Ett hus, ett hem, ett liv

Det finns ett fotografi som jag tänker på ibland.

En bild av ett barn.

Blå kofta, gul keps, svart snor, gröna stövlar.

En fotboll och en skottkärra i gruset.

Och bakom:

Tre, kanske fyra, män som reser en takstomme.

Det var där och då det började.

Minnena, dofterna, rösterna - allt kommer tillbaka till mig som en tidens cirkelgång, som en kretsrörelse.

Plötsligt ser jag de storblommiga grönvita tapeterna, de röda plastmattorna, Marimekkogardinen i groventrén.

Lukten av nytt. En frysbox och en gungställning.

Och morfar på fällstolen. Den där smörgåsboxen i plåt. Han satt där med sina socialdemokratiska ideal, sina snickarbyxor, sin pondus och varma, härdade händer. Och sportradion.

Tålmodigt byggde han drömmar i tegel och jag undrar vad han tänkte på under tiden.

Ett jävla enahanda jobb. Sten efter sten efter sten.

Och så blev det ett hus, ett liv av allt det där och om jag stryker med fingertoppen på fasaden ser jag honom framför mig.

Han är borta nu.

Tiden kan vara skoningslös och obarmhärtig mot det ljusa och vackra.

Det var en lycklig tid, en bra tid.

Och det blev ett hem för tre bröder, ungefär så olika som de tre bröderna omtalade på 12 sånger.

Vi skapade vår egen värld bakom tegel och trä, så som syskon ofta gör.

Och jag var äldst och hade ett särskilt tungt ansvar att peka ut riktingen.

Allt det där.

Fotbollsturneringar på baksidan. Kojor och grottor. Nakenbilderna på Amigan. Tuggtobak i innefickan. Flygdyk från blöta bryggpelare. Flickor bakom stängda och låsta dörrar. Och jag blandade Cointreau och rödvin i en tömd sirapsflaska och kräktes på skolans parkering. Vi bildade band och trampade våra cyklar med bockstyren över slätterna och öarna bara för att få se de vackraste ansiktena vi visste då. Vi jobbade och köpte instrument och blev så hänförda av musikens förtrollande verkan på själen, att vi glömde bort festerna på den andra sidan vägarna.

Vilhelm Moberg. Han väckte mig. Soldat med brutet gevär. Kanske den viktigaste boken jag läst. Det hände där. Axl Rose såg på. Helt livsavgörande. Den och Oriana Fallacis En man. De förändrade allt. Där och då insåg jag litteraturens betydelse och kraft, vad den gör med människor.

Det tillhör det förflutna- vemodstrånad ska man passa sig noga för - men historierna sitter i väggar och tak och viskar till mig ibland.

Och snart är minnena allt som finns kvar.

Det är dags för nya familjer, nya barn, nya legender att ta livet bakom morfars tegelstenar vidare i framtiden.

Det känns.