Rostiga kniven i ryggen

Det var inte riktigt tandläkarväder, i stället kändes det som att våren sakta kom smygande som en vålnad, som en flamma, lite avvaktande, men ändå där eller åtminstone i antågande.
Men jag satt hos tandläkaren och jag överlevde förstås och jag belönade mig själv med Sportbladets Allsvenska bilaga.
Väldigt, väldigt informativ, snygg, matad med roliga, välskrivna, intressanta texter.
Aftonbladet vet hur man gör tidning.
Fyra experter tror på Blåvitt.
Fyra av tolv.
Inte illa.
Dessutom hamnade Wernbloom femma på profiltoppen.
Inte illa, det heller.
Jag gillar Wernbloom, han har visat karaktär, hjärta, klubbkänsla, och när han plötsligt förvandlades till en anfallare med stor käft, oömma hälsenor och stenhårda armbågar så gillade jag honom ännu mer.

Vad jag emellertid ogillar är missunnsamma, småsinta och förutsägbara individer: så fast i sin egen fyrkantiga föreställningsvärld att de egentligen inte förtjänar en reaktion över huvud taget.
Men jag kan inte låta bli. Det är liksom så jag fungerar. Ni vet det.
Rent av kan jag kända mig glad och stolt över att så framgångsrika och synnerligen modiga personer ägnar än så futtig figur som jag en liten tanke.
Jag lyfter på hatten. Och - jo, just precis - spottar över axeln.
Ryggrad, mina vänner, ryggrad.
Nu ska inte det här bli något forum för vare sig bittra vedergällningsrepliker eller för den delen personliga vendettor.
Men det vore ju förbannat synd att inte någon gång ta chansen.

I dag har jag haft Packets furiösa Stenad i Stockholm i huvudet.
Kanske allt började med att jag hittade en red line-påse gräs i bilens framsäte i morse.
Den visade sig innehålla oregano.
Nu är det tid för en stunds umgänge med Simon Bank.
Och bara en sån sak.

Värdelös vecka väntar

Det är visst måndag i dag.
Det är alltså en ny vecka.
Det är alltså en värdelös vecka.
Och hur vet man det innan den ens ha börjat?
Det vet man så klart inte, men en snabb blick den kontorsagenda som jag tvingar mig själv att skriva och slå i visar inte mindre än två tandläkarbesök - samma vecka.
Denna vecka.
Det är alltså en värdelös vecka.

Naken på 1 maj

Jag kanske borde gå i ljusterapi.
Nu är det vår, livsandarna vaknar, jag mår bra, jag känner mig frisk och stark.
Solen smekte mig över hela ansiktet i veckan och inte ens en så vildsint varelse som strippklubb-Dragan kunde få mig ur balans.
Nu doftar det vår och liv igen och i går morse stannade jag på trottoaren och slöt ögonen och sög i mig av känslan att må gott.
Nu är det helg med barnen och listan på saker som ska hinnas med och göras innehåller bland annat följande:
Bamsegympa med dottern, simskola med sonen, konsert med Doris och Knäckebröderna, skyttegravskrig i bollhavet på Barnens lekland.
Sedan: tvättstuga och bogsering av en nystoppad, dansk soffa.
Härligt!

Helst måste jag hinna med en skvätt Strindberg också: denne frustande titan som jag borde läsa oftare!
Jag mötte Skådespelaren, vi har haft mycket sporadisk kontakt efter vinterns föreställning, men nu pratade vi länge och högt och intensivt. Och skrattade. Och också skådespelarens vackra ögon blänkte av livskraft och inspiration.
Han ska bli 1 maj-talare, sa han och behövde hjälp.
Och innan jag hann tänka efter ordentligt sa jag ja-du-ska-få-hjälp-jag-sätter-igång-direkt!
Jag var nämligen attraherad av idén som sådan.
Han kommer in som Strindberg, med bearbetade delar ur Lilla katekes för underklassen, gör ett politiskt peformance, rocken hänger på scenen, kängorna, de nötta, slitna, vid scenkanten.
Och så går han in i rollen som säg själv, vandraren utan pengar, det stora hjärtat i en fattigmanskostym.
Kanske väver jag in passande stycken ur Naken.
Ja!
Jag gör det!
Det blir nånting annat än mässingorkestrar och döda försök till trivsel det.

Jag, Gessles körsångerska och en obehaglig insikt

Jag körde bil, jag körde fort, jag lyssnade på P4 och det var rätt märkligt eftersom det var alldeles omedvetet. I hybriden finns plats för sex skivor. Den var senast jag kontrollerade matad med fyra. Tre stycken är mina. Två Lundell-samlingar samt Toni Holgerssons Blå Andetag, sedan HiFi-Fribers Synth-hits-dubbel som han av någon overklig orsak betalade för på taket av en Willys-butik en mindre svensk stad.
Men nu var det P4.
Och det var inte något ospännande prat- och matprogram och inte heller nyheter och det var kanske synd eftersom en blyfotade lokalradion numera inte sällan är först med nyheterna.
Så är det.
Och sedan får den uppblåsta, självgoda, proppmätta, mörkblåa papperspaddan säga vad som helst.
Jag vet för en gångs skull vad jag pratar om.
Det indignationsosande luftslottet i två delar är emellanåt inte i närheten.
Där har man fullt upp med ryktborsar och oväsentligheter och frapperande brist på konsekvens.
Men låt oss återkomma till det.

Det var P4 och det var Per Gessle men det var i första hand Helena Josefsson, en ny upptäckt som jag då inte hade sett, inte hört, men som slog mig till golvet och gjorde att jag höll på att inkassera min andra trafikförseelse på över 2 000 spänn inom loppet av två veckor.
Visst, Gessle har onekligen levererat en stadig flod av popbagateller genom åren, jag minns särskilt avskedskonserten på Ullevi (kan det varit 2004). Jag var där med Söder, vi brände hundratals kronor på blaskig öl i plastmuggar, vi hade suttit och låtit livsandarna vakna i Näckrosparken.
Jag minns att det var i den parken Nationalteatern köpte knark, vi hade räkor från saluhallen, vitt vin, cigaretter, bröd, ost, frukt, böcker, två, kanske tre kvällstidningar. Det var studenter där, rika kändes det som, de sprutade vin på varandra under träden och vi vandrade avenyn en lång stund och kom fram i lagom tid till dess att Micke Syd dundrade igång någon låt från den där skivan som innehåller fem fel i titeln.
Det var hur som helst underhållning i sin yttersta form.
Jag var glad och lycklig och kände mig som Håkan Hellström utan hatt.
Men jag var så klart inte knockad av någon emotionell vulkan - det var glad och tom stumfilm med folklig dekor, men det gick inte in på riktigt.
Det var liksom inte...Springsteen.
Men nu slogs jag till golvet av Helena Josefsson, ungefär på samma sätt som när Emmylou Harris gör konst av Steve Earls Goodbye. Han i mysbyxor, en kontrabas bakom, och Emmylou är...magisk. Man ser det på henne. Hon är där. Hon är på riktigt. Hon får mig att gråta. Hon har något att berätta. Hon bara står där i svart och är förtrollande.
HiFi-Fribergs, som ofrivilligt tillbringat tid med Josefsson, lät inte imponerad när jag avslöjade hur jävla knäckt jag var.
Men ändå: Sing along är kanske Gessles starkaste ögonblick någonsin - helt och hållet på grund av Josefssons mördande sång.
Så som jag minns den. Den var ett fint soundtrack till den känslan jag hade när jag körde bil.
Jag lever på det ännu.

Och så till den stora ihåliga draken som numera saknar både vingar och eld och kraft.
Om den finns så mycket att säga.
Låt oss i dag nöja oss med följande konstaterande: det är skillnad på folk och folk.
Ska vi låta de hycklande idioterna sätta dagordningen?
Jag vägrar.

Vågar vi lita på Lagerbäck?

Återvände hem efter en vecka på luffen, nåväl, inte riktigt, men jag drog runt och bar det nödvändiga i en svart axelväska och en plastpåse från Cityhallen.
Och så kommer man hem, barnen var glada och kanske lite förväntansfulla, jag fick många kramar och nästan lika många tokiga historier berättade för mig.
Jag läste att Lars Lagerbäck tror på Blåvitt i år och inte för att jag tror på Lars Lagernäck, men låt oss hoppas att han har rätt.
En perfekt mix av erfarenhet och entusiasm, ska tydligen ge mesta mästarna guld igen.
Det lät onekligen fint det.
Fjolårets säsong var på intet sätt dålig, bara ojämn, tråkig, för trötta ben ibland, men ändå och till slut spännande trots att pokalen som bekant hamnade på Skansen i Kalmar.
Och det får väl anses vara okej.
Året dessförinnan, det goda guldåret 2007, var jag på Skansen och såg hur den röda armén förnedrades av blåvitt.
Det blev 5-0, Marcus Berg gjorde sin sista allsvenska match det året, han gjorde mål, det regnade - nästan ett ilsket Göteborgsregn, faktiskt - men vi dansade, stormade planen, sjöng, kramades och glömde bort kylan och regndropparna som djävulen sköt på oss.
Och Glenn Hysén var där, bra full, vajade och vinglade och kissade och till slut steg han upp på en reklamskylt, lutade sig mot en stolpe och skrek - ivrigt hetsad av änglarna nedanför - att Tobbe är klar!
Tobbe, alltså sonen Tobias, skulle då enligt promille-Glenn ha skrivit på för IFK.
Och vi blev glada, förstås, och förlät omgående den yngre Hyséns mörka historia: åren i Djurgården.
Problemet var bara att Tobbe inte alls var klar.
Som nu kvällstidningarna plötsligt skrev (källan hade ju så att säga framträtt offentligt).
Jag vet inte riktigt vad som sas sen.
Men Tobbe blev klar.
Och guldet, ja det kom hem till Göteborg.
Det var en fin säsong.

Elden sprider sig

Ryktet om min bloggdöd får anses överdrivet, jag skriver mycket ibland, ofta och långt och snabbt och slarvigt emellanåt och då och då inte alls.
Jag skriver när jag känner att jag måste och förhoppningsvis när jag har något att säga.
Och i går fick jag några fina, uppmuntrande ord av min gamle tv-parhäst Dagge; en vänligt sinnad själ, hjälpsam, väldigt allround skulle man nog kunna säga, vild och galen och rätt gränslös men så är han ju också son till multirojalisten Raket-Torsten med blod från min hemby i kroppen så vad fan ska man förvänta sig egentligen.
Jag blev glad.
Så det blev en bra dag i går också, även om hela mitt liv nu är nerstoppat i en svart axelväska och jag tillfälligt flyttat hem till mitt pojkrum.
Tämligt tragiskt, kanske, men en högst tillfällig praktisk lösning.
Det har barit mycket jobb ett tag nu, och inte sällan i kombination med besök i en del obskyra små butiker, butiker, bodar, skjul där det bland bråte, skräp, juveler och skatter trängs stora mänskliga hjärtan i hyllorna.
Åh, jag älskar den där bestående känslan av kärlek och tradition och dedikation i trånga och överbelamrade gångar.
Och M.A. tycks ha nya projekt på gång, i går gick vi om varandra, men i dag hade han skrivit till mig och berättat om sitt - eller vårt - nya projekt!
Och bara en sådan sak!
Han vill öppna en antik- och prylbod, naturligtvis helst i en gammal skola in the middle of nowhere; en teatersceb, ett kafé, ett antikvariat, en salong med skandinaviskt designade kvalitetsmöbler från 1950- och 60-talet!
En ljus, fantastisk och väldigt tilltalande tanke och för omväxlings skull ett projekt som låter både realistiskt och inspirerande.
Återstår att se om vi är tillräckligt uthålliga.
Och apropå på det ska jag och Hi Fi-Friberg i dag dyka djupt in i retromyllan.
Det kan bli en bra torsdag, en mycket bra torsdag.

Den nya karbonjournalistiken

För en tid sedan knackade jag en så kallad journalist på den så kallade tidningen Sydöstran i sidan och bad honom förklara varför han stulit en text av mig, för att sedan sätta sin egen byline under den.
Han skyllde den gången på att han var stressad, jag orkade egentligen inte bråka alls, han bad om ursäkt, och så nöjde jag mig med det.
Men så fick jag via M.A:s utmärkta blogg veta att samma så kallade jouranlist i den lilla byn gjort samma sak igen. Den här gången drabbades emellertid inte jag, utan en av hans egna kollegor.
Ändå:
Samma text. Olika reporternamn.
Fan-jävla-tastiskt!
Det må vara hänt att Sydöstran använder textstöld som konstgjord andning för att hålla liv i det som min gamla arbetsplats håller på att förvandlas till.
Men man blir ju beklämd.
Man blir också bedrövad, trött och nedslagen när man får klart för sig tidningens allmänt slappa och nonchalanta hållning till läsare och prenumeranter som framför saklig och konstruktiv kritik.
Också om detta går att läsa på M.A:s blogg.
Jag är själv journalist och ogillar egentligen ospännande, generaliserande gnäll som kategoriskt slår mot hela yrkeskåren.
Det har jag själv drabbats av och det är i regel bara tröttande.
Men.
Att som journalist, tidningschef eller för den delen förträdare för vilket företag som helst strunta i om konsumenten påtalar direkta felaktigheter är kriminellt i min bok.
Anyway, det blir säkert förbättringar vad det lider.
Och vem vet?
Kanske kommer den här texten att kunna läsas av 12 000 prenumeranter i morgon.
Den kanske publiceras på någon av tidningens "lokalsidor".
Givetvis då med annan signatur.
Den som lever får se.

Summering

Februari kom, försvann, snön föll, rann bort i stadens brunnar, kvar på gatorna låg rester av vintern: krossat glas, papper, grus.
Jag som just nu tycker att dagarna och nätterna är alldeles för långa, har fått rapporter att snödroppar och vintergäck tittar fram i rabatterna.
DET är verkligen goda nyheter!
Jag borde kanske ha skrivit här lite mer frekvent den sista tiden, det började ju onekligen rätt lovande, men sedan hände det som alltid händer mig när jag känner mig snärjd, kvävd, instängd, när jag får svårt att andas frisk luft, fylld av planer, drömmar, projekt.
Jag blev trött och slö och drar mig undan.
Jag försjunker i mig själv och undrar var den där hårt arbetande, kreative och levnadsglade unge mannen tog vägen efter att han stångat skallen blodig när den träffade väggen just vid denna tidpunkt 2007.
Den mannen har gjort en lång och smärtsam resa: han känner smaken av läkarsalar, terapeuter, väntrum, apotek, han ser stressprofiler, utredningar, slutsatser, analyser, det är blodvärden, levervärden, blodtryck, ett jobb han levde för och i viss mån älskade men som stängde honom ute när han låg i fosterställning på en smutsig soffa och inte längre orkade bära världen på sina axlar.
Han är inte bitter, försöker att inte vara det, och han har fått en andra chans.
Den tänker han ta vara på.

Om Lundell-konserten - som jag använde för att fira min 33-årsdag på - kan det sägas en hel del. Mycket är redan sagt.
Jag och P4-Hulken började med bröd och vin och en snabb genomgång här hemma, vi packade gitarr och sångböcker och tog oss upp till Hockeyproffsets arbetsplats. In i det sista hoppades vi få sällskap av MA och Kommunalrådet; MA kan lägga fantastiska stämmor när han vill och ganska så enastående oavsett vilket intstrument man väljer att stoppa i händerna på honom!
Men det kunde inte, hann inte, hade sett konserten i Göteborg kvällen innan.
Förgiget gick okej med tanke på förutsättningarna, vi satte ett ovanligt publikfriande set i händerna på oss själva, och det tillkom en och annan önskesång också.
Vi var snälla så som vi ofta är!
Konserten på den här turnén inleddes inte oväntat med en ganska kraftig Omaha-slagsida, bra det tycker jag, det är ett utmärkt album på alla sätt.
Konstnären såg vital ut och brände av älsklingar som Håll mig!...åh, ingenting, Jolly Roger, Kitsch och en stenhårt ball mördarversion av Den Vassa Eggen.
Det kändes, kan jag härmed meddela.
Och så pratade Konstnären om krisen och sa att med tanke på hur många sidor Aftonbladet ägnat åt den stundande prinsessbröloppet så var det nog trots allt kris på riktigt.
Och så kan man förstås se på saken.

I veckan som gått har jag och HiFi-Friberg ägnat oss åt att inventera länets samtliga antikhus och lumparbodar. Ja, så känns det i alla fall.
Utfallet av etta blev ungefär så här:

På mitt konto: tre nya Fiskargubbetavlor. Två oljor, en i stygn, stora och skrytsamma guldramar fick jag också. Ett nytt sideboard, sent 50-tal, Emmaboda möbelfabrik, med en underhylla. Vackert. Tre snygga lampor och en bedårande kristallkrona.
Hi-Fi Friberg: Ett runt vackert blomställ i teak och med stringben. En gigantisk tyglampa. Två feta stygntavlor med rådjur, även om Hi-Fi Friberg själv hävdar att det mest var för ramaranas skull.
Men vi hade roligt och när vi kom där i våra arbetsjackor, var det två äldre damer som vågade sig fram:
- Kommer ni från Antikrundan?