Det har varit en jävla vår på många sätt, men nu kysser morgonsolen min tomatplanta utanför fönstret och jag ska gå till jobbet i en Rolling Stones-tröja och fundera över kloka, roliga saker att säga när D och L gifter sig om en vecka.
Jag ska hålla ihop, dra gränser, vara en vän och diktator och med varsam och fast hand se till att han och hon kan koppla av och växla ringar och älska varandra hela kvällen.
Det är en jävla utmaning, jag menar, det inget vardagsklientel att hantera precis.
Man borde kasta sig i havet.
Jag blåste ur skallen med en löprunda i går, kom hem, såg Braslien prestera fotbollsporr, jag läste Dylan Thomas kärleksbrev, allt annat än stramt hållna, mest vilt klotter om alkohol, längtan, kärlek, skuld.
måndag 28 juni 2010
12 sånger
Mit i sommarhets och yra, bland romanser och lyckoskott, framgångar och skandaler, fotbolls-VM och kungliga bröllop fick vi en idé, att i sommar lära in hela Lundells 12 sånger - och sedan framföra den. I ett svep. Inget torftigt, kvävt mellansnack, bara leverans hela vägen från Tuff match till Diamanter.
Det var jag, M.A. och Radiomannen och även om han ännu bara hjälpligt behärskar gitarren, så kan han sjunga, föra sig samtidigt som varje framgångsrikt pojkband behöver en väldokumenterat snygg pjäs, mest för sakens skull.
M.A. sa förstås ja - först sannolikt utan att vidare reflektera över saken; han brukar nämligen säga ja till just det mesta och sedan får man via hans mer strukturerade hustru lobba för att han över huvud taget ska dyka upp. Och det har hon lovat att han ska göra. Vi får se. Han bör nog i det här sammanhanget betraktas som den musikaliska motorn, jag antar att min uppgift är att se till att det alls blir av, sedan lär jag få sjunga varenda textrad utom möjligen "Roger hade vänner som seglat till Sandhamn" - den klarar M.A. på egen hand.
Den 19 juni gör vi en, sällsamt exklusiv konsert. Sen: troligtvis aldrig mer. Det får gå som det går och nu har vi fått en manager också, vi ska äta en vad som verkar en utsökt middag på fredag och sjunga, sjunga, sjunga oss igenom den som en utnämndens till Sveriges sämsta album någonsin. Om det säger jag ingenting.
Jag har i alla fall umgåtts med gitarren och munspelet mycket intensivt och kärleksfullt den sista månaden.
Hur det slutar vet jag inte alls, men vi har vinet och vi har solen och det är kärlek i vår värld.
Det var jag, M.A. och Radiomannen och även om han ännu bara hjälpligt behärskar gitarren, så kan han sjunga, föra sig samtidigt som varje framgångsrikt pojkband behöver en väldokumenterat snygg pjäs, mest för sakens skull.
M.A. sa förstås ja - först sannolikt utan att vidare reflektera över saken; han brukar nämligen säga ja till just det mesta och sedan får man via hans mer strukturerade hustru lobba för att han över huvud taget ska dyka upp. Och det har hon lovat att han ska göra. Vi får se. Han bör nog i det här sammanhanget betraktas som den musikaliska motorn, jag antar att min uppgift är att se till att det alls blir av, sedan lär jag få sjunga varenda textrad utom möjligen "Roger hade vänner som seglat till Sandhamn" - den klarar M.A. på egen hand.
Den 19 juni gör vi en, sällsamt exklusiv konsert. Sen: troligtvis aldrig mer. Det får gå som det går och nu har vi fått en manager också, vi ska äta en vad som verkar en utsökt middag på fredag och sjunga, sjunga, sjunga oss igenom den som en utnämndens till Sveriges sämsta album någonsin. Om det säger jag ingenting.
Jag har i alla fall umgåtts med gitarren och munspelet mycket intensivt och kärleksfullt den sista månaden.
Hur det slutar vet jag inte alls, men vi har vinet och vi har solen och det är kärlek i vår värld.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)