En ny vän i garaget

I denna vackra tid.
Det finns så mycket att göra.
Som att köpa en bil, kanske, för att rädda sommaren, för känslan av att åtminstone kunna köra i den mörka natten, genom skogen, genom ett landskap som kanske är svart och stort.
Så det var vad jag gjorde i dag.
Köpte en bil, alltså.
Jag gillar egentligen inte bilar, inte ens tanken på bilar, men jag gillar tanken på att åka hela natten längs en ödslig väg och lyssna på samtalsradio och stillsam musik.
Och jag måste medge att det känns en smula häftigt att köra röd Peugeot.
Hej då Forden, en gammal vän, lojal, trofast, pålitlig allt som oftast, kantstött och rostig och smutsig som själva livet, men vad du har tagit mig på resor och äventyr.
Det är en ny tid nu och det händer saker.
Jag lovar att berätta.
Snart, snart, snart.

Avspark

Jag har teakbets på två naglar och funderar över vilken position jag ska begära när det är dags för fotbollsmatch i kväll.
Det var ju ett tag sen senast, jag gjorde ett misslyckat försök i somras.
Man tror så mycket om sig själv.
Man minns och man minns fel.
Jag inbillade mig faktiskt att jag en gång i världen var en explosiv och hyggligt spelskicklig högerback, men det förstås fel.
Men denna sommardag målade jag vackra bilder och jag drabbades av svårt övermod, när jag kastade in mig in i den ena feltajmade tacklingen efter den andra!
Vi spelade på ett fält, någon hade gått med lie, det var gropar, sten, tuvor och jag vred foten och blev liggande med svåra smärtor längs högra fotleden.
Röntgen, två kryckor för 180 spänn, ett hårt lindat bandage, ingenting var av, men mitt aggressiva, oförsiktiga och direkt obegåvade spel hade gett mig en kraftig blödning på insidan och fotade svullnade som ett övergäst bröd.
Jag tror att jag linkade ner i hamnen och försökte dämpa smärtan med en öl.
Det gick inget vidare.
Vi får se om kvällen i kväll slutar bättre.
Jag är inte särskilt rörlig längre, så nu har jag bestämt mig för att helt förlita mig till min förmåga att läsa spelet, att vara steget före, att stå rätt.
För säkerhets skull har jag det kompletta Blåvitt-setet och Ica-sponsrade fotbollsstrumpor.
Jag är redo och klar.

Det blev höst igen, små, blanka regndroppar dekorerar just nu ett fönster på Högabergsgatan och jag undrar om den sol som fick min hud att strama där ett tag, lurade mig att stoppa undan vintergarderoben för tidigt.
Jag vet inte.
Det är i alla fall sådana dagar man vill ligga stilla och lyssna på Hollies sings Dylan och läsa märkliga saker som Lundells 6 pjäser.
Det är rörigt och uppochner och jag längtar efter att få plocka med mina saker, komma iordning, bygga en ny - och förhoppningsvis - bättre värld.
Jag slår ihjäl tiden med små projekt och kanske en ishockeymatch på TV6, även om man som människa borde vara skeptisk till ett isbane-mästerskap i maj månad.

Jag lever i värld av hård social kontroll och jag lyssnar och jag hör och tydligen har några av mina färskaste och mer uppriktiga inlägg här orsakat...reaktioner.
Så pass!
Det borde betyda att någon läser vad jag skriver och någon bryr sig om det så pass mycket eftersom mina ord och tankar förtjänar just en...reaktion.
För all del!

Nu: kaffe i en mugg från Utbildningsrasion, Spotify, Emmylou Harris, The Killers, Coldplay, Dylan. Det är frustrerande stilla i dag. Men är det någonting livet lärt mig de senaste åren är det att jag måste ha sådana dagar också.

Förresten köpte en väldigt lustig pryl i går. Min konsumtionsbroder HiFi-Friberg stod vid min sida med en Easy Rig på axlarna när Telias nya Kobramodell uppenbarade sig på en hylla i en sådan där butik som egentligen inte borde finnas i tider som denna.
Jag visste att jag inte borde, men jag blev kär och glad i denna svarta apparat, vars former fick mig att tänka på en damsko i lack.
Jag köpte och nu står den här.
Märkligt och häftigt stor när mobiltelefonerna är små som tändsticksaskar.