intelligenta teman uppfiskade från den gyttjefulla amerikanska rännstenen. Det tyskfödda geniet blev 73, om jag minns rätt, över 70 hur som helst. han målade med svart, grov färg över Los Angeles och fick de skitiga bakgatorna att lukta genom pärmarna. Som att släppa det moraliska och etiska västvärldenraster vi alla bär omkring på och som hindrar oss från att berätta hur det egentligen ligger till. Bukowski. Så stor i all sin kantstötta, marginaliserade litenhet. Kuk. Kuk. Kuk.