Två gånger i veckan brukar jag ta mig till simhallen och köra mina 40 längder och stirra rakt fram och blåsa ut skallen, bara genom att förflytta armar och ben.
Det är bra.
Min galne vän Palle är också där, fast oftare, och alltid när jag ska simma.
Han brukar sitta i bastun och prata om högt och lågt: socialpolitik och kuk och fitta och lite fotboll ibland, också.
Bajen ska ju nämligen för första gången på evigheter spela en match som betyder något, en cupfinal mot HIF.
Och det gör Palle lite extra glad och modig.
Det är mycket medvind i hans liv nu, berättar han.
Inte nog med att han tävlar om en kvinna och exploaterar sig själv i en av bilhandlarkanalens socialporr-såpor, det genererar i sin tur uppmärksamhet, skamliga förslag och en allt vidare bekantskapskrets i vardagen.
Det är intressant att ta del av den världen, också, även om man inte alls förstår den.
Och så simmar vi.
Och Palle pratar till och med när han simmar, han gör allting fort, simmar fort, pratar fort, tänker fort.
Jag simmar tyst.
Sedan vittjar han skåpen på kvarglömda femmor i en annan dröm om den stora förmögenheten.

Där låg kattkroppen inbäddad mellan reklamblad och lokaltidningar, medan han bekymmersfri förde stegen vidare, runt i samma smutsiga kretslopp han vandrat varje tidig morgon de senaste åren.
Han luktade fimp och fylla och glasen i de tunna bågarna var fläckade av svett och flott.
För en kort stund greps han dåligt samvete - att begrava en vän, som mindre än ett dygn tidigare delat säng med honom, i en container kändes både makabert och ovärdigt.
Å andra sidan skulle veterinären säkert ha minst 600 kronor för att bränna kroppen, och det var pengar som inte fanns, som aldrig funnits.
Det var tolv flaskor Campus De Luz.
Det var åtminstone tre dagar av vindrickande bakom de stängda dörrarna i den tysta lägenheten, långt ifrån det verkliga världen och det riktiga livet, som han ändå visste pågick därute.
Han började gå längs kajen, skymtade båtar i dimman över vattnet, såg ett nyförälskat par sitta på bryggan, med armarna om varandra.
Han tände en cigarett, tog höger upp för backen där väderkvarnarna en gång stod, och började arbeta.
För en van burk- och flasksamlare var detta dygnets bästa timme.
Och han visste var han skulle börja.