Jag gör inga klipp, jag vinner inga postkodsmiljoner, jag har inga fonder, aktier, reservkonton, jag har det jag har och det räcker ibland, oftast inte.
Jag äger, visserligen, en femrummare i stan, men om det är en bra affär vet jag inte än.
Det avgjort värsta exemplet på privatkapitalförstöring jag varit delaktig måste anses vara den motorbåt jag och A köpte för närmare 30 000 spänn.
Jag lärde mig aldrig att parkera den där jävla båten i den där trånga fickan vi hyrt av kommunen, den gick sönder, allt gick sönder och framför var det det stora och vilda illusioner som skoningslöst slogs i bitar.
Det är ett både komiskt och djupt sorglig kapitel.
Det blev tre, kanske fyra, turer - runt, runt, runt - innan den båten sa farväl till våra liv och tog alla frihetstörstande visioner och förankrade dem mot en svart, blöt sten i fjärden.
Den är såld, prisreducerade med, tja...80 procent. Efter en sommar. Ett haveri. Pojken tog fram sitt träsvärd och vi paddlade när bensinen tog slut utanför Lindholmen, jag klarade inte att skratta då, det var kanske en förnimmelse om att allt ändå var på väg åt helvete.
Båten är min sämsta affär.
Pay per view-matchen från Kopparvallen i går kan vara den nästa sämsta.
139 spänn kostade eländet.
Ingenting, INGENTING, är numera omöjligt.
Eller som den rödsprängde åklagaren brukade säga:
Man blir ledsen, det är vad man blir.
lördag 24 april 2010
Den här stan.
Som jag föraktat dess missunsamhet, dess självbelåtna tröghet, militärerna på mina gator, det strömlinjeformade innehållet, den sociala kontrollen.
Som jag älskat.
Det är den vackraste morgonen i april och jag tänker att de helglediga människorna ger sig ut på tidiga promenader med det vidunderliga havet som följeslagare.
I sommar ska jag kliva ur sängen och vandra över Ekholmen, Dragsö, över Saltö hem och kasta mig i vattnet, precis som jag gjorde i fjol.
Jag var inte ensam om en sådan morgonritual.
Vi möttes där, för varandra okända människor, vi simmade tysta och klev upp och gick vidare.
Det är den här stan.
Det också.
Som jag föraktat dess missunsamhet, dess självbelåtna tröghet, militärerna på mina gator, det strömlinjeformade innehållet, den sociala kontrollen.
Som jag älskat.
Det är den vackraste morgonen i april och jag tänker att de helglediga människorna ger sig ut på tidiga promenader med det vidunderliga havet som följeslagare.
I sommar ska jag kliva ur sängen och vandra över Ekholmen, Dragsö, över Saltö hem och kasta mig i vattnet, precis som jag gjorde i fjol.
Jag var inte ensam om en sådan morgonritual.
Vi möttes där, för varandra okända människor, vi simmade tysta och klev upp och gick vidare.
Det är den här stan.
Det också.
torsdag 22 april 2010
I kväll har jag stängt av hjärnan.
Hockey på femman.
SM-final, HV71-Djurgården, jag är likgiltig.
Jag gör just ingenting.
De två, vackra, kloka, nyfikna, livstörstande sover och drömmer om de stora äventyren.
- Hur kan man tjäna pengar bara på att gå runt hela dagarna och prata i mobiltelefon? Jag vet en som gör det, sa pojken till sin pappa.
Pappan skrattade.
I pausen mellan andra och tredje läste jag om bipolär sjukdom.
Det kan ta vården tio år att ställa en sådan diagnos.
Tio år.
Jag undrar jag.
Hockey på femman.
SM-final, HV71-Djurgården, jag är likgiltig.
Jag gör just ingenting.
De två, vackra, kloka, nyfikna, livstörstande sover och drömmer om de stora äventyren.
- Hur kan man tjäna pengar bara på att gå runt hela dagarna och prata i mobiltelefon? Jag vet en som gör det, sa pojken till sin pappa.
Pappan skrattade.
I pausen mellan andra och tredje läste jag om bipolär sjukdom.
Det kan ta vården tio år att ställa en sådan diagnos.
Tio år.
Jag undrar jag.
Fotboll och musik
Fötterna värkte och ömmade i de vita Converse-kängorna, när vi irrade omkring i Gamla Ullevis betongkorridorer. Och det var precis som i en sång av Joel Alme för vårsolen värmde och vintern var glömd, och Poseidon sken, det var en vacker söndag i Göteborg.
Tottas "Basement Tapes" surrade som en ringande soundtrack till just denna tid och stund och vi var trötta av öl, cigaretter och libanesisk meze från Longstreet II.
Men vi sjöng, 14 000 röster sjöng, om den store havsguden och vi grät och kastade oss runt halsen på varandra.
Fotboll är fotboll, men också ett globalt skådespel, det är kärlek, passion, sorg, glädje och ibland det viktigaste som finns.
Som denna söndag.
Kvällen innan spelade jag Rick Springfield-rock på ett ställe där en 160-kronors Long Island Ice Tea fick igång de stora trummorna. Hårdrock. En vit, manlig och väldigt heterosexuell kulturyttring. Men också. Humor, humor, humor. Viktigt.
Sedan kom jag hem igen och upptäckte en bild på mig själv i tidningarnas husochhem-bilagor, jag och mina målningar, ansiktena som tittar på mig när jag tror att ingen ser.
Nu pratar alla jag möter om de där gubbarna.
Om mig säger de inte så mycket.
Tottas "Basement Tapes" surrade som en ringande soundtrack till just denna tid och stund och vi var trötta av öl, cigaretter och libanesisk meze från Longstreet II.
Men vi sjöng, 14 000 röster sjöng, om den store havsguden och vi grät och kastade oss runt halsen på varandra.
Fotboll är fotboll, men också ett globalt skådespel, det är kärlek, passion, sorg, glädje och ibland det viktigaste som finns.
Som denna söndag.
Kvällen innan spelade jag Rick Springfield-rock på ett ställe där en 160-kronors Long Island Ice Tea fick igång de stora trummorna. Hårdrock. En vit, manlig och väldigt heterosexuell kulturyttring. Men också. Humor, humor, humor. Viktigt.
Sedan kom jag hem igen och upptäckte en bild på mig själv i tidningarnas husochhem-bilagor, jag och mina målningar, ansiktena som tittar på mig när jag tror att ingen ser.
Nu pratar alla jag möter om de där gubbarna.
Om mig säger de inte så mycket.
onsdag 14 april 2010
Naken igen
Det blev en bra kväll, jag kände faktiskt lite kärleksfylld längtan till LP-skovorna när jag kom efter mina rader här om vinylskivans särart bland andra.
Emmylou Harris "Quarter moon in a ten cent town", en fin sak, inspelad 1978 tror jag.
Jag spelade a-sidan tre gånger, jag orkade inte vända vilket i och för sig borde betyda att också jag nu är en av alla dessa förlorade, bekväma Spotify-knarkare.
Sedan kom den store skådespelaren förbi.
Vi försökte jobba.
Vi samtalde.
Och tog beslut.
Så här:
Till sommarens sedan rätt länge planerade monologteaterfestival (där Görel Crona och Katarina Ewerlöf ska medverka), kommer skådespelaren att framföra Naken (ett långfinger i luften och en öm klapp på kinden).
Den har spelats tre gånger, januari 2009.
Bra publik, fina omdömen/.../jag minns att jag grät och att jag inte kunde sluta när den generalrepeterades i mitt vardagsrum dagarna efter nyår.
Man kan tycka mycket om den store skådespelaren, alldeles säkert, men på en teaterscen kan han förvandla regnvåt gråsten till guld bara genom att ställa sig där.
Dynamik, pondus, karisma, humor, svärta, glädje och frustration, han bär liksom alla elementen inom sig och det är något med människor som kanske går vilse hela tiden utom just när de står på scenen. De förvandlas de till någonting annat.
Disciplinerade, fokuserade, frustande lokomotiv i 180 kilometer från himmelen till underjorden och tillbaka igen.
Låt mig få just en sådan kväll igen.
Emmylou Harris "Quarter moon in a ten cent town", en fin sak, inspelad 1978 tror jag.
Jag spelade a-sidan tre gånger, jag orkade inte vända vilket i och för sig borde betyda att också jag nu är en av alla dessa förlorade, bekväma Spotify-knarkare.
Sedan kom den store skådespelaren förbi.
Vi försökte jobba.
Vi samtalde.
Och tog beslut.
Så här:
Till sommarens sedan rätt länge planerade monologteaterfestival (där Görel Crona och Katarina Ewerlöf ska medverka), kommer skådespelaren att framföra Naken (ett långfinger i luften och en öm klapp på kinden).
Den har spelats tre gånger, januari 2009.
Bra publik, fina omdömen/.../jag minns att jag grät och att jag inte kunde sluta när den generalrepeterades i mitt vardagsrum dagarna efter nyår.
Man kan tycka mycket om den store skådespelaren, alldeles säkert, men på en teaterscen kan han förvandla regnvåt gråsten till guld bara genom att ställa sig där.
Dynamik, pondus, karisma, humor, svärta, glädje och frustration, han bär liksom alla elementen inom sig och det är något med människor som kanske går vilse hela tiden utom just när de står på scenen. De förvandlas de till någonting annat.
Disciplinerade, fokuserade, frustande lokomotiv i 180 kilometer från himmelen till underjorden och tillbaka igen.
Låt mig få just en sådan kväll igen.
Göteborg, Göteborg
Plan för veckoslut, april 2010.
Tåg till Göteborg.
Resesällskap: Torbjörn Nilssons De omänskliga, Love an theft, två kvällstidningar, apelsiner, tonfisk, Black Granite, mobiltelefon.
Möta D och L, hem till nya lägenheten, film, vila, mat.
Spela plattor. Träffa Stina. Myrornas. Blåvitt-Elfsborg. Öl på Sejdeln.
Tåg till Göteborg.
Resesällskap: Torbjörn Nilssons De omänskliga, Love an theft, två kvällstidningar, apelsiner, tonfisk, Black Granite, mobiltelefon.
Möta D och L, hem till nya lägenheten, film, vila, mat.
Spela plattor. Träffa Stina. Myrornas. Blåvitt-Elfsborg. Öl på Sejdeln.
tisdag 13 april 2010
LP-afton
Fredrik Virtanen, om jag minns rätt, skrev en gång att en ny Ulf Lundell-bok (eller platta) var som ett brev från ens bäste vän.
Smart. För så har det inte sällan känts också. Jag kom att tänka på det igen, när jag ägnade ett par dagar av påsken åt den tjusigt förpackade "En öppen vinter".
En bok med en skiva. Eller tvärtom.
Jag vet inte om Ulf Lundell och jag är vänner längre.
Men jag har alltid gillat den delen av hans digra litteraturproduktion som fungerar som en öppen dagbok, med klotter, fragment, idéer, sparkar, självömkan, som en naken blogg, ungefär. Jag minns att "Frukost" var en sådan bok. Tjock och mustig. Jag streckläste "Tid för kärlek" på Öland en gång. Oerhörd, bitvis. Rå, oborstad, fyrkantig, svart, men det kom ju redan 1984, tror jag.
Då sprang jag in och ut mellan häckorna över grusvägarna och visste ingenting om vad som väntade. Jag satte upp en poster på Nikki Sixx på en garderobsdörr och han hade smetat blod på överarmarna och jag drog täcket över mig. Det var ett annat tidevarv, en utbränd tid, sen länge borta ur de brutala realiteterna man lever i i dag.
Då var en ny platta en händelse, i dag äger den nya generationen inga plattor alls, de är Spotify och Piratbukten och gratis, gratis, gratis och inga skivpåsar som öppnas och ingen doft och ingen känsla av en nål mot vax.
Så bara därför.
Jag köpte en riktig skivspelare, i går kväll tog jag fram LP-skivorna, det är en process jag kan och känner, plasten av, veckla ut, plocka ut, titta, känna, ett dämpat knaster når nålen slog mot vinylen, ett varmt, vackert, ljud.
Vad kan piraterna sätta emot? Gratis av allt, visst, och gratis är gott, men känslan av och kärleken till verket - var tog den vägen? Som att ladda ner och skriva ut de sämre skisser av de stora mästarnas konstverk, tejpa dem på kylen och lura sig själv att man har huset fullt med konst.
Och den röda tidningen kom, den pratar jag av princip hellre med i dag, de skulle göra ett "min bostad"-jobb och jag hade städat och plockat och det blev till slut ett rätt avslappnat och trevligt samtal om inredning, personliga avstryck, bristen på renodlade designideal och fördelen med det och jag sa att vilken rik skit som helst kan peka och köpa och anlita nån Simon & Thomas-typ som kommer hem och stoppar rosa tulpaner i en vas på bordet som står på mattan som kostade en kvarts miljon.
Så kan man också ha det. Sa jag.
En öppen vinter. Jag kan de där konfilkterna, motsättningarna, svårigheterna, den där kluvenheten, förvirringen, rädslan, jag kan det nu kompis.
Kvinna eller inte. Stockholm eller landet. Nutid, samtid, dåtid. Längtan efter det förflutna. Oviljan att gå vidare. Och samtidigt insikten av det nödvändiga i just det.
Sedan: ta bilen planlöst ut i världen med de stora sångerna som sällskap.
Då är den där kvinnan där, trots allt.
Jävla svårt är det.
Smart. För så har det inte sällan känts också. Jag kom att tänka på det igen, när jag ägnade ett par dagar av påsken åt den tjusigt förpackade "En öppen vinter".
En bok med en skiva. Eller tvärtom.
Jag vet inte om Ulf Lundell och jag är vänner längre.
Men jag har alltid gillat den delen av hans digra litteraturproduktion som fungerar som en öppen dagbok, med klotter, fragment, idéer, sparkar, självömkan, som en naken blogg, ungefär. Jag minns att "Frukost" var en sådan bok. Tjock och mustig. Jag streckläste "Tid för kärlek" på Öland en gång. Oerhörd, bitvis. Rå, oborstad, fyrkantig, svart, men det kom ju redan 1984, tror jag.
Då sprang jag in och ut mellan häckorna över grusvägarna och visste ingenting om vad som väntade. Jag satte upp en poster på Nikki Sixx på en garderobsdörr och han hade smetat blod på överarmarna och jag drog täcket över mig. Det var ett annat tidevarv, en utbränd tid, sen länge borta ur de brutala realiteterna man lever i i dag.
Då var en ny platta en händelse, i dag äger den nya generationen inga plattor alls, de är Spotify och Piratbukten och gratis, gratis, gratis och inga skivpåsar som öppnas och ingen doft och ingen känsla av en nål mot vax.
Så bara därför.
Jag köpte en riktig skivspelare, i går kväll tog jag fram LP-skivorna, det är en process jag kan och känner, plasten av, veckla ut, plocka ut, titta, känna, ett dämpat knaster når nålen slog mot vinylen, ett varmt, vackert, ljud.
Vad kan piraterna sätta emot? Gratis av allt, visst, och gratis är gott, men känslan av och kärleken till verket - var tog den vägen? Som att ladda ner och skriva ut de sämre skisser av de stora mästarnas konstverk, tejpa dem på kylen och lura sig själv att man har huset fullt med konst.
Och den röda tidningen kom, den pratar jag av princip hellre med i dag, de skulle göra ett "min bostad"-jobb och jag hade städat och plockat och det blev till slut ett rätt avslappnat och trevligt samtal om inredning, personliga avstryck, bristen på renodlade designideal och fördelen med det och jag sa att vilken rik skit som helst kan peka och köpa och anlita nån Simon & Thomas-typ som kommer hem och stoppar rosa tulpaner i en vas på bordet som står på mattan som kostade en kvarts miljon.
Så kan man också ha det. Sa jag.
En öppen vinter. Jag kan de där konfilkterna, motsättningarna, svårigheterna, den där kluvenheten, förvirringen, rädslan, jag kan det nu kompis.
Kvinna eller inte. Stockholm eller landet. Nutid, samtid, dåtid. Längtan efter det förflutna. Oviljan att gå vidare. Och samtidigt insikten av det nödvändiga i just det.
Sedan: ta bilen planlöst ut i världen med de stora sångerna som sällskap.
Då är den där kvinnan där, trots allt.
Jävla svårt är det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)