A nod to everything och flickan med guld

Dylan blev 70 i maj.
Den kanske tråkigaste liveartist jag sett.
En gång i en slottsruin så bugade han åtminstone.
Och gjorde en oidentifierbar version av Just like a woman.
Han drivs ju av den tesen, att sångerna aldrig blir färdiga, att de formas om och om igen och att han vänder utochin på melodierna till en bortre gräns utan konturer.
Dylans betydelse för den moderna kulturen kan emellertid aldrig övervärderas. Och Blood on the tracks, Street Legal och Blonde on blonde måste finnas hos den som gör anspråk på att äga en anständig skivsamling.
Nu sitter jag naken i soffan och skriver och tänker på att romanprojektet fått ny fart eftersom jag efter hyggligt grundligt inventering hittat en språkkonstnär med tillräckligt vida referensramar och vilda tankar, för att dels föra historien vidare, dels tvinga mig att stretcha hjärnan.
Vi satt i solen i de två ensamma stolar som överlevde lekarna och den milda stormen och jag presenterade idén så gott jag förmådde och han förstod och pratade om den strandade resenären i Alvesta som tog rökpaus och såg när tåg och liv sprang ifrån honom. Han fick sova under en rock på golvet i pianobaren, med sin stulna Springsteenplåt i fickan.
Och apropå Springsteen, så kommer E Street aldrig att svänga lika hårt och vackert igen.
Inte utan The Big Man.
Världen blir en annan plats utan Clarence frustande, kåta saxofonspel. I den vita kostymen och den vita hatten, lutad mot axeln på sin general kunde han åstadkomma en dimension av musik som inte längre hörs. Eller görs. Så elegant. Så betydelsefull. Så saknad. Det blir aldrig som då igen.

Första semesterveckan. Bortvilad. Bortspolad. Ny ansats. Fastnade bland kartongerna på vinden, gulnade skärvor av det liv som en gång var, fotografier, brev, anteckningar, tusentals artiklar. Jag hade svårt att ta mig därifrån. Till slut tog jag hissen tre våningar ner och fortsatta leva där jag står. Allt jag fick med mig var ett signerat idolkort på Röde Ruben - förgrundsgestalt i det det sista riktiga fotbollslag det här landet fått uppleva. Fotbollens sista proletärer. Se den. Lär av den. Stek korv på dagen. Gör två mål mot Barcelona på kvällen. Nobba tolv miljoner kronor på natten. Alltid: laget viktigare än jaget. Alltså omvänt det samhälle vi lever i. Tvärtom den värld vi sitter fast i. Här trampar vi på den som ramlat i gräset. Och utan att vända oss om. Vi trampar med blanka skor på framgångsstigen och det enda vi vet är att det kan bli förbannat ensamt när det skymmer.

En kvinna bar omkring på ett guldmynt i trosorna. Hon fiskade upp det. Jag betalade en grogg av Jäger och Redbull. Sedan sa hon att Disarm med Smashing Pumpkins var en jävla fin låt. Och spillde ut och skrattade.
Och en bit bort satt en man på en stol vid en husvagn och funderade över hur livet skulle bli för den ensamme mannen på perrongen i Alvesta.

Ett hus, ett hem, ett liv

Det finns ett fotografi som jag tänker på ibland.

En bild av ett barn.

Blå kofta, gul keps, svart snor, gröna stövlar.

En fotboll och en skottkärra i gruset.

Och bakom:

Tre, kanske fyra, män som reser en takstomme.

Det var där och då det började.

Minnena, dofterna, rösterna - allt kommer tillbaka till mig som en tidens cirkelgång, som en kretsrörelse.

Plötsligt ser jag de storblommiga grönvita tapeterna, de röda plastmattorna, Marimekkogardinen i groventrén.

Lukten av nytt. En frysbox och en gungställning.

Och morfar på fällstolen. Den där smörgåsboxen i plåt. Han satt där med sina socialdemokratiska ideal, sina snickarbyxor, sin pondus och varma, härdade händer. Och sportradion.

Tålmodigt byggde han drömmar i tegel och jag undrar vad han tänkte på under tiden.

Ett jävla enahanda jobb. Sten efter sten efter sten.

Och så blev det ett hus, ett liv av allt det där och om jag stryker med fingertoppen på fasaden ser jag honom framför mig.

Han är borta nu.

Tiden kan vara skoningslös och obarmhärtig mot det ljusa och vackra.

Det var en lycklig tid, en bra tid.

Och det blev ett hem för tre bröder, ungefär så olika som de tre bröderna omtalade på 12 sånger.

Vi skapade vår egen värld bakom tegel och trä, så som syskon ofta gör.

Och jag var äldst och hade ett särskilt tungt ansvar att peka ut riktingen.

Allt det där.

Fotbollsturneringar på baksidan. Kojor och grottor. Nakenbilderna på Amigan. Tuggtobak i innefickan. Flygdyk från blöta bryggpelare. Flickor bakom stängda och låsta dörrar. Och jag blandade Cointreau och rödvin i en tömd sirapsflaska och kräktes på skolans parkering. Vi bildade band och trampade våra cyklar med bockstyren över slätterna och öarna bara för att få se de vackraste ansiktena vi visste då. Vi jobbade och köpte instrument och blev så hänförda av musikens förtrollande verkan på själen, att vi glömde bort festerna på den andra sidan vägarna.

Vilhelm Moberg. Han väckte mig. Soldat med brutet gevär. Kanske den viktigaste boken jag läst. Det hände där. Axl Rose såg på. Helt livsavgörande. Den och Oriana Fallacis En man. De förändrade allt. Där och då insåg jag litteraturens betydelse och kraft, vad den gör med människor.

Det tillhör det förflutna- vemodstrånad ska man passa sig noga för - men historierna sitter i väggar och tak och viskar till mig ibland.

Och snart är minnena allt som finns kvar.

Det är dags för nya familjer, nya barn, nya legender att ta livet bakom morfars tegelstenar vidare i framtiden.

Det känns.