Solen gjorde ett gästspel i går, sägs det, jag sov i omgångar, vaknade vid lunch, tog mig ut och himlen var blå, molnen gulvita, och jo: solen lever där på avstånd.
Jag hade nästan glömt bort vad den betyder för det mänskliga välmåendet, för livet.
Och jag behövde den.
Aftonbladet söndag: allt tycks vara fel med SVT:s nya regler för melodifestivalen.
Krångligt, påstås det, men jag vet inte det.
Det lilla jag såg och hörde verkade tämligen glasklart.
Det heter att människor hellre tiger än avslöjar sig som svaga, men nu är det tydligen folkstorm och revolution utanför fönstret, så det där är nog en teori jag får omvärdera.
Anyway, jag satt där i brist på annat, i brist på någonting över huvud taget, och det slog mig att detta, det svenska husvagnsfolkets väckelsemöte, är underhållning utan egentligt värde.
Ingen direkt sensationell slutsats, det medges gärna, men ändå.
Caroline af Ugglas var okej, hennes Joplin-platta tycker jag ganska mycket om, men sen då?
Freddie Wadling är magisk, men honom fick man ju inte rösta på.
Synd det. Han hade vunnit.
Som tur var hade jag tidigare på dagen rest som en luffare mellan loppisar och lumparbodar och köpt romaner och möbler och tavlor, så jag lät tankarna försvinna till andra rum, utanför de kulörta intryck tv:n vräkte över mig.
För att liksom påminna mig själv om att det finns andra musikaliska ideal, läste jag tidigt på morgonen eller sent på natten om Oscar Hedlunds magnifika Cornelis-biografi.
Och jag frågar mig som vanligt om det här landet någonsin haft en större rockstjärna än Cornelis Vreeswijk.
Jag tror inte det.
Expressen-journalisten Alf Thoor lär en gång ha skrivit:
"Cornelis Vreeswijk följer inte vinden. Han är vinden."
Och ungefär så känner man.
Jag upplevde - som alltid när jag läser en biografi över en intressant person - en stark lust att stanna kvar i känslan och jag pumpade in Poem, ballader och lite blues i i-poden.
Sanslös platta, Cool Water - på den Gyldene Freden ligger där, en sång Lundell reciterade på ett hyllningsalbum till Cornelis, efter dennes död. Bra version, den också.
Cool Water - Cold Turkey - vad som helst - vatten i stället för brännvin.
De behövde nog det då, både Vreeswijk och Lundell, misstänker jag.
Var finns den moderna tidens svåranpassade upprorsmakare i en bransch av vita tänder?
Var?
Nu vet jag vad jag ska göra.
Jag ska beställa åtminstone tre nya plattor i dag, bomull för hjärta och själ, tröst för kroppen om nu solen har visat sig färdigt denna på alla sätt förförliga månad.
Här är skivorna jag måste ha:

1. Perssons Pack - Öster om heden
2. Mikael Wiehe - Sånger från en inställd skilsmässa
3. Freddie Wadling - Den mörka blomman