Det var en lång och bra dag.

Det var vad det var.

Ett stillsamt uppvaknande med tidningar, kaffe, bröd, jag gick runt och plockade bland saker, jag bringade ordning, jag behövde konturer.
Jag läste en lång intervju med Björn Ranelid och trots att han ser ut som en botoxmarinerad Ken-docka så är det ju bara så att hans raneldiska kärleksreflektioner är både vackra och finurliga.

Sedan: salami och briesost i ett grovt bröd på stan, innan jag lämnade det sensommarsvala augusti utanför och slog ihjäl några timmar på en läktare.

Lite märkligt, det medges härmed, men jag är rätt förtjust i att ägna några trötta helgtimmar åt just sådant.

Jag vaknade upp med skallen full av liv. I min inkorg låg en serie omsorgsfullt formulerade tankar som en vän lekt fram under en solosittning med vin och tända ljus:. Han beklagade sig över att han inte hittat Willy Kyrklund på stadsbiblioteket. Han sörjde tonfisken som inte blev. Han var förbryllad. Som en skör kapten.
Och:
Vad ska man bli när man blir stor?
Vad ska man bli för att inte behöva bli stor?
Du är min gula mapp av papp med svarta gummiband där jag lägger alla skrivna tankar och naiva idéer utan att man behöver visa dem för någon.

Vidare: fotboll är ärligt. Livet på en gräsmatta.

Jag såg Revolutionary Road. Jag somnade till och från.
Det var en lång och bra helg. Men ingen svampi dikena. En mellanperiod, ett naturens tomrum, varken sommar eller höst. För lite av allt. Sol. Regn. Men snart.

En man ligger i ett vitt rum och rosslar fram sina sista andetag.
Han är 87 år gammal.
Han har levat.
Han har burit mig på sina axlar, han var stark då, han har kastat mig i Hallarums kalla vatten.
När folket byggde landet murade han tegelspisar.
Nu är det inte mycket kvar. Dagar, timmar, kanske minuter.
Jag tror aldrig den där jävla döden mött en mer envis motståndare.
Det är som den slagne boxaren som alltid reser sig, hänger i repen, lyfter blicken och säger utan att säga: räkna inte ut mig.
Men i matchen om livet finns till slut bara en vinnare.
Det är det enda vi säkert vet.

Och jakten på andlighet går vidare. Jag måste läsa Olle Carlssons Kristendom för ateister".
Det är vad jag måste.

Jakten på andlig visdom

Åh, jag kände en livsande som vaknade, som väckte de andra, som gav mig kraft och styrka och vilja och energi.
Plötsligt bar jag omkring på en kropp full av idéer igen. Nästan som förr.
En ny pjäs, kanske. En bok, möjligen. Bra, realistiska, genomförbara jobbprojekt.
Jag skrattar! Jag går ut och är glad och går fort och gör det nu, inte senare!
Jag tror att det var Peter LeMarc som för några år sedan gjorde en vacker sång, som då gav mig tröst i mörka stunder.
Och nu känner jag mig som i sången. I dag. När augustigryningen snart drar upp ridån för en ny sensommardag i den den stad som jag bor i.
Då. Gör. Jag. Det. Åh!
Den sången heter - vill jag minnas - "Så gott att må gott igen".
Och jag vet att LeMarc, som ramlat ner i avgrundsdjupa brunnar han också emellanåt, skrev raderna: "Jag sörjer inget jag saknar, är glad för det jag har - är bara lycklig att jag lever, att jag finns kvar."
Den där sången fick mig hur som helst att köpa mitt första och hittills enda musikalbum med Peter LeMarc.
Och jag tycker att det bland annat är så riktigt bra sånger, böcker eller filmer ska fungera och kännas: som tröst, som att viska i en brutens människas öra att man inte är ensam.
Jag jobbade delvis så med teaterföreställningen Naken i vintras.
Tanken på att lyfta och laga någon annan som störtat eller kraschat bar mig genom den processen.

Det är klart att man ändå brottas med en del existentiella funderingar. I somras lånade jag Dalai Lamas "Råd från hjärtat", en bok som mycket kort går ut på att lära vilsna människor att tänka med hjärtat.
Bland annat fick jag veta att om man nu ska vara egoist, så ska man vara en intelligent egoist genom att hjälpa andra. Onekligen en intressant paradox.
Sedan träffade jag - i två skilda sammanhang - två präster, båda verksamma i den svenska statskyrkan.
En av dem kände jag sedan tidigare, nu höll han en begravning för en kompis som låg stilla i en blå träkista, 44 år ung.
Den prästen har jag egentligen alltid gillat. Vem som helst fattar ju att en präst som bjuder journalister på Camel utan filter är en bra representant för den moderna kyrkan! Nu gjorde han sitt jobb väldigt bra, den här dagen också. Han sa kloka saker. Ha talade stilla och värdigt. Och jag lät mig i sorgens stund slukas upp av den mäktiga kyrkorummet, det är i sanning ett rum för vila och reflektion.

Nästa präst var också hon mycket insiktsfull. Hon talade om att människor i vår sekulariserade värld jagar ihjäl sig och varandra i jakten på STORA lyckliga livet.
"Du kan vinna hela världen, men förlora din själ". Sa hon.
Och det där har jag tänkt mycket på.
Sedan uppmanade hon alla som förspårkar söndagsöppna butiker, alla tillbedjare av Mammons onda lära, att stanna upp ett tag.
Och kanske gå till kyrkan i stället. Och det borde ju förstås inte alls ha attraherat en agnostiker som vare sig är döpt eller konfirmerad eller för den delen särskilt bevandrad i den bibliska världen.
Men när jag satt där i den mäktiga, storslagna kyrkobyggnaden och lät blicken vila på åtta fladdrande stearinljus så fylldes mitt inre av ett lugn.
Statskyrkan som insitution - med dess moraliserande stelhet och otidsenliga konventioner - känner jag mig likgiltig för.
Men: andliga värden och allmängiltig visdom tror jag skulle göra det här samhället gott.

Söndag

Inga hammarslag som ekar och inga klockor som ringer bortom åkrarna. Bara en humla som surrar på balkongen.
Semestern är över, nu är det jobb igen, rutiner, tider att passa, man ska vara utvilad och återuppstå från rosévinsuniversum med skärpta sinnen. Tjenare.

Jag ogillar vanligtvis de där käcka löpsedelsuppmaningarna att komma-i-form-efter-semestern, det känns som att hela folket suttit på grillfest med extra allt och nu måste springa eller dö.
Är det någon gång man ska rena sig själv är det ju just medan semestern pågår.
När ska man annars hinna?

Men jag har en blygsam livsplan, den ska jag se till att hålla. Och den kommer - alldeles oavsett - att ge mig kraft och energi.

I soffan sitter barnen. Jag ser dem, jag lyssnar. Vi har en fin sommardag som väntar på oss därute, men först ska vi äta frukost, läsa om Eddie och Maxon Jaxon, sjunga om Agamemnon.
Livet utanför får vänta på oss.

Jag har förresten läst om Sture Dahlströms masterpiece Den galopperande svensken. Efter en stillsamt sövande sommar i Sverige behövde jag få in lite galna tankar, lite vilda idéer i huvudet igen. Det är jävligt tokigt att katapulta påfåglar på lågtgående flygplan!

Jag tänkte skriva några rader om varför jag är så oreserverat förtjust i Göteborg, men ändrade mig.
Jag nöjer mig med att konstatera att jag är det.
Jag har tillbringat fjorton dagar av min semester på den stadens gator, i den stadens parker.
Man borde förmodligen flytta dit.
Man borde så mycket.

Och samtidigt som jag låg utsträckt i den där parken med näckrosor, om vilken Nationalteatern sjöng om illegalt gräs, så vände jag ut och in på mig själv i P1.
Jag orkade inte lyssna, men jag vet att andra gjorde det.
Kanske pratade jag för mycket, troligtvis sa jag fel saker, ogenomtänkta korkade saker, jag minns inte, och möjligen borde jag ha sagt nej och stopp direkt.
Jag misstänker att hela det här uppbrottet framstod som en enda gigantisk jävla egotripp.
Jag: en självuppfylld drömmare som sopar rent.

I dag vaknade jag, drack kaffe, hade den lilla prinsessan hemma, vi spelade svarta, ensamma countryballader medan vi planerade dagen.
Sedan: en lång skogspromenad, bad i en sjö, rökt kött och tomater, pannkakor, popcorn - innan vi gav oss i kast med den verkligt stora utmaningen: en anarkistisk oljemålning.
Böcker, tidningar, Steve Gibbon på LP som svag fond, lite allsång, kramar och sängen för lilla prinsessan.

Nu funderar jag över morgondagen.
Begravningar känns på förhand så ovissa.
Det har blivit dags att ta farväl.
Ta med dig cigaratterna, dirigentpinnen, den skarpa blicken och det varma skrattet dit du reser.