Rolling in the deep

En gång var det sommar och i det stilla, svarta vattnet simmade två rakt ut i det vilda igen. Nattmånen följde deras varma kroppar som en strålkastare, stjärnornas himmelska mönster speglade sig i ytan, utbredd som en oändlig, tunn hinna över just denna plats på jorden. Denna vackra. Livets klockor slutade att slå. En katt spanade över klipporna när två nakna kroppar, insvepta i varandras öden, mötte gryningen på bryggan. Vin direkt ur flaskan. Några kastade stenars kluckande möte med havet. Och dess predestinerade vandring mot botten. De vilar ut där nu. Och morgonen kom och försvann och blev till nya dagar, nya nätter. Sommarens trolska ansikte hängde envist kvar, innan de till slut gav vika för det förestående mörka. Det blev så tydligt just i år. Knappt hann septembervindarna dra in över staden förrän den där starka, varma kvinnan som så många gånger burit mig i sina armar gav upp och vandrade vidare. Jag sjöng Magnells Nu faller mörkret som en sista hälsning på vägen till evigheten, slutet - eller: de nya äventyren på andra sidan hösten.