Sommarrapport 10

Minnesskärvor från juli.


Mannen åkte tåg, han bar smutsiga kläder, trummade med de gula fingrar på bordet i vagnen, han satt ensam och varje dag: samma tåg, samma tid, samma vagn. Och när han en dag försvann bort i sina egna funderingar över den tid som flytt upptäckte han en nyckelpiga i fönstret och den började prata och nästa dag väntade den och nästa dag igen och mannen på tåget förstod snart att nyckelpigan borde återbördas till sitt ursprung, så vid ändhållplatsen kupade han sina händer och bar den fyra kilometer till den stora, lummiga parken intill det gamla mentalsjukhuset, där den släpptes fri igen. De tog ett fint avsked av varandra, mannen och nyckelpigan.

På andra sidan stan låg katten och dog. Den knuffade envist ut sina tassar genom det stora fönstret, fastnade, jämrade sig, räddningstjänsten ryckte ut och kanske lokaltidningen också och så låg den kvar på gruset med ben som aldrig skulle resa sig. Och mannen som sa sig älska den där katten - nybliven mor till fyra eller fem - satt bara några hundra meter bort och drack en nittiokronorsöl och svarade slött i telefonen att han "var på väg" och ångeströkte eftersom ingen människa vill komma hem när man vet att den obarmhärtiga döden väntar på en. Men den kan ingenting tränga undan och jag sa att det var dags att gå och han gick och likstelheten hade infunnit sig och när regnet piskade och groparna i gatan fylldes med det bruna vattnet tog han resterna i en papperspåse och stoppade den han påstod sig älska däri och lämnade kroppen djupt inne i pappersåtervinningens djupaste skrymslen. Och han drack tröstvin och på morgonen såg jag honom köpa bröd och folköl, och han darrade och jag sa att det kändes ovärdigt och han svarade att han hade inget val.

Sedan:

den sedan länge emotsedda 12 sånger-spelningen kunde av skilda skäl aldrig genomföras, mest på grund av att det röda Yahama-dragspelet låg fast förankrat i bagageluckan på en vit Saab - inträngd på en bilverkstad efter turbohaveri på motorvägen. Jag var annars rätt hungrig på att sjunga, men det på förhand så lovande projektet störtdök när en chef jag råkar känna till lät meddela att det för enstaka public service-journalister inte lämpar sig att sjunga kärleksvisor tillsammans med socialdemokratiska makthavare - hur mycket människor de än råkar vara. Om det säger jag just ingenting. Och dessutom har det vilat en sommarförbannelse över den svarta viskningen, eftersom a-strängen smäller så fort jag fått den på plats igen.

Att formulera ett vackert och begåvat bröllopstal är inte helt enkelt.
Jag vände och vred på formuleringarna, orden, meningarna - det ska, vad jag förstår, vara lagom av allt. Framåtsyftande, tillbakablickande, ömt, respektfullt, personligt, humoristiskt.
Sedan kom jag att tänka på det där brevet.
Och så kunde jag bygga texten runt det - tio sidor kärlek från en som hellre skriver än talar, åtminstone om känslor.
Inte 30 kärleksbrev i en diamantask.
Bara ett långt.
Läs. Eller bränn. Nyfikenheten tvingade honom att läsa.
Nu byter de ringar i ett bergrum medan den ljuva julisolen klär världen i de vackraste av färger.
Semester. Timmar kvar. Ledigheten, kanske också tomheten, väntar på mig och på taket utanför fönstret ligger smågrus och fimpar och en mås har satt sig på uteplatsen och tittar på världen, så som den ser ut.
Jag behöver ledighet, jag längtar efter mina barn, tack och lov vet jag att de längtar också efter mig. Jag har aldrig känt det där utanförskapet de ensamma papporna ibland talar om. Vi är nära varandra. Vi pratar i telefon och vi pratar om det alldagliga och det allvarliga. Nu vill jag ta dem till en lugnare plats, kanske under tallarna på stranden, och berätta rövarhistorier.
På min arbetsplats.
En lapp, där jag tecknat versaler med spritpennan.
En påminnelse.
Mest för egen del.
VILJA. MOD. KRAFT. STYRKA. ENERGI. HUMOR.