Under kajornas svarta himmel

På den stora gatan i stan blåser löven omkring.
Snart bildar de ett färgat täcke, de samlas i högar, de hämtar värme och tröst hos varandra.
Om två veckor är träden nakna.
Det känns.
Ovanför hustaken flockas kajorna, de flyger utan riktning, nästan som i klungor fast ändå inte, och precis när jag tror att de ska störta in i varandra viker de av.
Elegant.
Och fortsätter.
I gryningen sitter de som svarta stenar i parkens trädkronor, som tålmodigt skakar av sig sommarens och höstens uniform av färg och grönska.
Jag går för mig själv i min egna tankar i en ny dag som aldrig riktigt vill slå ut.
Det är onsdag, sen oktober.
Det känns, det också.
I närbutiken, den enda som har vänligheten att hålla öppet så dags, hamnar jag bakom en man i beige rock, grön halsduk, blanka skor.
Han ser sig inte om när han betalar: en burk Norrlands Guld 3,5, en ask halstabletter.
Det gäller att dölja den man har blivit även om masken redan ramlat av.
Klockan är 07.28.
Jag köper snus och pluggar i lurarna och går med Daugava tillbaka igen.
I väntan på ett regn.
Kajorna svävar som utan kompass och riktning.
Lika vilsna som människorna på jorden.
Bakom pingstkyrkans parkering där de välmående Mercedesägarna brukar rena sitt samvete på söndagarna tar jag trappan upp mot Hattfabriken.
På en bänk står en flaska brännvin, ensam, som ett dystert monument över den tid vi lever i.
Jag tror att vi har en lång och hård vinter att vänta.

Blues för de ensamma

Ibland tänker jag att Socialstyrelsen borde komplettera sina folkhälsokampanjer.
För alla vet att det är oklokt att röka, dricka, knarka och spela för mycket och för ofta.
Vi blir slavar under ett beroende som i sämsta fall tar livet av oss.
Och det är odiskutabelt starka krafter.
Men omvänt då?
Borde vi inte också få det berättat för oss – i statligt subventionerade insatser – att det finns ett beroende vi alla behöver för att må bra, som inte är skadligt utan livsnödvändigt och som vi alla borde ha rätt till?
Men tyvärr säljer man inte vänner, livskamrater, älskarinnor, kollegor, samtalspartners eller goda grannar på svenska apotek.
Dessvärre finns det inga läkare som kan ordinera en varm famn när vi behöver det.
Du kan gå till Pressbyrån och stilla ditt nikotinbegär för en femtiolapp, och du kan om du har möjlighet göra som 96-åriga Eva Bergdahl i Karlskrona och ge den solitära tillvaron ett långfinger och emigrera till sällskap och vackra drömmar om ett annat liv.
Men annars?
Det här är värt att fundera över:
Vad händer när livet och samhället berövar oss fundamentala behov?
Vad händer när sådant vi behöver för att fungera fattas oss?
Den ofrivilliga ensamheten.
Allt det där.
Bristen på mänsklig kontakt, kärlek, beröring, kamratskap.
Vår förbannade rätt att få vistas i ett sammanhang där vi behövs.
Och där vi känner oss behövda.
Se dig omkring.
Därute går människorna omkring och längtar ett uppmuntrande ord på vägen och ett leende på gatan i novembervinden.
Ändå beter vi oss som främlingar, vi undviker varandra, vi tassar runt med sänkta blickar.
Vi duckar för det självklara.
Vi hukar för varandra.
Vi gömmer oss bakom gardiner och persienner.
Vi låtsas som att den där ensamheten inte finns.
Men det gör den, och den gör ont för alla dem som har ensamheten som enda sällskap.
Ibland, när familjerna, arbetskamraterna och kompisgängen går hem för att fira helg, med sina fulla matkassar och sin gemenskap, då gör den sig särskilt påmind.
Då är ensamheten en långsamt tickande klocka i en hyreslägenhet som aldrig får besök.
Då är ensamheten en telefon som aldrig ringer.
Då är ensamheten en kvinna som legat död i sitt badrum i tre veckor utan att någon saknat henne.
Då är ensamheten en halvdrucken flaska vin på nattduksbordet.
Då är ensamheten en snorig kofta på skolgården för den som aldrig får vara med.
Man hamnar på livets avbytarbänk utan en chans att få visa vad man går för.
Vi borde alla ställa oss frågan:
Om ett samhälle exkluderar och isolerar – vad är det för människor vi formar?
Om det inte längre finns utrymme för vårt grundläggande beroende av varandra – vad händer då?
Jag vet inte. Jag vet bara att vi behöver varandra för att må bra, för att växa, för att orka.
Och jag vet att det finns ett enkelt sätt att göra vardagen lite uthärdligare för den som hamnat utanför.
En varm kram, en klapp på axeln, ett leende – sådant som gör skillnad.
Jag behöver dig.
Du behöver mig.
Vi behöver varandra.
Det kan vara värt att påminna oss själva om det emellanåt.

Det kom ett brev.

Några rader.

Stärkande, upplyftande, kloka.

Det gjorde mig mycket glad.

Skickat från dalen mellan bergen här intill.

"Sällan gläds man nuförtiden över nya kontakter som knyts under mer eller mindre krystade former. Folk överallt i det här jobbet, tackolov, men kan jag slippa dom inom en radie av tio meter från själen är jag tacksam. Dock var det utomordentligt glädjande att träffa er båda; brinnande o på riktigt, vänliga o vid liv. Inte alla är det. I dessa idiotiska så mycket bättre- o idol-tider verkar många tycka att bästa alternativet är att självdö i TV-soffan med ena handen vispandes i en flottig chipsskål medan den andra stint kramar en avslagen grogg. Vi skiter i så mycket o vi bryr oss så lite om varandra."

Män i veckan

Vi gick genom staden, passerade butikerna som gjort sitt för dagen och rullat ner, lägenheterna där ensamheten svetsat igen själva meningen med allt sedan länge.

Och kastat bort nyckeln.

Vi mötte en visslande dåre, anade genom de tunna gardinerna hur de andra människorna intog sina positioner för ännu en fredag i soffan, med armarna om varandra, som spöken.

Jag tänkte att världen snurrar. Men står still.

Det var jag och min dotter, vi höll varandra i handen och sög in den svala kvällsluften.

Hon berättade hemlisar och jag lovade att aldrig röja dem.

Jag funderade en stund på vad jag kunde berätta.

Jag höll tyst.

Det har varit männens vecka det här - det kanske alltid är männens veckor - men nu: synnerligen påtagligt.

Hela veckan har varit en långdraget och cyniskt skådespel kring en man som slogs blint mot väderkvarnar och en tidsanda där vi våra egna skitliv känns lite större och bättre och renade från fel och misstag om vi får någon annan att stampa på.

I Sverige i dag sitter människor och skryter om att de aldrig läst en bok.

Sedan tar de plats i folkdomstolens skoningslösa kammare och skjuter från höften.

De vill se den fallna hjälten död, och att Expressen ska hålla i svärdet.

Jag säger inte att det är synd om Håkan Juholt.

Han gjorde fel, han säger att han gjorde fel, vi gör alla fel.

Det är mänskligt.

Politiker är människor. Så även journalister. Och sotare. Och sjuksköterskor. Och fotbollsspelare.

Vi har i vårt tidevarv av ny teknik, innovationer och strävan efter bekvämlighet missat möjligheten att uppfinna folkvalda robotar.

Hjärtlösheten har vi emellertid lyckats framavla, och ta patent på.

Vad det tycks som.

Lundell satt i Babel med sitt vita Hemingway-skägg och gjorde som han alltid gör när kulturjournalister vill tala om Den Nya Romanen.

Han strök sig över det fårade ansiktet, mumlade - och skrattade.

Till och med så ofta att reportern påtalade det till slut.

- Du skrattar mycket.

I Lundellböckernas numera ständigt återkommande tematik (missförstådd och besviken man som konstaterar att Sverige inte är vad det har varit/ett bottenlöst grottande i mysteriet "kvinnor"/motstättningen stad och natur/den ständiga jakten efter något annat. Och vin.) garvas det inte så mycket.

Det är mer ett matande av käftslag på hela samtiden.

En författare måste ösa ur sin egen källa och det är väl ungefär just det som visar sig.

Man tager vad man haver.

Jag inbillar mig att Lundell använder det varma skrattet som skyddsvärn, som motvikt till gubben i böckerna, den alienerade och förödmjukade ensamvargen.

Som veckans tredje man skrev:

"Lyckliga människor har ingenting att berätta."

JL

En gång låg jag på knä i en lägenhet på Polhemsgatan och körde Märklintåg och plastblommorna spred sina blanka blad över väggarna och sju eller åtta kattungar hasade omkring och pep.
Vi hade tittat på Himmel över Berlin och i ett medicinskåp rymdes allt som behövdes för att hålla en trasig människa flytande. Och vid liv.
Nu är han borta, så plötsligt, nu är det bara minnena från den där dagen som kommer tillbaka, som blir verkliga.
Och dikterna, orden.
De är etsade i evigheten.
Jag har läst dem, fått dem lästa för mig, u-p-p-l-ä-s-t-a, kraftfulla, hårdkokta, bestialiska.
Ord från gatan, poesi från de nerpissade sängarna, från den tröstlösa vandringarna en söndag när klockan slutat slå.
Röster från de bakfulla stackarnas land, berättelser från bakgården, historier från den del av världen där människor går nakna till kvaterskiosken för att köpa cigaretter utan att hitta hem igen.
Jag slåss om ett gathörn.
Det också.
En enveten strid med den trubbiga pennan mot det etablerade och det välmående.
En rapport från spritångornas förgiftade andningshål.
Det är någonting med människor som vägrar att leva på halvfart.
I stället: en passionerad tjurrusning rakt in i galenskapen.
Super vi så super vi så inihelvete.
Springer vi så springer vi till vi stupar.
Skriver vi så skriver vi för att slå resten med häpnad.
Vi betalar ett högt pris för att bli apor i våra egna burar.
Det kostar på att underhålla massorna.
Man kan bli 59 år om man har tur och få postuma applåder när man redan är sänkt i jorden.
Då är det försent att ge jante en välriktad spark i det ansträngda skrevet.
När jag blundar ser jag honom sitta på en träningscykel på balkongen, med ett svettband runt pannan och ropa till människorna nedanför:
Jag är jag - vem är ni?
Mitt hjärta är skört, men min hud är hård som pansar.
Och på fiskbensparketten innanför tycker jag mig höra det pipande ljudet från en liten katt.
Det tränger mellan bilmotorernas surrande i rondellen.
Han skrev en gång att det brinner på Polhemsgatan och det gjorde det ju verkligen.
Det var en sanslös och sorglig sak det där.
Och i dag när ingen längre bläddrar i pärmen med texter, klotter, ord så brinner det alltjämt.
Vissa eldar kan ingen släcka.

Det är i det lilla besöksrummet på våning sex som döden får fasta konturer. Jag har bestämt mig för att möta den som den är.

Den ligger fridfullt inlindad i en blåvit filt och en mjuk nalle vakar över den med sina svarta ögon.

Jag står där och darrar och biter mig i läppen, jag tittar i golvet, jag hör prästen med sin vänliga, milda stämma skänka frid och ro över en pojke som aldrig fick chansen.

I all sin litenhet är han påtagligt likt sin syster.

Mannen och kvinnan tar farväl av sin avbild, de lägger armarna om varandra, de faller i gråt.

Jag knyter näven i rockfickan.

Sedan står vi där.

Tysta.

Det gör ont.

Den tränger sig på, den känslomässiga tomheten, den gnager.

Och jag tänker på livet, det som är. Och det som aldrig blev. Hur futtigt det är, allt det andra. Smutstvätten, krigandet i vardagen, kampen om ingenting.

Här på sjukhusets våningsplan sex står vi nu fyra vuxna män och kvinnor med bostadsrätter och hus, bilar, sparkonton, nyplanterade häckar, bilar och fyllda kylskåp.

Allt rasar av oss.

Det går inte att fly längre.

Livets obarmhärtighet ligger som ett fuktigt täcke över tid och rum.

Och vi måste igenom det.

Dimma

Oktober svepte in med dimma i gryningen och jag skymtade blott hyreshusens konturer bakom ett töcken av dis och tung luft. Jag hade några saker att göra. Som inte blev gjorda. Jag kunde lägga några märkliga veckor åt sidan nu, ingen nödvändig struktur, barn här, nu, då och ibland och jobbet som jag lovade att inte bära med mig hem följde obönhörligen med i en svart axelväska.

I helgen kände jag den tunga luften stiga och förvandlas till en klar och ganska så fantastisk sensommardag, med sol och lätta blomkålsmoln och röster på gatorna. Tvåsamheten firade nya triumfer och sköt salut på gatan med sina vita tänder och sina elegant inpackade surdegsbröd, blommor och oförstördhet.

Jag satt i köket och registrerade detta.

Jag drack kaffe.

Jag stirrade stum in i en tapet.

Inte ens telefonens annars så envisa larmande vågade störa denna ofrivilliga ritual av ingenting.

Jag satt där och tänkte på hon som körde runt halva Sverige med ett stympat hästhuvud i en svart sopsäck. Som utsänd av den italienska maffian. Sedan: Hästskallen, klyvd med kirurgisk precision, in i en frys i väntan på kokning. Och först: ännu en transport till kokgrytorna, den här gången söderut.

Hon fick det där huvudet som en makaber trofé, kanske som ett minne, det låter ju helt jävla obegripligt i mina öron, men har man suttit och stirrat in i det där likstela hästhuvudet en hel vecka i syfte att undersöka tandraden, så kanske det inte är så märkligt trots allt.

Jag sa att jag tyckte hon borde ha dumpat det på huvudkudden hos nån gammal pojkvän. I Höör, kanske.

Jag drömde om det sen. Hur hästhuvudet fick liv och blottade tänderna och skrattade mig raka vägen tillbaka in i oktoberdimman.