Lundell och våren närmar sig city

Tog en ofrivillig men likafullt välbehövlig paus från skrivandet här. Det har stått stilla, livet, trampat i halvmeterhög gyttja, blask, blötsnö, det är icke-väder utanför mitt fönster, varken eller, ingenting.
Jag har jobbat, handlat lite prylar till lägenheten, lyssnat på Perssons pack Stenad i Stockholm.
I går landade jag på bokrean, jag blev inte direkt besviken, mest uppgiven.
Nytryckta upplagor på dåligt papper ska tydligen få pöbeln att luras att tro att de måste hem och läsa klassikerna.
Köpte Cynthia Lennons John-biografi bara för att få den inbunden, en Tranströmster-samling, en bok till min dotter.
I morgon blir jag 33, det är siffra som inte säger ett piss om någonting.
Födelsedagen firar inte, det finns ingenting att fira, kanske borde jag sitta i en ishall och titta på kvalhockey, lämna släkttrivsel och glada, förväntanfulla, glass- och tårttörstande små barn åt sig själva.
Men det går inte just nu.
Så jag ska minsann försöka.
Festen får vänta till lördag, då hockeyproffset bjudit in oss till Lundell-skiva i en kontorslokal i stan.
Jag ska spela där.
Och inser att jag måste repa, tror inte textbanken är intakt längre, det känns inte så.
30 personer kommer, några danskar, få Lundellfans, tydligen är matchplanen att mitt framförande ska hjälpa dem att komma närmare Konstnären!
Han är för skön, hockeyproffset.
Det blir en utmaning alldeles oavsett.
Jag ska ringa radiomannen och säga att vi får ta ett genrep, två flaskor rött, corbonara och cigaretter lördag vid lunch.
Då ska det nog fan gå vägen.
I mitt huvud ser setlistan ut så här:

Ryggen fri
Tre bröder
Orkney
Snart kommer änglarna att landa
Hon gör mig galen
Den här himlen lite till
Naken nerför gatan
Lit de parade
En Stockholmstjej igen
Rått och romantiskt


Och sen får vi se.
Låt publiken avgöra.
Jag ger vika för folkets vilja.
Grattis Victoria och Daniel!

Med Kjell i framsätet

Den ensamme Konstnären ringde, tidig lördag, han ville ha skjuts, oklart var.

Jag hade egentligen en anan plan, trevligare ska medges, men då denna av olika skäl inte gick att verkställa, hade jag helt enkelt inte hjärta att neka Konstnären lite sällskap.

Vi bestämde oss för en loppisturné genom länet, start på Pantarholmen, Pingstkyrkan och Kupan innan vi rullade västerut.

Konstnären satt till höger om mig, grymtade, skrek, rökte, pratade med sig själv, sjöng blues, country, rökte, snörvlade och sa saker som:

Jag tar vad som helst. Och inte ens det får jag.

Det han syftade på var förstås sällskap, kvinnlig färgring, kärlek, tröst.

Han är ensam man Konstnären, men redan efter tjugo minuter kunde jag - som ändå ser mig som en liberal människa med stor tolerans för den som fallit utanför ramen - konstatera att det nog är rätt påfrestande att leva nära inpå honom.

I höjd med Ronneby började han frusta, innan han toppade med en serie bittra, grova uttalanden om samhället i stort, makthavare i synnerhet, han sa att han ägnat 40 år av sitt liv åt att försöka dö "Men inte ens det har jag lyckats med".

Jag fick alltså en överdos socialrealistisk diskbänksfilosofi innan det var dags att parkera utanför Blekinge varuförmedling: en fantastisk gammal bensinmack som numera förvandlats till antikbutik.

Här gjorde jag flera fynd, bland annat helgens andra Fiskargubbetavla. Fin olja. Prisvärd. Gedigen ram.

Konstnären, som påstyods sig äga blott 45 kronor, samlade ihop en hög med prylat, fyra ramar, en gitarr, en jordglob, en vas och tyckte att jag gott kunde skänka kultureliten några allmosor.

Jag tvingade mig själv att säga nej.

Att han var både pank och hungrig hade jag emellertid svårare att värja mig emot, så jag dundrade in på en liten indisk krog och kom ut med en 200 grams ostburgare.

Sedan blev Konstnären på ett något bättre humor.

Två timmar senare släppte jag av honom utanför en "tipsbutik", eftersom han skulle spela på travet.

Denna road trip i samhällets utmarker dokumenterades förstås.

Och i dag blir det ishockey. Säsongens sista hemmamatch.

Det blir jag och mina två barn.

De gillar tacklingar, introröken och godiset i kiosken.

Själv ska jag för sista gången på länge unna mig en tjock från Bröd- och flaskmannen.

Det kan bli en bra dag i dag.

I diskolampornas sken

Man kan säkert säga en hel del om Olofström, detta styvbarn till samhälle, jag var där igen, jag hade flyt och fick en halvtimme så där bara och vad gör man med en halvtimme i Olofström.
Jo, jag tog höger i rondellen, vänster på vägen mot Kyrkhult, och stannade strax vid Holje Böcker, eller kanske: Jonnys antikvariat.
Och det ångrar jag inte. Här mitt i krissveriges mörkaste ansikte ligger alltså en fantastisk, välsorterad bokhandel.
Det doftade böcker överallt, det doftade liv, det doftade näring.
I residensstaden finns en högst ordinär topplistebutik med affischer på Liza Marklund i skyltfönstret, men skulle jag få för mig att fråga efter...tja, Willy Kyrklund, då händer det inte särskilt mycket alls.
Men i Olofström!
Där gick den pratsamma, trevliga och litteraturintresserade kvinnan direkt in på lagret och hämtade vad jag ville ha.
Och inte bara det. Hon svarade på frågor, hon berättade om författaren, om utgåvan, om papperskvalitén, om allt.
Så jag köpte en inbunden 8 variationer, samt ett förtjusande praktexemplar av Cohens Älsklingsleken.
Jag måste dit igen, snart.
Jag måste ha tid på mig då.
Det är skillnad på bokhandel och bokhandel och medan de ihåliga bokkedjorna planerar årets rea med nytryckta standardverk i massupplagor och glansiga reklamutskick, finns det uppenbarligen de som går sina egna vägar.
Jonnys är numera inte bara namnet på min favoritsenap, utan också på en bokhandel jag kommer att besöka många, långa gånger.
Dessutom ligger den granne med en ganska så spännande antikcentral, det kunde jag se i fönstret, genom isen och snön. Dörren var låst och stängd. Fortfarande återstod det några minuter till lunch.
Och på kvällen gick påskoldisko med de bästa barnen, hon i skimrande prinsessklänning, han i den Batmantröja han beställt och kunde känna sig komfortabel med i myllret av de stora killarna och tjejerna.
Och jag satt där som en bankomat utan kod och krångel och pytsade ut mynt och sedlar till choklad och läsk och ostbågar och tuggummin.
Och så spelade det fasansfull schlagerdynga och barnen dansade inte riktigt, det var massdatten, förvirrat, alla sprang efter alla, kors och tvärs och huller om buller.
Sonen ville stanne till midnatt, sa han innan vi kom det.
Efter en halvtimme var magen full, pengarna slut och han ville gå hem.
Dottern, som tjuvplankade in utan leg, och som egentligen inte hade åldern inne dansade dock med klänningen till BWO, och hon ville aldrig gå hem, och en kille och en tjej i sexan sa att hennes kläder var fina, och hon blev så stor och så stolt.
Under tiden satt jag på en bänk och pratade om livet med en en annan man jg känner och som valt att slå ihjäl sin fredag i en idrottshall med två diskolampor som ljus i mörkret.
Och han berättade att han bara några dagar tidigare fått besked att han bär på en tumör, han försökte hålla modet uppe, han är stark och jag försökte säga någonting som åtminstone där och då kunde få honom att känna sig lite bättre, lite starkare.
Men det är svårt, jag vet.
Cancer är en ond jävla pissjukdom, som drabbar var tredje svensk, sägs det.
Det var så jag tänkte när jag såg hans sorgsna ögon.
Och när jag satt där så regnade godiset över barnen och för tredje gången denna kväll fick jag höra The Bones "Fight song".

Snön föll igen, tung, blöt, den låg kvar, den ligger kvar, bara en sån sak, och den lyser från skenet i gatlamporna, och tiden går långsamt, så långsamt i februari.
Denna vecka har rastlösheten, den krypande oron, gästspelat i min kropp och i min skalle; alltid utan att be om lov.
Jag vill få mycket gjort.
Det händer ingenting.
Jag försöker att dämpa min otålighet med sömn och drömmar.
Och så köpte jag alla de där plattorna.
Och några till. Lyssnade på Joan Baez vackra tolkning av Forever young, en av mina Dylan-favoriter.
Jag la mig till rätta på madrassen sedan, fick sällskap av Bukowskis novellsamling Märkta kort, häftigt och hårt manlig socialrealistisk gatulitteratur, som väntat.
I går läste jag med viss fascination storyn om en man i Norrland nånstans som återvände hem efter 15 år som försvunnen.
Nångång i början av 90-talet lämnade han kvinnan och barnet och familjeföretaget, och gick om gömde sig i USA.
För att nu plötsligt dyka upp igen.
Och systern tyckte, enligt Expressen tror jag, att allt kändes "fantastiskt".
Vad kvinnan - och för den del barnet - ansåg framgick inte av artikeln.
Man kan bara ana.
Frågan är vad som driver en man att göra sin egen on the road-trip, i 15 år! Jag blev onekligen tilltalad av tanken, av äventyret, att skapa en mystik kring sin egen person för att sedan bara uppenbara sig som ett levande spöke på tillfällig visit från dödsriket.
Nej. Det hade jag aldrig pallat.
Jag får ju ont i magen bara av att vara borta från kidsen mer än två dagar.
Men äventyret, som sagt!
Man får ju åtminstone hoppas att den försvunne mannen var klok nog att skriva ner sin historia, sina tankar, intryck, upplevelser på om inte en reseskrivmaskin så åtminstone små anteckningsblad.
En annan slav under vardagsbestyr och rutiner får hålla till godo med väpnade kioskrån på landsbygden.
Men vad fan: det är inte alldeles ospännande det heller. Jag och Hi-Fi Friberg, två envisa tjurskallar, bestämde oss för att låta rätt på kioskrånarnas utbrända Saab.
Och vi lyckades!
Men det krävdes en och en halv timmes skogspromenad med full utrustning i snö, slask, täta trädsnår, stup och på klippblock.
Polisen sa: Visst, gå dit, men gå aldrig upp på motorvägen!
Och vi lydde, vilket innebär en hård match med skogen, jag var inte utrustad utan gled runt i ett par blanka New Balance-skor.
Men bilderna fick vi!
Jag var stolt över HiFi-Friberg efteråt.
Det är en fotograf med rätt inställning!
Sedan blev det ärtsoppa, pannkakor, dessvärre ingen varm flaggpunsch.
Resen avslutades med ett tvärstopp i Röda Korsets lumparbod och där mötte vi förstås Melén, en turbokäft, en åsiktmaskin, en lätt manisk prylsamlare med Bajensympatier och socialdemokratiska värderingar.
Han hade köpt tre judobälten.
I tre färger.
Den snillrika affärsplanen med just dessa tygtrasor var att sälja dem vidare på Blocket.
Tre. Judobälten.

Solen gjorde ett gästspel i går, sägs det, jag sov i omgångar, vaknade vid lunch, tog mig ut och himlen var blå, molnen gulvita, och jo: solen lever där på avstånd.
Jag hade nästan glömt bort vad den betyder för det mänskliga välmåendet, för livet.
Och jag behövde den.
Aftonbladet söndag: allt tycks vara fel med SVT:s nya regler för melodifestivalen.
Krångligt, påstås det, men jag vet inte det.
Det lilla jag såg och hörde verkade tämligen glasklart.
Det heter att människor hellre tiger än avslöjar sig som svaga, men nu är det tydligen folkstorm och revolution utanför fönstret, så det där är nog en teori jag får omvärdera.
Anyway, jag satt där i brist på annat, i brist på någonting över huvud taget, och det slog mig att detta, det svenska husvagnsfolkets väckelsemöte, är underhållning utan egentligt värde.
Ingen direkt sensationell slutsats, det medges gärna, men ändå.
Caroline af Ugglas var okej, hennes Joplin-platta tycker jag ganska mycket om, men sen då?
Freddie Wadling är magisk, men honom fick man ju inte rösta på.
Synd det. Han hade vunnit.
Som tur var hade jag tidigare på dagen rest som en luffare mellan loppisar och lumparbodar och köpt romaner och möbler och tavlor, så jag lät tankarna försvinna till andra rum, utanför de kulörta intryck tv:n vräkte över mig.
För att liksom påminna mig själv om att det finns andra musikaliska ideal, läste jag tidigt på morgonen eller sent på natten om Oscar Hedlunds magnifika Cornelis-biografi.
Och jag frågar mig som vanligt om det här landet någonsin haft en större rockstjärna än Cornelis Vreeswijk.
Jag tror inte det.
Expressen-journalisten Alf Thoor lär en gång ha skrivit:
"Cornelis Vreeswijk följer inte vinden. Han är vinden."
Och ungefär så känner man.
Jag upplevde - som alltid när jag läser en biografi över en intressant person - en stark lust att stanna kvar i känslan och jag pumpade in Poem, ballader och lite blues i i-poden.
Sanslös platta, Cool Water - på den Gyldene Freden ligger där, en sång Lundell reciterade på ett hyllningsalbum till Cornelis, efter dennes död. Bra version, den också.
Cool Water - Cold Turkey - vad som helst - vatten i stället för brännvin.
De behövde nog det då, både Vreeswijk och Lundell, misstänker jag.
Var finns den moderna tidens svåranpassade upprorsmakare i en bransch av vita tänder?
Var?
Nu vet jag vad jag ska göra.
Jag ska beställa åtminstone tre nya plattor i dag, bomull för hjärta och själ, tröst för kroppen om nu solen har visat sig färdigt denna på alla sätt förförliga månad.
Här är skivorna jag måste ha:

1. Perssons Pack - Öster om heden
2. Mikael Wiehe - Sånger från en inställd skilsmässa
3. Freddie Wadling - Den mörka blomman

Lördag. Morgon.

Väntar fortfarande på att tidningsbudet ska smälla i brevinkastet. Hon brukar komma omkring 05.10, för den som är vaken i gryningen blir också ljudet av två tidningars väg genom en dörr och landning på ett svart klinkergolv en rutin och vana.
Men det är tyst.
Sena nyheter, kanske. Då brukar sidorna vara sena ut till berget, hela tryckprocessen blir förskjuten, tidningsbuden sura och läsarna ännu surare.
Särskilt på helgen.
Det ingår i det normalbildade folkets helgceremoni att läsa tidning, prata om det som man läst i tidning, äta frukost med tidning.
Det blir liksom ingen bra helg annars.
Jag råkar veta allt det där, för jag var tidningsjournalist i nästan tio år.
Tidningsbud var jag bara två somrar.
En gång kombinerade jag dessa yrken, men det gör jag aldrig om.
Jag hade en förlorad kärlek som hade tröttnat och packat två resväskor och satt sig på flygplan för att bo hos en judisk familj i New York.
I en tanken kändes det som en acceptabel lösning för mig, just där, just då.
I praktiken gick jag itu av sorg.
Så jag ringde och sa att äh-vad-fan-jag-kommer-över-och-så-ser-vi-vad-som-händer.
Och det gjorde, men det kostade, så jag behövde två inkomster och det var därför jag sprang i trappor på nätterna och skrev så fingrarna kroknade på dagarna.
Jag cyklade 08.00 från min förortsetta till tidningsredaktionen, hem igen, i säng klockan 19, upp igen på cykeln 02.30, hem igen på cykeln 06.30. Och så gick det runt.
Smal som fan, minns jag att jag blev.
Men trött.
Och New York! En fantastisk del av världen, som ett stort jävla nöjesfält, som film, som allting, allting. Jag insåg att möjligheterna här är oändliga, för den som bara törs.
Jag minns att jag gick på Hard Rock Café på 1501 Broadway, beställde en burager, två Budweiser och så spelade dom Piece of mind med Boston och just där kändes det som den bästa sång jag någonsin hört.
Vi gick på hockey också, såg Rangers mot Toronto och jag vet att åtminstone Niklas Sundström och Mats Sundin var med, Rangers vann 6-5, popcorn och öl på läktaren, hela arrangemanget var en vettlös cirkus med väldigt stora gester.
Vi försökte vara lite kära också, tog en promenad i Central Park, tittade på den stora julgranen vid Rockefeller Center.
Tvillingtornen stod fortfarande kvar och blickade ut över södra Manhattan.
Jag var på väg att bli vuxen då, det är längesen, när jag ser bilderna så ser jag också att jag är en annan nu än den jag var då.
Och jag tog farväl, åkte hem och vi insåg nog båda två att det var ett avsked som skulle vara för alltid.

Tuppfäktning

Det ganska så underhållande att emellanåt dyka in i det antydningskrig som två av länets hockeybloggare ägnar sig åt. Det är krokben hit, och ryggtacklingar dit.
Det är kanske så det ska vara om man bloggar.
Jag vet inte, min erfarenhet är inte särskilt omfattande på det området: jag har alltså ingen susning om vad som förväntas av en.
Å andra sidan har jag bara en känd läsare, så jag tar mig åtminstone en tid till friheten att skriva just det som jag skriver.
Nu kastar bloggkrigarna nedlåtande smeknamn på varandra och använder brösttoner för att liksom markera vem som kan rabbla upp flest före detta Tingsrydspelare födda senare än augusti 1981.
Eller vem som EGENTLIGEN var först med att avslöja Stingers nye tredjekeeper.
Det är kanske så man måste göra.
I så fall är det hög tid för mig at söka upp någon att kriga mot.
Det underhållande med just denna interna lite kraftmätning är att båda låtsas tro att de skriver för...ja, åtminstone Aftonbladet.
Vad de glömmer är att båda representerar högst ordinära landsortstidningar, där i princip vem som helst kan gå in och göra jobbet som krävs eftersom kraven är så erbarmligt låga.
Eller direkt obefintliga.
Och eftersom det saknas krav på analytisk förmåga, kritiskt tänkande, grundläggande språkkunskaper och allmän bildning blir slutresultatet också urvattnade plattityder för levande döda.

***
I går tittade jag ut en Edison rörförstärkare som ska få plats i mitt nya liv.
Den var tung och snygg.
Och dessutom ska den föra ut ett fantastiskt ljud, påstås det.
Jag tror jag ska premiärtesta med Steve Earls Washington Square Serenade.
Jo, det ska jag bestämt.

***
Bara några rader om Springsteen också. Jag lyackades komma över en biljett till sommarens Stockholmskonserter och jag hoppas - hoppas! - att den kan nudda vid samma ohyggliga nivåer som på Ullevi förra året.
Det blir i sanning en utmaning för E Street, i synnerhet sedan lördagskonserten var ett musikaliskt väckelsemöte som svårligen går att mäta sig med.
Det är sådant som bara händer...och så händer det aldrig mer igen.
Det man kan hoppas på är att åtminstone Tomorrow never knows och - kanske - The Wrestler plockas in i den dignande setlistan.
Och eftersom jag ändå tvingas till Stockholm denna helg, funderar jag på att se Sverige-Danmark dagen därpå.
När jag tänker på saken så här så är det nog så det för bli.