Sånger från lämnade länder håller mig sällskap. När det skymmer här i kväll. Episk. Vemodig. Stark. Jag öppnade en flaska Gestos, ett vin det förra S-kommunalrådet Björn Fries rekommenderade och som han i sin tur lärt sig dricka av Mikael Wiehe. Som det kan vara. Och är. Ljusstakar och stjärnor och snö och vyer och bilder hämtade ur 50-talets sagoböcker om den lyckliga och oförstörda julen och kälkar i backen och förkläde på mamman och pappan med en gran över axeln och kallförrådet redan fyllt med godsaker.
Det är så det ser ut att vara.
Jag vet inte.
Vi gjorde vad vi kunde och vi strök juldukar och placerade ut tomtar.
Vi handlade en plastgran, eftersom den lilla katten ändå skulle klättra och tugga och välta, och barnen var till synes nöjda och en julstjärna hamnade på sned och jag lät den vara.
Nu är det tyst. Kanske är det fläkten från kylskåpet som surrar försiktigt. Nej. Diskmaskinen.
Vi gjorde ju Baksidan, och jag dränktes återigen av den där jävlar-vi-fixade-det-känslan som jag visste skulle ta över mig.
Jag tycker faktiskt är det är en viktig och bra föreställning. jag säger det. Bra. Viktig. Modig.
Kulturchefen såg premiärföreställningen och lånade ut Raymond Carvers Genvägar, novellerna som låg till grund för Short Cuts.
Jag gillade Grannar. Svart humor. När jag läste försökte jag tänka på hur Carver arbetar för att hålla samman berättelserna.
Sedan gick jag loss på Kalle Lind, han är nog svensk mästare i att förolämpa folk med finess. En gren jag önskade att jag behärskade bättre.
Ett tips så där bara.
Kalle Lind, Raymond Carver och Sånger från lämnade länder.
Det håller elden levande.
