Det kan bli en påskaftonskväll att se tillbaka på detta, som en belöning för det halvår av mörker och snö och svart slask som plågat de spirituella så länge.
Inte konstigt att folk drogar ner sig på sprit och hasch - det beror på januari, februari och mars.
Sjöng Frans Haraldsen, vill jag minnas. Sant.
Jag läste vidare i Kyrklunds "Berättelser" och sonen låg så tätt intill och jag kysste honom på pannan.
Ångvälten. Novelldebuten från 1948, skriven med lust och frenesi, som om författaren och språket ingått det självklara och lyckliga äktenskapet.
Det är nog trots allt lika bra att leva här och nu.
Jag vill ändå hålla framtiden, den ovissa, ödet, slumpen borta från mig.
man gör vad man kan och man går upp och säger till sig själva att "det här blir en bra dag" trots att det emellanåt bor något inom mig som tuggar och tär.
Då får man säga till sig själv:
Gå ut och var glad!
Kom och sätt dig här ett tag!
Hemmet är en vrå i själen.
Jag tänker på alla dem som korsat min väg genom åren, vänner, kollegor, studiekamrater, grannar, polares polare, flickvänner.
Vi spred oss som ett stenregn över liv och jord.
Undrar om de tänker likadant.
Vi gick olka vägar, några av oss hängde förtvivlat kvar i varandra och vägrade ge upp drömmen, ibland var det ömsesidiga skilsmässor.
Vi reste bort och kom hem igen.
Vi bjöd varandra på historier och vin.
Men med kunskapen om att livet blir lite enklare om man har någon att dela det med.
Jag är ingen vän av nostalgi, men jag är formad av min tid.
Två saker att göra före lunch:
Ta fram gitarren och dra igenom det korta program jag blev ombedd att framföra vid ett bröllop i sommar.
Ta med sonen ut i terrängen.
Jag är påtagligt oroad över att han orkar mer än vad jag gör.
Sedan lämnar vi över till Greven på Ekholmen.
