Liten blir
stor. Den som nyss var en pojke är en man i dag. Våra liv fladdrar förbi och
försvinner. Några av oss brinner fort och intensivt. Andra långsamt. Men vi är
likar, vi föds och vi dör, men vi fick inte alla samma förutsättningar att
fungera. Ett liv. Vad är det värt? Allt. Och inte ett jävla piss. Man ska ta
vara på det, man vet det, men vad är det man ska ta vara på? Livet rusar fram i
expressfart och sedan ska vi dö. Sägs det. Andra liv kryper fram, långsamt. Dagarna blir fragment utan innehåll, som variga sår på en oformlig jättekropp. Veckorna blir till månader och år, men utan
fasta konturer. Om livet är en fest – då är man en objuden gäst på den festen.
Vad har man
för val när man redan provat allt? Svaret på livets frågor kryper undan, som
insekter, så fort han tänder sin belysning. Han har försökt med allt från renat
till religion. Med enda resultat som följd att han lik förbannat landat på sina
smutsiga knän igen. Allting kommer igen. Han försöker att hitta de ljusa
stunderna i det där mörka valvet jag berättade om innan och nog finns dom, men
dom ligger nog underst i högen, nästan omöjliga att finna.
