Farväl C med sången

Nu skriver jag här ändå. Fast jag alltså kanske inte skulle. Och därute vaknar dagen, efter Sveriges ganska så övertygande 2-0 seger mot Ungern så somnade jag lugnt med den spinnande katten över benen. Nu följer jag troget mina helgmorgonrutiner, vilket betyder svart kaffe, bröd, frukt, svenska dagbladet, text-tv och sen en nyhetsjunkie-avsökning på webben.
Jag måste nämligen veta vilken värld som väntar just denna dag, när jag om en liten stund promenerar ut för att handla blommor på torget.
Det blev för övrigt en mycket fin arbetsvecka.
Nu är det allvar igen och det märktes, för nu har klarat av den obligatoriska startsträckan som varje år uppstår i den osynliga brytpunkten mellan sommarledighet och jobb och rutiner igen.
Nu är vi där, den lilla redaktionen som slåss mot väderkvarnar och som orimligt ofta vinner.
Då är vi glada tillsammans och det blev ett vemodigt avsked nu när C lämnar oss eftersom vi alltid formas till något mer än kollegor, man blir inte en bland andra i ett storföretagets glashus där hundratals arbetskamrater går omkring utan att se eller förstå varandra.
Vi är en liten vildvuxen familj.
Men hon gick, vi firade med musslor, munspel, öl och vin och sång och C hade skrivit en sång om att komma till himmelriket, ty hon har en djupt andlig sida och introducerade den själv: "ni vet, där får man dricka hur mycket öl som helst. och röka på."
Hm.
Nu framfördes denna sång och melodi under gallerians tak och kassörskan tittade snett, jag tuggade besvärat på en banan och redaktör Håkansson fumlade med sin i-phone och försökte dokumentera farsen.
För C väntar Stockholm och studier i något så angeläget som mänskliga rättigheter.
Kvar står åter en tom stol att fylla.
Familjen ska få en adoptivdotter.
Det blir bra, det också.

Slitna kragar

Ibland blir jag mig själv igen.
Alltså den jag var, den jag vill vara.
Rolig, spirituell, knäpp, stark, vaken, klar.
Det har varit så hela veckan, man vet det redan när man vaknar klockan 06.18 på morgonen.
Man känner det, för sånt känns.
Jag har levt - eller tvingats leva - med det här känslomässiga pendlandet i flera år nu och jag känner redan på morgonen om det blir en bra dag eller inte.
Om det blir en dag att leva, eller blott en dag att stå ut.
Mina arbetskamrater känner mig väl, i går sa de att "nu är du så där igen och nästa vecka eller kanske redan i morgon landar du med fötterna i avgrunden."
Sant.
När jag mår bra lurar jag mig själv att tro att min kapacitet är obegränsad, för så känns det, och dessa sekunder av mitt liv vill jag hålla fast i för alltid.
Tänk att alltid vakna på morgonen, utsövd, lugn, klarsynt, skarp med oceaner av lust till livet som rasar utanför fönster och väggar.
Tänk att.
Tänk om.
Men riktiga människor lever inga helt igenom obekymrade lyckliga liv, det finns svarta hål bakom de polerade fasaderna, det finns smärta och sorg i djupet av villakvarterens kärnfamiljsidyll.
Där också.
Vi går omkring med hål i bröstet och sår i själen och tar på oss renstrukna kläder för att dölja det som inte syns.
Vi går omkring i fiktiva lyckokostymer just därför att det är vad som förväntas av oss.
Mänsklig svaghet är något skamligt och fult i ett samhälle där bara den starke vinner och det händer att jag tänker på mannen som ringer till mig ibland, mest för att han liksom alla behöver dialoger och inte monologer.
Livet har gått allt annat än varsamt fram med den mannen, han som ringer och han berättade att folk brukar säga till honom att "ta sig i kragen" varpå han alltid svarar: "du har ingen jävla aning om hur många kragar jag har slitit ut".