I diskolampornas sken

Man kan säkert säga en hel del om Olofström, detta styvbarn till samhälle, jag var där igen, jag hade flyt och fick en halvtimme så där bara och vad gör man med en halvtimme i Olofström.
Jo, jag tog höger i rondellen, vänster på vägen mot Kyrkhult, och stannade strax vid Holje Böcker, eller kanske: Jonnys antikvariat.
Och det ångrar jag inte. Här mitt i krissveriges mörkaste ansikte ligger alltså en fantastisk, välsorterad bokhandel.
Det doftade böcker överallt, det doftade liv, det doftade näring.
I residensstaden finns en högst ordinär topplistebutik med affischer på Liza Marklund i skyltfönstret, men skulle jag få för mig att fråga efter...tja, Willy Kyrklund, då händer det inte särskilt mycket alls.
Men i Olofström!
Där gick den pratsamma, trevliga och litteraturintresserade kvinnan direkt in på lagret och hämtade vad jag ville ha.
Och inte bara det. Hon svarade på frågor, hon berättade om författaren, om utgåvan, om papperskvalitén, om allt.
Så jag köpte en inbunden 8 variationer, samt ett förtjusande praktexemplar av Cohens Älsklingsleken.
Jag måste dit igen, snart.
Jag måste ha tid på mig då.
Det är skillnad på bokhandel och bokhandel och medan de ihåliga bokkedjorna planerar årets rea med nytryckta standardverk i massupplagor och glansiga reklamutskick, finns det uppenbarligen de som går sina egna vägar.
Jonnys är numera inte bara namnet på min favoritsenap, utan också på en bokhandel jag kommer att besöka många, långa gånger.
Dessutom ligger den granne med en ganska så spännande antikcentral, det kunde jag se i fönstret, genom isen och snön. Dörren var låst och stängd. Fortfarande återstod det några minuter till lunch.
Och på kvällen gick påskoldisko med de bästa barnen, hon i skimrande prinsessklänning, han i den Batmantröja han beställt och kunde känna sig komfortabel med i myllret av de stora killarna och tjejerna.
Och jag satt där som en bankomat utan kod och krångel och pytsade ut mynt och sedlar till choklad och läsk och ostbågar och tuggummin.
Och så spelade det fasansfull schlagerdynga och barnen dansade inte riktigt, det var massdatten, förvirrat, alla sprang efter alla, kors och tvärs och huller om buller.
Sonen ville stanne till midnatt, sa han innan vi kom det.
Efter en halvtimme var magen full, pengarna slut och han ville gå hem.
Dottern, som tjuvplankade in utan leg, och som egentligen inte hade åldern inne dansade dock med klänningen till BWO, och hon ville aldrig gå hem, och en kille och en tjej i sexan sa att hennes kläder var fina, och hon blev så stor och så stolt.
Under tiden satt jag på en bänk och pratade om livet med en en annan man jg känner och som valt att slå ihjäl sin fredag i en idrottshall med två diskolampor som ljus i mörkret.
Och han berättade att han bara några dagar tidigare fått besked att han bär på en tumör, han försökte hålla modet uppe, han är stark och jag försökte säga någonting som åtminstone där och då kunde få honom att känna sig lite bättre, lite starkare.
Men det är svårt, jag vet.
Cancer är en ond jävla pissjukdom, som drabbar var tredje svensk, sägs det.
Det var så jag tänkte när jag såg hans sorgsna ögon.
Och när jag satt där så regnade godiset över barnen och för tredje gången denna kväll fick jag höra The Bones "Fight song".