Lördag. Morgon.

Väntar fortfarande på att tidningsbudet ska smälla i brevinkastet. Hon brukar komma omkring 05.10, för den som är vaken i gryningen blir också ljudet av två tidningars väg genom en dörr och landning på ett svart klinkergolv en rutin och vana.
Men det är tyst.
Sena nyheter, kanske. Då brukar sidorna vara sena ut till berget, hela tryckprocessen blir förskjuten, tidningsbuden sura och läsarna ännu surare.
Särskilt på helgen.
Det ingår i det normalbildade folkets helgceremoni att läsa tidning, prata om det som man läst i tidning, äta frukost med tidning.
Det blir liksom ingen bra helg annars.
Jag råkar veta allt det där, för jag var tidningsjournalist i nästan tio år.
Tidningsbud var jag bara två somrar.
En gång kombinerade jag dessa yrken, men det gör jag aldrig om.
Jag hade en förlorad kärlek som hade tröttnat och packat två resväskor och satt sig på flygplan för att bo hos en judisk familj i New York.
I en tanken kändes det som en acceptabel lösning för mig, just där, just då.
I praktiken gick jag itu av sorg.
Så jag ringde och sa att äh-vad-fan-jag-kommer-över-och-så-ser-vi-vad-som-händer.
Och det gjorde, men det kostade, så jag behövde två inkomster och det var därför jag sprang i trappor på nätterna och skrev så fingrarna kroknade på dagarna.
Jag cyklade 08.00 från min förortsetta till tidningsredaktionen, hem igen, i säng klockan 19, upp igen på cykeln 02.30, hem igen på cykeln 06.30. Och så gick det runt.
Smal som fan, minns jag att jag blev.
Men trött.
Och New York! En fantastisk del av världen, som ett stort jävla nöjesfält, som film, som allting, allting. Jag insåg att möjligheterna här är oändliga, för den som bara törs.
Jag minns att jag gick på Hard Rock Café på 1501 Broadway, beställde en burager, två Budweiser och så spelade dom Piece of mind med Boston och just där kändes det som den bästa sång jag någonsin hört.
Vi gick på hockey också, såg Rangers mot Toronto och jag vet att åtminstone Niklas Sundström och Mats Sundin var med, Rangers vann 6-5, popcorn och öl på läktaren, hela arrangemanget var en vettlös cirkus med väldigt stora gester.
Vi försökte vara lite kära också, tog en promenad i Central Park, tittade på den stora julgranen vid Rockefeller Center.
Tvillingtornen stod fortfarande kvar och blickade ut över södra Manhattan.
Jag var på väg att bli vuxen då, det är längesen, när jag ser bilderna så ser jag också att jag är en annan nu än den jag var då.
Och jag tog farväl, åkte hem och vi insåg nog båda två att det var ett avsked som skulle vara för alltid.