Avd 21

Liten blir stor. Den som nyss var en pojke är en man i dag. Våra liv fladdrar förbi och försvinner. Några av oss brinner fort och intensivt. Andra långsamt. Men vi är likar, vi föds och vi dör, men vi fick inte alla samma förutsättningar att fungera. Ett liv. Vad är det värt? Allt. Och inte ett jävla piss. Man ska ta vara på det, man vet det, men vad är det man ska ta vara på? Livet rusar fram i expressfart och sedan ska vi dö. Sägs det. Andra liv kryper fram, långsamt. Dagarna blir fragment utan innehåll, som variga sår på en oformlig jättekropp. Veckorna blir till månader och år, men utan fasta konturer. Om livet är en fest – då är man en objuden gäst på den festen.

Vad har man för val när man redan provat allt? Svaret på livets frågor kryper undan, som insekter, så fort han tänder sin belysning. Han har försökt med allt från renat till religion. Med enda resultat som följd att han lik förbannat landat på sina smutsiga knän igen. Allting kommer igen. Han försöker att hitta de ljusa stunderna i det där mörka valvet jag berättade om innan och nog finns dom, men dom ligger nog underst i högen, nästan omöjliga att finna.