Såg förstås Springsteen - tredje E-street-konserten på mindre än ett år - och det som vanligt ett frustande, ångande musikparty man var bjuden till, trots att det var kallt som fan på Stadions H-sektion.
Inte det bästa Springsteen pressat ur sig och jag delar nog trots allt experternas krav på att alla Springsteen-spelningar i Sverige bör arrangeras i Göteborg. Alltid. Men jag är ju kanske inte helt objektiv här, Sveriges framsida tillhör ju faktiskt en av mina favoritstäder över huvud taget.
Det var hur som helst fint att få en så vacker pjäs som Candys Room presenterad, den Promised Land och Thunder road var de mest minnesvärda ögonblicken denna Stockholmskväll.
Och så Downbound Train och Hungry Heart - mest för att jag vet att det gjorde kvällen till en lite bättre kväll för somliga.
Såg landskampen sen:
Daniel Andersson var som vanligt sämst.
Han brukar vara det.
Men jag kan förstås ingenting om fotboll och jag kan ingenting om hur Lars Lagerbäck tänker, men jag kan fortfarande se med ett öga och jag såg att träningsoverall-Lasse uppträdde ungefär lika loj och oinspirerad ut som sidleds-Danne.
Ett tag såg det ut som att han sov.
Själv känner jag mig lite mätt på den här oglamorösa, ofarliga, ospännande sossefotbollen Sverige ägnat sig åt de senaste tio åren.
Jag vill ha stjärnor och skandaler.
Jag vill ha kostymer och slipsar och oförutsägbara laguttagningar och levande presskonferenser.
Jag vill ha Svennis, tror jag.
Och till dess ska småsörja att jag inte fick den här vackra sagan spelad för mig:
http://www.youtube.com/watch?v=0aRhqVWUPPs
