I lågornas sken

Runda bord är bord för långa, utdragna middagar och samtal.
Jag köpte ett runt bord men så stoppade jag en iläggsskiva emellan och så var det vad man skulle kunna likna vid ovalt.
Jag förlängde det en gång när jag väntade gäster för kvällen och sedan har skivan blivit kvar.
Att jag ens kom att tänka på det har sin förklaring.
Jag serverades nämligen en utsökt sjurättersmiddag vid ett runt bord nyligen och då kom vi in på formen och dess betydelse och mannen och kvinnan som släpat in det stora runda bordet (och monterat det fel) hade tankar med just den runda formen.
Det blev en bra kväll.
Jag försöker minnas och jag vet bestämt att det dukades fram alldeles lagom stora mängder av kycklinglevermousse, antipastotallrikar, gorgonzolarisotto, frittata, kyckling, oliver, augerginegratäng, bruschetta, en makalös ricottarulle, choklad, pannacotta, vin, öl, vatten, kaffe, choklad.
Det doftade varmt och vänligt runt det stora runda bordet, den fantastiskt ambitiöse kocken talade länge om maten och vinet och vi bröt av med tävlingar som verkligen gjorde mig frustrerad: jag menar om temat är "Altt utom gubbrock" så var jag en slagen människa på förhand. Nog för att jag vänder mig mot etiketten "gubbrock", men om den är en vedertagen bednämning för stora konstnärer som Lundell och Dylan och Springsteen...då är det väl så.
Nu fick jag vända ut och in på mig för att i slutändan skrapa ihop några poäng alls när den skoningslösa tävlingsledaren plötsligt vred på grillen och matade på med överkursfrågor om Idolartister, schlagerlåtar och - jo! - dansbandslåtar.
För att sedan avsluta med ett melodikryss om 80-talsdisko parat med Sing Star.
Först då klev jag in i matchen, det blev en maxad tillställning, jag sprängde sönder bröstet till Roger Pontares "När vindarna viskar ditt namn" och - wow! - plötsligt brann hela jag: eller åtminstone delar av håret, som letat sig upp i en ljuskrona.
En vänlig kvinna hällde öl över mig, det luktade sot och bränt och upphettad hårspray och det låg svarta hårrester på golvet.
Jag blev lite flintis också, vänster bak.
Och om jag känner försiktigt med fingertoppen nu så känns det...snaggat.
Oavsett allt hann jag och M.A. med en riktigt innerlig version av "Blues för Bodil Malmsten" också och frågan är om jag någonsin hamrat lika bra på en svart flygel.
Jag kom förresten att tänka på raden "vi drog en linje och önskade dubbla" i helgen.
Plurapoesi.
Kokain.
Men det är en helt annan sak.

Album att dö för

Jag fyllde år och jag fick en bok av mina barn. 1001 album du måste höra innan du dör. jag gjorde ett överslag, satt med en färgad penna och bockade av. Jag har hört kanske hälften. Äger en tredjedel. Och inte för att jag vet varför just dessa plattor skulle vara bättre än andra, men det kändes likafullt som en frestande utmaning att fylla luckorna.
Trots att jag är rätt hopplöst fast i perioden 1960-1990 är det så gott som alltid inspirerande och friskt med nya sånger och ohörda melodier.
Jag har ett hårt jobb framför mig.

Om en inställd spelning

Vi reste vidare i jakten på en bra historia, jag körde och jag körde fort, i sätet intill mig sov en man som kvällen innan dränkt sig själv i humleexplosiva ipor.
Jag försökte lyssna på P4, men det gick helt enkelt inte, det var så flåsigt och lättvispat och tomt att till och med den sovande mannen bad mig slå över och visa lite jävla hänsyn.
Kombinationen svår bakfylla och lattjo-lajban-radio kan vara en elak fiende i mars.
Men vi kom fram och vi hade ett uppdrag, som skulle blotta en djupare social problematik än bara det uppenbara faktum att ett oprövat coverband fått ställa in sin debutspelning sedan ett hundratal drängpackade ortbor stormat stadshotellet.
Det var det ena.
Nödutgångarna öppnades, vakterna tappade kontrollen, bardisken slogs itu och polis tvingades till sist att bära ut de frustrerade gästerna. Action!
Och det innan coverbandet med det dunkla och rätt fåniga namnet ens hunnit gå på scen.
Det blev alltså bara förfest denna kväll. Och ingen fest alls.
Ett astronomiskt antiklimax rakt in i den alkoholbedövade bytristessens allra svartaste hål.
Coverrepertoaren med Eddie Meduza samt "hårdrock" fick vänta på större och bättre dagar, mörkret sänkte sig över stadshotellet, polisen skingrade de sista frusna klungorna som vandrade hem igen, tillbaka till verklighet och vardag, till tomma butikslokaler, arbetslöshet, avgasfärdränkta snöhögar, till bilder av rökande mammor på balkongerna och hundar med snören om halsen.
Och bandet - som på eget initiativ arrangerat konserten bara för "att det skulle hända nåt" - fick packa ihop igen.
Ulf Lundell sa en gång under den märkliga turnén 1991 att "en inställd spelning är en spelning det också" och försökte senare motivera det med att det han fick större rubriker när han inte spelade - än just tvärtom.
Och det resonemanget skulle utan vidare invändningar kunna appliceras också här.
För den stora skandalen på hotellet blev den stora nyheten i den lilla tidningen.
Och det alltså trots att den coverbandet som dittills aldrig gjort en enda offentlig spelning inte hann gå på scenen förrän publiken kastades ut.
En sorglig paradox, visst, men de fick en ny chans och det blev en bra historia, den jag nu var på jakt efter.
Och det vi fann var förstås ett revanschsuget band, en hotelldirektör som nu kunde skratta åt eländet och en lista på 420 förköpsbiljetter. Men inte bara. Det var lika mycket ett uttryck för vad som händer med människor när vardagen saknar färg och innehåll, när livsdrömmar krossas på ett fabriksgolv dir man inte längre är välkommen, där det är kö utanför apotek och Systembolag redan tidigt på förmiddagen och där det inte finns andra utvägar än att såga ner julgranar som påminner om allt det där man kanske saknar själv.