Höstkollision i väntan på bättre dagar

Det kryper ner mot noll nu. En morgon fick jag skrapa bilrutorna med en cd-skiva som låg under ett säte och skrotade. Och hemma för man värma sig med ljus, eld, filmer, sånger och böcker. Jag drömmer varje natt. Oförklarliga saker. Om fåglar, blåmärken, Springsteen, cancer, fotboll, jobb. Utan sammanhang och logik. Sedan vaknar jag och inser att vi är där vi är. Mellan himmel och jord. De bästa av oss vill vidare upp, heder åt dem. Jag har svårt för det proppmätta, självbelåtna, nöjda, det stillastående. Som att en människa måste acceptera sin roll, även om den begränsar och hämmar. Som att Fru Apati och Herr Slentrian förenat sig med naturens lagar om hur saker är och borde vara.
Det är en föreställning som borde dra åt helvete.
Detta skriver jag samtidigt som Toni Holgersson sjunger att han "smakade på döden en dag, den smakade inte illa."
Jag tror honom. Att leva som en snedseglare är ett värre jobb än att dö, det är vad jag inbillar mig. Ett par vänner kom förbi med öl och strukna skjortor och vi hoppade in i den osynliga tidsmaskinen som förflyttade oss minst tio år tillbaka i tiden. Vi drack och garvade, det var vad vi gjorde. Vi la pussel av skärvorna från förr och aktade oss noga för de vassa kanterna. Livet utanför portkod 1858 har överflöd av oslipade skärvor, skarpa nog att kapa hälsenorna på en drömmare som jag. Och vi såg Sinn Fenn - så jävla -95, fortfarande - onyanserad brännvinsromantik, hembygdskärlek, nonsens. Då: vilda vildhjärnor på väg i rätt rikting. Upp.Upp. Upp. Nu: medelålders och ganska så nöjda 280-kronors-män satta i ett sammanhang där vilken världsvan stackare som helst ramlat vilse. Too much of everything. Inte dåligt, inte alls. Men för stort, för organiserat, för präktigt, för inrutat. Återföreingstörstande band på jakt efter identitet tappad på de långa årens stig bör nog fundera ett varv till. Allt har sin tid. Allt har sin plats. Och nostalgins falskklingande locktoner bör man vara försiktig med. Det kan bli platt, trist, ur led och i synnerhet ovärdigt. Varumärken ska vårdas med duntäcken och silke. Inte paketeras i låtsaslyx i en tid som redan rusat bort.

Tyst farväl

Man kan ta avsked på många sätt. Slita sönder banden som håller ihop, försvinna, säga som det är eller stryka längs väggen och springa när ingen ser. Så där bara. Borta. Inte fysiskt, kanske, men borta. Man kan gå ut och aldrig komma hem. Man kan råna banken och flyga till Brasilien.
Och man kan få en sista föreställning i en svart kista.
Ligga där och ta emot, kanske vara på väg rakt in i den andra dimensionen, stanna upp och se på. Varje gång jag slår mig ner i den där kyrkbänken för att säga farväl så slår det mig: hur blir det dagen jag själv ligger där död och tömd och locket slår igen? Vilka sånger, dikter, ord, tårar ska föra mig rakt i famnen på de goda änglarna? Vem gråter över mig?
Begravningar tenderar lätt att bli känsloorkaner, ett komprimerat sökande efter gemenskap och goda upplevelser i dåtid, privata minnesskärvor, allt det där. Vi söker samband, samhörighet, tröst. Vi sjunger Var inte rädd och vi snyftar kollektivt i våra mörka kostymer.
Kanske var det Uggla som en gång släppte en platta med titeln "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt?".
Och det kan man ju verkligen fråga sig.
I dag var det stillsamt och värdigt. I stora drag. Jag har ju så evinnerligt svårt för kyrkans högtravande, präktiga och fördömande ritualer, så är det, men kyrkorummet är ljust och vackert.
Det är en plats för avsked, no doubt.
Och i dag tryckte det över bröstet, inte bara för att skalet av en människa jag tyckte mycket om pustade ut i den där svarta kistan. Utan också för att världen, den stora och den lilla, förlorade färg och lyskraft när ljuset brann ut.
Kanske flämtar lågorna fortfarande i den bistra novembernatten.
Jo.
När jag blundar ser jag att det brinner på Polhemsgatan. Nu. Och i evighet.

Revor

Det rinner grumliga färger i livets artärer.

Just i dag, denna dag.

Daggdroppar i de nakna trädkronorna, droppar och pölar i det väldiga schackspelet på taket utanför mitt fönster.

En liten låga flämtade till i bröstet, den skänkte mig en välbehövlig knuff i rätt riktning, jag skrev och jag skrev igen.

Jag la åt sidan, avslutade, slog igen mappen med texten "Evil plans and other stuff".

Det är där jag samlar ihop det.

Över bron såg jag ena halvan av den röda solen gå ner, den tittade fram och vinkade farväl mellan två grenar på stigen ner mot havet.

Det var bedövande vackert och stilla och vattnet låg som sträckt plastfolie mellan bryggor och stenar.

På klipporna satt de andra, försjunkna i sin egen gemenskap, kanske, kanske, hänförda av naturens storslagna skådespel i den ljumma eftermiddagen.

Det är en bra plats att byta tankar på.

En bra plats för tillbakalutat rökande, ögon att förlora sig i, händer som nervöst trummar på låren under bord och bänkar.

Dit har jag längtat, därifrån har jag aldrig velat fly.

I går matades jag med livsvisdomar hela förmiddagen, kluriga köksbordsfunderingar, onsdagsfilosofi.

Varför väntar människorna på Jesus, när de lika gärna kan vänta på Steven Speilberg?

Buk

"Problemet med att läsa Charles Bukowski är att all annan litteratur blir så förbannat tråkig sen." Sa en vän till mig. Och han har rätt. På sätt och vis. Eller på alla sätt. Som 17-åring på väg i raketfart in i en värld av helgfyllor, tjejer, poesi, rockmusik, drömmar, liv så maratonstuderade jag Buk. Han skrev rått, okonstlat, realistiskt. Bra, förstås. Kvinnor. Postverket. Naket, hårt, brutalt, mördande. Inga förskönande omskrivningar, inga meterlånga metaforer från paradiset. Inte Tranströmmer. Bara livet. Som det är. Och var. Hon stank av alkohol, cigaretter och sperma från 200 män. Jag kan aldrig förlåta mig själv att jag kom. Ungefär så skrev han, vill jag minnas, just den där signifikativa raden har fastnat, hängt med, som ett osminkat släptåg i det riktiga livets skoningslösa galopprace. Öl och travtävlingar. Det är intelligenta teman uppfiskade från den gyttjefulla amerikanska rännstenen. Det tyskfödda geniet blev 73, om jag minns rätt, över 70 hur som helst. han målade med svart, grov färg över Los Angeles och fick de skitiga bakgatorna att lukta genom pärmarna. Som att släppa det moraliska och etiska västvärldenraster vi alla bär omkring på och som hindrar oss från att berätta hur det egentligen ligger till. Bukowski. Så stor i all sin kantstötta, marginaliserade litenhet. Kuk. Kuk. Kuk.

Under kajornas svarta himmel

På den stora gatan i stan blåser löven omkring.
Snart bildar de ett färgat täcke, de samlas i högar, de hämtar värme och tröst hos varandra.
Om två veckor är träden nakna.
Det känns.
Ovanför hustaken flockas kajorna, de flyger utan riktning, nästan som i klungor fast ändå inte, och precis när jag tror att de ska störta in i varandra viker de av.
Elegant.
Och fortsätter.
I gryningen sitter de som svarta stenar i parkens trädkronor, som tålmodigt skakar av sig sommarens och höstens uniform av färg och grönska.
Jag går för mig själv i min egna tankar i en ny dag som aldrig riktigt vill slå ut.
Det är onsdag, sen oktober.
Det känns, det också.
I närbutiken, den enda som har vänligheten att hålla öppet så dags, hamnar jag bakom en man i beige rock, grön halsduk, blanka skor.
Han ser sig inte om när han betalar: en burk Norrlands Guld 3,5, en ask halstabletter.
Det gäller att dölja den man har blivit även om masken redan ramlat av.
Klockan är 07.28.
Jag köper snus och pluggar i lurarna och går med Daugava tillbaka igen.
I väntan på ett regn.
Kajorna svävar som utan kompass och riktning.
Lika vilsna som människorna på jorden.
Bakom pingstkyrkans parkering där de välmående Mercedesägarna brukar rena sitt samvete på söndagarna tar jag trappan upp mot Hattfabriken.
På en bänk står en flaska brännvin, ensam, som ett dystert monument över den tid vi lever i.
Jag tror att vi har en lång och hård vinter att vänta.

Blues för de ensamma

Ibland tänker jag att Socialstyrelsen borde komplettera sina folkhälsokampanjer.
För alla vet att det är oklokt att röka, dricka, knarka och spela för mycket och för ofta.
Vi blir slavar under ett beroende som i sämsta fall tar livet av oss.
Och det är odiskutabelt starka krafter.
Men omvänt då?
Borde vi inte också få det berättat för oss – i statligt subventionerade insatser – att det finns ett beroende vi alla behöver för att må bra, som inte är skadligt utan livsnödvändigt och som vi alla borde ha rätt till?
Men tyvärr säljer man inte vänner, livskamrater, älskarinnor, kollegor, samtalspartners eller goda grannar på svenska apotek.
Dessvärre finns det inga läkare som kan ordinera en varm famn när vi behöver det.
Du kan gå till Pressbyrån och stilla ditt nikotinbegär för en femtiolapp, och du kan om du har möjlighet göra som 96-åriga Eva Bergdahl i Karlskrona och ge den solitära tillvaron ett långfinger och emigrera till sällskap och vackra drömmar om ett annat liv.
Men annars?
Det här är värt att fundera över:
Vad händer när livet och samhället berövar oss fundamentala behov?
Vad händer när sådant vi behöver för att fungera fattas oss?
Den ofrivilliga ensamheten.
Allt det där.
Bristen på mänsklig kontakt, kärlek, beröring, kamratskap.
Vår förbannade rätt att få vistas i ett sammanhang där vi behövs.
Och där vi känner oss behövda.
Se dig omkring.
Därute går människorna omkring och längtar ett uppmuntrande ord på vägen och ett leende på gatan i novembervinden.
Ändå beter vi oss som främlingar, vi undviker varandra, vi tassar runt med sänkta blickar.
Vi duckar för det självklara.
Vi hukar för varandra.
Vi gömmer oss bakom gardiner och persienner.
Vi låtsas som att den där ensamheten inte finns.
Men det gör den, och den gör ont för alla dem som har ensamheten som enda sällskap.
Ibland, när familjerna, arbetskamraterna och kompisgängen går hem för att fira helg, med sina fulla matkassar och sin gemenskap, då gör den sig särskilt påmind.
Då är ensamheten en långsamt tickande klocka i en hyreslägenhet som aldrig får besök.
Då är ensamheten en telefon som aldrig ringer.
Då är ensamheten en kvinna som legat död i sitt badrum i tre veckor utan att någon saknat henne.
Då är ensamheten en halvdrucken flaska vin på nattduksbordet.
Då är ensamheten en snorig kofta på skolgården för den som aldrig får vara med.
Man hamnar på livets avbytarbänk utan en chans att få visa vad man går för.
Vi borde alla ställa oss frågan:
Om ett samhälle exkluderar och isolerar – vad är det för människor vi formar?
Om det inte längre finns utrymme för vårt grundläggande beroende av varandra – vad händer då?
Jag vet inte. Jag vet bara att vi behöver varandra för att må bra, för att växa, för att orka.
Och jag vet att det finns ett enkelt sätt att göra vardagen lite uthärdligare för den som hamnat utanför.
En varm kram, en klapp på axeln, ett leende – sådant som gör skillnad.
Jag behöver dig.
Du behöver mig.
Vi behöver varandra.
Det kan vara värt att påminna oss själva om det emellanåt.

Det kom ett brev.

Några rader.

Stärkande, upplyftande, kloka.

Det gjorde mig mycket glad.

Skickat från dalen mellan bergen här intill.

"Sällan gläds man nuförtiden över nya kontakter som knyts under mer eller mindre krystade former. Folk överallt i det här jobbet, tackolov, men kan jag slippa dom inom en radie av tio meter från själen är jag tacksam. Dock var det utomordentligt glädjande att träffa er båda; brinnande o på riktigt, vänliga o vid liv. Inte alla är det. I dessa idiotiska så mycket bättre- o idol-tider verkar många tycka att bästa alternativet är att självdö i TV-soffan med ena handen vispandes i en flottig chipsskål medan den andra stint kramar en avslagen grogg. Vi skiter i så mycket o vi bryr oss så lite om varandra."

Män i veckan

Vi gick genom staden, passerade butikerna som gjort sitt för dagen och rullat ner, lägenheterna där ensamheten svetsat igen själva meningen med allt sedan länge.

Och kastat bort nyckeln.

Vi mötte en visslande dåre, anade genom de tunna gardinerna hur de andra människorna intog sina positioner för ännu en fredag i soffan, med armarna om varandra, som spöken.

Jag tänkte att världen snurrar. Men står still.

Det var jag och min dotter, vi höll varandra i handen och sög in den svala kvällsluften.

Hon berättade hemlisar och jag lovade att aldrig röja dem.

Jag funderade en stund på vad jag kunde berätta.

Jag höll tyst.

Det har varit männens vecka det här - det kanske alltid är männens veckor - men nu: synnerligen påtagligt.

Hela veckan har varit en långdraget och cyniskt skådespel kring en man som slogs blint mot väderkvarnar och en tidsanda där vi våra egna skitliv känns lite större och bättre och renade från fel och misstag om vi får någon annan att stampa på.

I Sverige i dag sitter människor och skryter om att de aldrig läst en bok.

Sedan tar de plats i folkdomstolens skoningslösa kammare och skjuter från höften.

De vill se den fallna hjälten död, och att Expressen ska hålla i svärdet.

Jag säger inte att det är synd om Håkan Juholt.

Han gjorde fel, han säger att han gjorde fel, vi gör alla fel.

Det är mänskligt.

Politiker är människor. Så även journalister. Och sotare. Och sjuksköterskor. Och fotbollsspelare.

Vi har i vårt tidevarv av ny teknik, innovationer och strävan efter bekvämlighet missat möjligheten att uppfinna folkvalda robotar.

Hjärtlösheten har vi emellertid lyckats framavla, och ta patent på.

Vad det tycks som.

Lundell satt i Babel med sitt vita Hemingway-skägg och gjorde som han alltid gör när kulturjournalister vill tala om Den Nya Romanen.

Han strök sig över det fårade ansiktet, mumlade - och skrattade.

Till och med så ofta att reportern påtalade det till slut.

- Du skrattar mycket.

I Lundellböckernas numera ständigt återkommande tematik (missförstådd och besviken man som konstaterar att Sverige inte är vad det har varit/ett bottenlöst grottande i mysteriet "kvinnor"/motstättningen stad och natur/den ständiga jakten efter något annat. Och vin.) garvas det inte så mycket.

Det är mer ett matande av käftslag på hela samtiden.

En författare måste ösa ur sin egen källa och det är väl ungefär just det som visar sig.

Man tager vad man haver.

Jag inbillar mig att Lundell använder det varma skrattet som skyddsvärn, som motvikt till gubben i böckerna, den alienerade och förödmjukade ensamvargen.

Som veckans tredje man skrev:

"Lyckliga människor har ingenting att berätta."

JL

En gång låg jag på knä i en lägenhet på Polhemsgatan och körde Märklintåg och plastblommorna spred sina blanka blad över väggarna och sju eller åtta kattungar hasade omkring och pep.
Vi hade tittat på Himmel över Berlin och i ett medicinskåp rymdes allt som behövdes för att hålla en trasig människa flytande. Och vid liv.
Nu är han borta, så plötsligt, nu är det bara minnena från den där dagen som kommer tillbaka, som blir verkliga.
Och dikterna, orden.
De är etsade i evigheten.
Jag har läst dem, fått dem lästa för mig, u-p-p-l-ä-s-t-a, kraftfulla, hårdkokta, bestialiska.
Ord från gatan, poesi från de nerpissade sängarna, från den tröstlösa vandringarna en söndag när klockan slutat slå.
Röster från de bakfulla stackarnas land, berättelser från bakgården, historier från den del av världen där människor går nakna till kvaterskiosken för att köpa cigaretter utan att hitta hem igen.
Jag slåss om ett gathörn.
Det också.
En enveten strid med den trubbiga pennan mot det etablerade och det välmående.
En rapport från spritångornas förgiftade andningshål.
Det är någonting med människor som vägrar att leva på halvfart.
I stället: en passionerad tjurrusning rakt in i galenskapen.
Super vi så super vi så inihelvete.
Springer vi så springer vi till vi stupar.
Skriver vi så skriver vi för att slå resten med häpnad.
Vi betalar ett högt pris för att bli apor i våra egna burar.
Det kostar på att underhålla massorna.
Man kan bli 59 år om man har tur och få postuma applåder när man redan är sänkt i jorden.
Då är det försent att ge jante en välriktad spark i det ansträngda skrevet.
När jag blundar ser jag honom sitta på en träningscykel på balkongen, med ett svettband runt pannan och ropa till människorna nedanför:
Jag är jag - vem är ni?
Mitt hjärta är skört, men min hud är hård som pansar.
Och på fiskbensparketten innanför tycker jag mig höra det pipande ljudet från en liten katt.
Det tränger mellan bilmotorernas surrande i rondellen.
Han skrev en gång att det brinner på Polhemsgatan och det gjorde det ju verkligen.
Det var en sanslös och sorglig sak det där.
Och i dag när ingen längre bläddrar i pärmen med texter, klotter, ord så brinner det alltjämt.
Vissa eldar kan ingen släcka.

Det är i det lilla besöksrummet på våning sex som döden får fasta konturer. Jag har bestämt mig för att möta den som den är.

Den ligger fridfullt inlindad i en blåvit filt och en mjuk nalle vakar över den med sina svarta ögon.

Jag står där och darrar och biter mig i läppen, jag tittar i golvet, jag hör prästen med sin vänliga, milda stämma skänka frid och ro över en pojke som aldrig fick chansen.

I all sin litenhet är han påtagligt likt sin syster.

Mannen och kvinnan tar farväl av sin avbild, de lägger armarna om varandra, de faller i gråt.

Jag knyter näven i rockfickan.

Sedan står vi där.

Tysta.

Det gör ont.

Den tränger sig på, den känslomässiga tomheten, den gnager.

Och jag tänker på livet, det som är. Och det som aldrig blev. Hur futtigt det är, allt det andra. Smutstvätten, krigandet i vardagen, kampen om ingenting.

Här på sjukhusets våningsplan sex står vi nu fyra vuxna män och kvinnor med bostadsrätter och hus, bilar, sparkonton, nyplanterade häckar, bilar och fyllda kylskåp.

Allt rasar av oss.

Det går inte att fly längre.

Livets obarmhärtighet ligger som ett fuktigt täcke över tid och rum.

Och vi måste igenom det.

Dimma

Oktober svepte in med dimma i gryningen och jag skymtade blott hyreshusens konturer bakom ett töcken av dis och tung luft. Jag hade några saker att göra. Som inte blev gjorda. Jag kunde lägga några märkliga veckor åt sidan nu, ingen nödvändig struktur, barn här, nu, då och ibland och jobbet som jag lovade att inte bära med mig hem följde obönhörligen med i en svart axelväska.

I helgen kände jag den tunga luften stiga och förvandlas till en klar och ganska så fantastisk sensommardag, med sol och lätta blomkålsmoln och röster på gatorna. Tvåsamheten firade nya triumfer och sköt salut på gatan med sina vita tänder och sina elegant inpackade surdegsbröd, blommor och oförstördhet.

Jag satt i köket och registrerade detta.

Jag drack kaffe.

Jag stirrade stum in i en tapet.

Inte ens telefonens annars så envisa larmande vågade störa denna ofrivilliga ritual av ingenting.

Jag satt där och tänkte på hon som körde runt halva Sverige med ett stympat hästhuvud i en svart sopsäck. Som utsänd av den italienska maffian. Sedan: Hästskallen, klyvd med kirurgisk precision, in i en frys i väntan på kokning. Och först: ännu en transport till kokgrytorna, den här gången söderut.

Hon fick det där huvudet som en makaber trofé, kanske som ett minne, det låter ju helt jävla obegripligt i mina öron, men har man suttit och stirrat in i det där likstela hästhuvudet en hel vecka i syfte att undersöka tandraden, så kanske det inte är så märkligt trots allt.

Jag sa att jag tyckte hon borde ha dumpat det på huvudkudden hos nån gammal pojkvän. I Höör, kanske.

Jag drömde om det sen. Hur hästhuvudet fick liv och blottade tänderna och skrattade mig raka vägen tillbaka in i oktoberdimman.

Notering på väg västerut

Om man åker västerut, till Sölvesborg, kan man passa på att titta på gässen på fälten, skymta de små, undanstoppade byarna där tiden stannat.

Man kan fundera på hur människorna lever sina liv inträngda i en hyreslänga i Bräkne-Hoby; hur någon konfronterad med ensamhetens kärvhet, stum, tänder dagens sista cigarett och stirrar ut i natten, samtidigt som grannens orgasmskrik skär genom väggar och golv.

Om man åker till Sölvesborg kan man köpa tre hamburgare på vägen och äta dem i bilen.

Man kan vägra P4.

Man kan skicka knasiga sms av typen "Nils G" till någon man känner.

Man inte kan utan måste säga: "Här är den. Dildon i fönstret i den lilla stugan i Pukavik. Den är i guld."

Man kan se det här länets skiftande landskap, dess storhet och litenhet, man kan hälsa på trafikpolisen i en vägficka vid Förkärla.

Man kan glömma vad man gjorde i går. Och borde ha gjort.

Man kan drömma om en sydeuropeisk semester i husbil.

Man kan spela Hotel California om och om igen.

Man kan, om man struntar i de där hamburgarna, hallucinera över Blåregns salladsbuffé.

Man kan sörja Astrids hus.

Man kan beklaga Olofström.

Man kan tänka på Ritz utsökta chokladkakor.

Man kan fundera över vad allsvenska fotbollsspelare i sin tur funderar över när de rullar den smala landsvägen fram till Strandvallen, där skjul, minklängor och åkermark utgör kulissen.

Man kan klura på hur missionspastorn gjorde direktören frisk och på slalomskidorna i butiken.

Man kan också fascineras över Ljungavikens prakt och tala om en cykelbro i trä.

Man kan så mycket.

Om man åker västerut, till Sölvesborg.

Låt oss göra det tillsammans.

I väntan på den vita katten

Det står ett tält på gräset vid havet. Det är slarvigt paketerat i plast, fäst med silvertejp, som ett tafatt försök att hålla daggen och kylan undan. Det är fem grader på natten och han hämtar värme från en grå, smutsig kofta och jeans, till hälften nerhasade. I tre veckor har han bott i det här tältet. Jag stannar upp och tittar: runt omkring ligger spåren och resterna av dagar och nätter i ett Iglootält där väggarna är så tunna att vi som står utanför när som helst kan halka över den där kanten ner i bråddjupet och landa på den andra sidan.

Rå svamp, ostbågar, fimpar, en kniv. Tre kvällstidningar. Två flaskor Explorer. Kläder på tork i de snart nakna trädkronorna. En fuktig madrass på den blöta klippan. Och en man som till synes sagt upp kontraktet med det trygga och välmående. Men han är vänlig. Varma ögon i ett fårigt ansikte, till hälften täckt av det gråa håret. Han kom hit för att meta, säger han. Det var han och den vita katten. Och en kvinna. Men hon syns inte till. Det är en speciell katt, får jag veta. Dyr, mycket dyr. Katten har silverstråk i pälsen och jag har Baileys här bakom mig, säger han. Jag undrar hur han har det. Det är trots allt inte alldeles vanligt med långtidscampare på offentliga badplatser när hösten just slagit sina obarmhärtiga klor i luft och mark. Det är katten, förstår jag. Den drog. Kanske upptäckte den att världen var mer än att matskål under tak och flugor i fönstret och bad hela den trygga inomhustillvaron att dra åt helvete. Så nu ligger han här och väntar. På den vita katten. På att få återvända till det liv han berättar att han trots allt har: huset, företaget, kvinnan.

På nätterna känns det ibland som att jag ska dö, säger han. Utan min katt kan jag lika gärna gå i sjön. Han har lagt sig med överkroppen utanför tält och plast, blicken sänkt, han snurrar på ett grässtrå och säger att "nu ska vi röka". Och vi röker. Och jag lyssnar till en berättelse som åker bergochdalbana i den bristande logikens märkliga tempel och vi är underjorden, men höstljuset bländar. Snart kommer T med matkassar, kattmat om den behagar komma tillbaka, folköl, tobak, bröd. Som ett chockskadat plockepinn ligger så tältpinnar och dukar omkring. 2 500 kronor kaos. Så mycket kostade det nya tältet som tydligen köptes i går, som öppnades, studerades och sattes ihop till en eländig hög av ingenting.

Och jag frågar: nu är jag här, jag har ingen aning om hur det är med din katt, din firma, din fru, dina problem men låt oss bortse från det och visa lite jävla mänsklighet. Behöver du en ren kudde och filtar och en bok så kommer jag tillbaka.

Mannen i tältet svarar inte.

Sedan - en djup suck: katten kommer tillbaka hit varje kväll. Men när jag ska fånga den så viker den undan. Den har silverstråk i pälsen, sa jag det, förresten?

Och jag sparkar på fimparna i gruset och går tillbaka till ett liv med temepererade sovrum och katter som håller sig på plats.

Soldat med brutet gevär

När jag var 18 hade jag alla svaren. Det var de onda mot de goda och jag var en frontsoldat utan vapen med slipade argument mot allt det andra. De som inte förstod eller ville förstå. De som redan hade kapitulerat och knäböjt för det orimliga, det cyniska, det hårda.

Jag hade spelat min sista fotbollsmatch, jag hade gjort slut med mina blodsbröder i rockbandet vi hade och jag hade bytt replokalens kvävda lukter mot en marklägenhet med röda flaggor i fönstret. Där satt vi och drack Elefantöl och oroade oss för alla som ville slå oss på käften. Världen därute jämrade sig och jag var övertygad att det var min förbannade plikt att hjälpa till.

Och han med de stora konstnärsdrömmarna och som sedan kom in på Konstfack gick runt i låga boots med förstärkt klack och designade affischer för hand, ty detta var innan de moderna redigeringsprogrammen hade gjort det enkelt för oss.
Jag trodde på de mjuka värdena då, det var en sorts revolution med dunkuddar och kramar.

På ett brevpapper med Bamse och Lille Skutt skrev jag för hand till Försvarsmakten i Kristianstad att jag inte under några omständigheter kunde tänka mig en framtid som soldat. Det var för primitivt, för okänsligt. Skogsutflykter för lågpristänkare med muskler, sådana som än i dag tycker att det allmänt "skjuts för lite i Sverige".

Jag lovade mig själv att aldrig bli som dem. ¨

Men jag fick en kallelse och jag övervägde först att inte sätta mig på den där bussen, så fylld till bredden av adrenalin och krigsvilja och machoideal att det blev imma på rutorna.

Jag satt för mig själv längst bak och kunde bara tänka på att återvända hem igen. Där och då fattade jag mitt första, stora, viktiga principbeslut.

Jag tänkte inte skylla på inbillade inkontinensbesvär eller hemlängtan.

Jag skulle säga som det var.

Och det gjorde jag. Och jag fick ett trägevär i handen för de skulle se om jag var vänster- eller högerskytt och jag förklarade stilla att jag inte är någon skytt över huvud taget.

En grov man i för små gröna kläder och en kaffemugg i plast tittade på mig, skakade på huvudet och frågade på skånska om jag insåg att allt det här kunde betyda två månaders fängelse.

Jo, jag visste det och svarade så uppriktigt jag kunde att jag var inställd på det. Hellre två månader där, än tolv månader här. Jag kände att det här var en plats där varje avvikande tankebane snabbt blockerades av de rättrogna.

Samma eftermiddag tog jag tåget österut igen. Jag fick sextio spänn i handen. För utlägg jag inte minns att jag nånsin hade haft. Och jag fick en lapp med slutsatsen att jag var "missanpassad".

Ett av de finaste betyg jag nånsin fått; en missanpassad soldat med brutet gevär. Annars var det häpnadsväckande att se med vilken iver en busslast krigskåta tonåringar var beredda att pulvrisera sina egna hjärtan.

Några år senare upphörde den allmänna värnplikten också i praktiken och den fortsatta nedmonteringen av svensk krigsmakt.

Märkligt nog är vi fortfarande i fred.

Och sedan - utan att själv märka det - klev man långsamt in i en annan värld. Den vuxne mannens liv. Plikter, ansvar, hemmakvällar, ett huvud i ett knä i fredagsmyslampans svaga sken. Ett fingerknäpp och man är en av dem.

Här och överallt

September vill aldrig riktigt bestämma sig. Den är som en obeslutsam förälskelse som antinger omfamnar en med sin varma famn, eller stöter bort en med kalla, obarmhärtiga, yviga gester. Den står med en fot i sommaren och en i hösten. Och balanserar på en jävligt slak lina. Och medan den fortfarande velar blir allt obemärkt som vanligt igen. Gula löv i vinden och håret och vardagslunken som en slöja över människorna. Jag stretar emot. Och ger upp. Nu: hämta-lämna-handla-jobba-sova. Emellanåt känns hela livet som ett oändligt, trögflytande kretslopp och jag antar att man inte har något val eftersom jag inte har praktisk eller ekonomisk möjlighet att köpa en motorcykel och köra runt i de amerikanska delstaterna med en sovsäck, tre skjortor, två jeans, en skrivmaskin och två liter Jim Beam i väskan. Och pepparspray, om grizzlybjörnarna i Yellowstone skulle anfalla. I väntan på det stora äventyret får jag ägna mig åt ansvarstagande och självsanering.

Och allt det andra som hösten serverar den enkla människan: rött vin, eld och mörker, havssaltad choklad, svamp, skog, böcker, filmer, barn och musik. I väntan på atlantkusten åker jag till Gränna.

Hösttröst

On the road

Aldrig bli som dom

På biblioteket snubblade jag över Wiehes tegelsten Aldrig bli som dom. Den var ungefär som Wiehe själv: fylld till bredden av humor, klokskap, goda råd, dedikation, brist på nyanser, allt detta pyntat med några tilltagna skopor självbelåtenhet. Jag fastnade i stycket som behandlade frågan om sångförfattarens texter bör betrakats som poesi. Och det bör dem. Tydligen. Ibland. Men det beror på och svaret är inte självklart. Det är en snårig diskussion och på det hela taget ointressant. Men jag fastnade där. Enligt belästa litteraturvetare på de fina tidningarnas kulturredaktioner är svaret ja. Och nej. Just i Wiehes fall nej. Alltså är han sångförfattare, inte poet. Men sånger ställer andra krav än renodlad lyrik; orden ska para sig med sångmelodier och stämningar.

Själv är jag varken eller och dessutom saknar jag ambitioner.

Poesin tenderar emellanåt att bli högtravande, tråkig, att skriva dikter handlar i grunden om att väga ord. Att hitta det mest exakta sättet att formulera en känsla, ett skeende, ett tillstånd.

Jag uppskattar i perioder Bodil Malmsten och Tomas Tranströmer.

Och Bukowski, förstås.

Jag garvade åt Tid för kärlek.

Ett punkigt testamente och en hyllning till alla männsikor som inte står ut utan måste göra nånting annat.

Den var ett finger rakt upp i ansiktet på det högtravande och stelbenta. Den flyttade konventioner och normer utanför boxen.

Jag drömmer om det. Avundas det.

Jag lever ett alldagligt liv. Jag sköter mitt jobb och mina barn och jag betalar mina räkningar och sjunker ner framför en ishockeymatch på Canal + och räknar ner.

Å andra sidan som Clara Törnvall så insiktsfullt konstaterade:

Ett bohemeri och drönarliv som inte längre är möjligt i vår topprenoverade, talsvarseffektiviserade nutid.

Varför

skulle inte du

kunna lägga dig i utförsbacke

på dom där solvarma stenarna

vid havet

och låta mej

lägga mej mjukt

över dej

och varför skulle inte du

kunna öppna

läpparna

och låta min

tunga

möta din

Hjärtat och plånboken

På söndag sänder SVT dokumentären Fotbollens sista proletärer. Den bör man se. Och inte bara om man råkar vara svårt förälskad i IFK Göteborg. Den fungerar nämligen i lika hög grad som ett tidsdokument över ett land som i någon mån gått förlorat. Minnesskärvor från min barndom, då kärleken till fotbollen och den föreningen man representerade alltid stod över lukrativa proffskontrakt, girighet, egoism. Ett fungerande lag byggs på samma sätt som ett välmående samhälle: man gör det tillsammans.
Det var den blåvita ideologin då - och den gav änglarna vingarna att flyga vidare ut på äventyr i Europa.
Hellre grillkorv hos Olle på Heden, än dyra vanor i Barcelona.
Det kanske inte var bättre då, jag vet inte, men det var annorlunda.
Vi satt i soffan och vi hade popcorn och vi såg hur rörmockarna och kockarna från Göteborg utmanade de mäktigaste och största. Hjärtat spelade boll med plånboken och redan där och då skvätte det smutsiga pengar längs sidlinjen och hjärtat föll.
Efter IFK Göteborgs miserabla säsongsinledning valde sportchefen Håkan Mild att bjuda hela laget på bio.
En förlorad säsong är en förlorad säsong, men man ska fan veta i vilken tröja man förlorar.
Ungefär så.
Fotbollens sista proletärer.
Missa inte.

Epilog augusti. 20.28

Den långa dagen gick över i en lika utdragen kväll och växlade till en ny natt där oron kröp ner bland lakanen. Jag dröjde kvar i tanken: en fridfull sorg - är det allt den här världen kan erbjuda? Ljum bris på gatan, regn ibland, storm emellanåt, sol. Sol bakom moln. Och sommaren. Peter Gabriels fantastiska Father, Son, vin på balkongen, den nya vackra gitarren, som en detaljerad målning man såg och aldrig mer. Barnen i båten, vackra och färgade av ljus och hav. Plötsligt och som en objuden gäst slog den om och klev in genom otätade fönster; den ruskade tag i mig och la sin vemodsfilt över kropp och själ och när natten gick över i dag blev drömmen en verklighet. Rutinerna och logistiken - själva livet - trampade fram blod ur hälarna.

Och en man som krigat fick se sig besegrad. Han gav sig inte utan strid, men det blev en långdragen och plågsam strid. Och han förlorade. Sjukdomen spred sig som ett gift och bröt långsamt ned en människa som för inte så där alldeles längesen var full av liv, styrka, mod, optimism, envishet. Fast besluten att vinna också andra ronden. Utan bitterhet och besvikelse. Det fick mig att fundera, nu känner jag hans ande som en gestalt från det förgångna. Då, när det fanns en friskhet i varje liten rörelse. Och han viskar till mig om natten: ta vara på ditt liv. För nu är det din stund på jorden.

På drift

Det var mitten av juli och hela landet låg marinerat i lagomsvensk semesterdvala och han sa det bäst själv:

Jag är så trött på trekvartslånga shorts och människor som ser likadana ut. Så synd att våra planer på en resa till vad-som-helst-bara bort, bort, bort föll.

En uppenbarelse sådär bara. En vision. En längtan ut, iväg från det förutsägbara, det på förhand givna.

Han önskade sig en tågkupé, dyrt vin, böcker, tidningar och skvaller.

Impulser. Liv.

Nya människor, andra människor.

Och han sa att det spelar ingen roll vart, vi tar det billigaste och försvinner. Och jag kände sympati med den starka längtan och vi gav varandra ett halvt löfte om att göra verklighet av allt det där.

En charterresa om året - det räcker inte.

Jag kvävs. Sa han.

Jag har: pengar, jag är flexibel och jag har en längtan.

Ge mig: storstadens smuts och stil och utbud och intryck och gränslöshet och uppkäftighet.

Och kanske: fotboll.

Varför inte?

Själv satt jag och lyssnade på Elvis och läste Per Planhammars alldeles fantastiska "Efter honom syndafloden". Till detta drack jag Flat Roof Manor med en katt som liknade min egen på etiketten. Jag åt risotto med kantareller.

Det är semester och jag tycker om det.

När jag var 25 år kunde jag inte ha semester eftersom jag levde i en symbios med ett arbete som åt upp mig inifrån och som jag gjorde mig galen.

Då gick varje ledig dag åt till att längta efter nästa arbetsdag, nästa avslöjande, nästa sidan 3-story, nästa konflikt, nästa dunk i ryggen och jag sov med en mobiltelefon intill huvudkudden.

Nu är jag ledig. Och känner mig så. Och jag drog till Göteborg som jag alltid gör och kom med hem med en ny gitarr, fyra kassar med kläder och skor och skivor och böcker och en kväll i Majorna träffade jag Björn.

Han hade en randig tröja och han försökte i ungefär en timmes tid att rulla en cigarett. Utan att lyckas. Han rökte lite papper. Och jag gav honom en blå Camel. Och han sa att han "älskade judar". Han var mycket, mycket berusad.

När jag somnade den natten tänkte jag på Den Store Skådespelaren som nyligen gjorde en kraftfull tolkning av Strindbergs "Den starkare". En repris, visserligen, men ändock: ett drama som skakade om. Sedan funderade jag på att kanske dramatisera Planhammars frustande roman/biografi om JK. Jag tror på det. Det är vad jag gör.

A nod to everything och flickan med guld

Dylan blev 70 i maj.
Den kanske tråkigaste liveartist jag sett.
En gång i en slottsruin så bugade han åtminstone.
Och gjorde en oidentifierbar version av Just like a woman.
Han drivs ju av den tesen, att sångerna aldrig blir färdiga, att de formas om och om igen och att han vänder utochin på melodierna till en bortre gräns utan konturer.
Dylans betydelse för den moderna kulturen kan emellertid aldrig övervärderas. Och Blood on the tracks, Street Legal och Blonde on blonde måste finnas hos den som gör anspråk på att äga en anständig skivsamling.
Nu sitter jag naken i soffan och skriver och tänker på att romanprojektet fått ny fart eftersom jag efter hyggligt grundligt inventering hittat en språkkonstnär med tillräckligt vida referensramar och vilda tankar, för att dels föra historien vidare, dels tvinga mig att stretcha hjärnan.
Vi satt i solen i de två ensamma stolar som överlevde lekarna och den milda stormen och jag presenterade idén så gott jag förmådde och han förstod och pratade om den strandade resenären i Alvesta som tog rökpaus och såg när tåg och liv sprang ifrån honom. Han fick sova under en rock på golvet i pianobaren, med sin stulna Springsteenplåt i fickan.
Och apropå Springsteen, så kommer E Street aldrig att svänga lika hårt och vackert igen.
Inte utan The Big Man.
Världen blir en annan plats utan Clarence frustande, kåta saxofonspel. I den vita kostymen och den vita hatten, lutad mot axeln på sin general kunde han åstadkomma en dimension av musik som inte längre hörs. Eller görs. Så elegant. Så betydelsefull. Så saknad. Det blir aldrig som då igen.

Första semesterveckan. Bortvilad. Bortspolad. Ny ansats. Fastnade bland kartongerna på vinden, gulnade skärvor av det liv som en gång var, fotografier, brev, anteckningar, tusentals artiklar. Jag hade svårt att ta mig därifrån. Till slut tog jag hissen tre våningar ner och fortsatta leva där jag står. Allt jag fick med mig var ett signerat idolkort på Röde Ruben - förgrundsgestalt i det det sista riktiga fotbollslag det här landet fått uppleva. Fotbollens sista proletärer. Se den. Lär av den. Stek korv på dagen. Gör två mål mot Barcelona på kvällen. Nobba tolv miljoner kronor på natten. Alltid: laget viktigare än jaget. Alltså omvänt det samhälle vi lever i. Tvärtom den värld vi sitter fast i. Här trampar vi på den som ramlat i gräset. Och utan att vända oss om. Vi trampar med blanka skor på framgångsstigen och det enda vi vet är att det kan bli förbannat ensamt när det skymmer.

En kvinna bar omkring på ett guldmynt i trosorna. Hon fiskade upp det. Jag betalade en grogg av Jäger och Redbull. Sedan sa hon att Disarm med Smashing Pumpkins var en jävla fin låt. Och spillde ut och skrattade.
Och en bit bort satt en man på en stol vid en husvagn och funderade över hur livet skulle bli för den ensamme mannen på perrongen i Alvesta.

Ett hus, ett hem, ett liv

Det finns ett fotografi som jag tänker på ibland.

En bild av ett barn.

Blå kofta, gul keps, svart snor, gröna stövlar.

En fotboll och en skottkärra i gruset.

Och bakom:

Tre, kanske fyra, män som reser en takstomme.

Det var där och då det började.

Minnena, dofterna, rösterna - allt kommer tillbaka till mig som en tidens cirkelgång, som en kretsrörelse.

Plötsligt ser jag de storblommiga grönvita tapeterna, de röda plastmattorna, Marimekkogardinen i groventrén.

Lukten av nytt. En frysbox och en gungställning.

Och morfar på fällstolen. Den där smörgåsboxen i plåt. Han satt där med sina socialdemokratiska ideal, sina snickarbyxor, sin pondus och varma, härdade händer. Och sportradion.

Tålmodigt byggde han drömmar i tegel och jag undrar vad han tänkte på under tiden.

Ett jävla enahanda jobb. Sten efter sten efter sten.

Och så blev det ett hus, ett liv av allt det där och om jag stryker med fingertoppen på fasaden ser jag honom framför mig.

Han är borta nu.

Tiden kan vara skoningslös och obarmhärtig mot det ljusa och vackra.

Det var en lycklig tid, en bra tid.

Och det blev ett hem för tre bröder, ungefär så olika som de tre bröderna omtalade på 12 sånger.

Vi skapade vår egen värld bakom tegel och trä, så som syskon ofta gör.

Och jag var äldst och hade ett särskilt tungt ansvar att peka ut riktingen.

Allt det där.

Fotbollsturneringar på baksidan. Kojor och grottor. Nakenbilderna på Amigan. Tuggtobak i innefickan. Flygdyk från blöta bryggpelare. Flickor bakom stängda och låsta dörrar. Och jag blandade Cointreau och rödvin i en tömd sirapsflaska och kräktes på skolans parkering. Vi bildade band och trampade våra cyklar med bockstyren över slätterna och öarna bara för att få se de vackraste ansiktena vi visste då. Vi jobbade och köpte instrument och blev så hänförda av musikens förtrollande verkan på själen, att vi glömde bort festerna på den andra sidan vägarna.

Vilhelm Moberg. Han väckte mig. Soldat med brutet gevär. Kanske den viktigaste boken jag läst. Det hände där. Axl Rose såg på. Helt livsavgörande. Den och Oriana Fallacis En man. De förändrade allt. Där och då insåg jag litteraturens betydelse och kraft, vad den gör med människor.

Det tillhör det förflutna- vemodstrånad ska man passa sig noga för - men historierna sitter i väggar och tak och viskar till mig ibland.

Och snart är minnena allt som finns kvar.

Det är dags för nya familjer, nya barn, nya legender att ta livet bakom morfars tegelstenar vidare i framtiden.

Det känns.

23 april

Jag vaknade och tidigt, nio grader i skuggan på balkongen.

Det kan bli en påskaftonskväll att se tillbaka på detta, som en belöning för det halvår av mörker och snö och svart slask som plågat de spirituella så länge.

Inte konstigt att folk drogar ner sig på sprit och hasch - det beror på januari, februari och mars.

Sjöng Frans Haraldsen, vill jag minnas. Sant.

Jag läste vidare i Kyrklunds "Berättelser" och sonen låg så tätt intill och jag kysste honom på pannan.

Ångvälten. Novelldebuten från 1948, skriven med lust och frenesi, som om författaren och språket ingått det självklara och lyckliga äktenskapet.

Det är nog trots allt lika bra att leva här och nu.

Jag vill ändå hålla framtiden, den ovissa, ödet, slumpen borta från mig.

man gör vad man kan och man går upp och säger till sig själva att "det här blir en bra dag" trots att det emellanåt bor något inom mig som tuggar och tär.

Då får man säga till sig själv:

Gå ut och var glad!

Kom och sätt dig här ett tag!

Hemmet är en vrå i själen.

Jag tänker på alla dem som korsat min väg genom åren, vänner, kollegor, studiekamrater, grannar, polares polare, flickvänner.

Vi spred oss som ett stenregn över liv och jord.

Undrar om de tänker likadant.

Vi gick olka vägar, några av oss hängde förtvivlat kvar i varandra och vägrade ge upp drömmen, ibland var det ömsesidiga skilsmässor.

Vi reste bort och kom hem igen.

Vi bjöd varandra på historier och vin.

Men med kunskapen om att livet blir lite enklare om man har någon att dela det med.

Jag är ingen vän av nostalgi, men jag är formad av min tid.

Två saker att göra före lunch:

Ta fram gitarren och dra igenom det korta program jag blev ombedd att framföra vid ett bröllop i sommar.

Ta med sonen ut i terrängen.

Jag är påtagligt oroad över att han orkar mer än vad jag gör.

Sedan lämnar vi över till Greven på Ekholmen.

Här är 2011

Och utanför ligger snön, en objuden gäst som dröjer sig kvar, trots att jag meddelat att vinterfesten är över nu.Vi skriver 2011. Det låter inte bra. Vi borde fortsätta med 2010, ett par år till tycker jag.

Den Store Konstnären sa en gång att "människor som inte går att ha i möblerade rum, de behövs de också."

Sant.

Nu sa han: "Läget? Okej, inte mer. Jag överlevde ju för helvete både jul och nyår."

Det gjorde jag också, barnen älskade julen som barn älskar sin jul och jag tog ledigt och vi hade fina dagar tillsammans.

En liten bror kom på besök från änglarnas stad och vi bestämde oss för att laga julmat och dricka whisky i köket och vi spelade julsånger och såg nya flingor falla från den öppna decemberhimlen.

Det kanske vore på sin plats att summera 2010 någonstans - här! - men jag har svårt för listor, eftersom det då alltid finns ett begränsat utrymme och någon blir utan.

Drivor av böcker, skivor, boxar, filmer och människor fastnade i det aldrig sinande konsumtionsfiltret i fjol.

Jag får nog återkomma, men jag kan konstatera att en del blev som jag hade tänkt mig, annat inte. Det är ju ändå förbluffande hur förbannat svårt det är att göra sig av med dåliga vanor men samla på sig nya.