Vågar vi lita på Lagerbäck?

Återvände hem efter en vecka på luffen, nåväl, inte riktigt, men jag drog runt och bar det nödvändiga i en svart axelväska och en plastpåse från Cityhallen.
Och så kommer man hem, barnen var glada och kanske lite förväntansfulla, jag fick många kramar och nästan lika många tokiga historier berättade för mig.
Jag läste att Lars Lagerbäck tror på Blåvitt i år och inte för att jag tror på Lars Lagernäck, men låt oss hoppas att han har rätt.
En perfekt mix av erfarenhet och entusiasm, ska tydligen ge mesta mästarna guld igen.
Det lät onekligen fint det.
Fjolårets säsong var på intet sätt dålig, bara ojämn, tråkig, för trötta ben ibland, men ändå och till slut spännande trots att pokalen som bekant hamnade på Skansen i Kalmar.
Och det får väl anses vara okej.
Året dessförinnan, det goda guldåret 2007, var jag på Skansen och såg hur den röda armén förnedrades av blåvitt.
Det blev 5-0, Marcus Berg gjorde sin sista allsvenska match det året, han gjorde mål, det regnade - nästan ett ilsket Göteborgsregn, faktiskt - men vi dansade, stormade planen, sjöng, kramades och glömde bort kylan och regndropparna som djävulen sköt på oss.
Och Glenn Hysén var där, bra full, vajade och vinglade och kissade och till slut steg han upp på en reklamskylt, lutade sig mot en stolpe och skrek - ivrigt hetsad av änglarna nedanför - att Tobbe är klar!
Tobbe, alltså sonen Tobias, skulle då enligt promille-Glenn ha skrivit på för IFK.
Och vi blev glada, förstås, och förlät omgående den yngre Hyséns mörka historia: åren i Djurgården.
Problemet var bara att Tobbe inte alls var klar.
Som nu kvällstidningarna plötsligt skrev (källan hade ju så att säga framträtt offentligt).
Jag vet inte riktigt vad som sas sen.
Men Tobbe blev klar.
Och guldet, ja det kom hem till Göteborg.
Det var en fin säsong.