Dimma

Oktober svepte in med dimma i gryningen och jag skymtade blott hyreshusens konturer bakom ett töcken av dis och tung luft. Jag hade några saker att göra. Som inte blev gjorda. Jag kunde lägga några märkliga veckor åt sidan nu, ingen nödvändig struktur, barn här, nu, då och ibland och jobbet som jag lovade att inte bära med mig hem följde obönhörligen med i en svart axelväska.

I helgen kände jag den tunga luften stiga och förvandlas till en klar och ganska så fantastisk sensommardag, med sol och lätta blomkålsmoln och röster på gatorna. Tvåsamheten firade nya triumfer och sköt salut på gatan med sina vita tänder och sina elegant inpackade surdegsbröd, blommor och oförstördhet.

Jag satt i köket och registrerade detta.

Jag drack kaffe.

Jag stirrade stum in i en tapet.

Inte ens telefonens annars så envisa larmande vågade störa denna ofrivilliga ritual av ingenting.

Jag satt där och tänkte på hon som körde runt halva Sverige med ett stympat hästhuvud i en svart sopsäck. Som utsänd av den italienska maffian. Sedan: Hästskallen, klyvd med kirurgisk precision, in i en frys i väntan på kokning. Och först: ännu en transport till kokgrytorna, den här gången söderut.

Hon fick det där huvudet som en makaber trofé, kanske som ett minne, det låter ju helt jävla obegripligt i mina öron, men har man suttit och stirrat in i det där likstela hästhuvudet en hel vecka i syfte att undersöka tandraden, så kanske det inte är så märkligt trots allt.

Jag sa att jag tyckte hon borde ha dumpat det på huvudkudden hos nån gammal pojkvän. I Höör, kanske.

Jag drömde om det sen. Hur hästhuvudet fick liv och blottade tänderna och skrattade mig raka vägen tillbaka in i oktoberdimman.