Notering på väg västerut

Om man åker västerut, till Sölvesborg, kan man passa på att titta på gässen på fälten, skymta de små, undanstoppade byarna där tiden stannat.

Man kan fundera på hur människorna lever sina liv inträngda i en hyreslänga i Bräkne-Hoby; hur någon konfronterad med ensamhetens kärvhet, stum, tänder dagens sista cigarett och stirrar ut i natten, samtidigt som grannens orgasmskrik skär genom väggar och golv.

Om man åker till Sölvesborg kan man köpa tre hamburgare på vägen och äta dem i bilen.

Man kan vägra P4.

Man kan skicka knasiga sms av typen "Nils G" till någon man känner.

Man inte kan utan måste säga: "Här är den. Dildon i fönstret i den lilla stugan i Pukavik. Den är i guld."

Man kan se det här länets skiftande landskap, dess storhet och litenhet, man kan hälsa på trafikpolisen i en vägficka vid Förkärla.

Man kan glömma vad man gjorde i går. Och borde ha gjort.

Man kan drömma om en sydeuropeisk semester i husbil.

Man kan spela Hotel California om och om igen.

Man kan, om man struntar i de där hamburgarna, hallucinera över Blåregns salladsbuffé.

Man kan sörja Astrids hus.

Man kan beklaga Olofström.

Man kan tänka på Ritz utsökta chokladkakor.

Man kan fundera över vad allsvenska fotbollsspelare i sin tur funderar över när de rullar den smala landsvägen fram till Strandvallen, där skjul, minklängor och åkermark utgör kulissen.

Man kan klura på hur missionspastorn gjorde direktören frisk och på slalomskidorna i butiken.

Man kan också fascineras över Ljungavikens prakt och tala om en cykelbro i trä.

Man kan så mycket.

Om man åker västerut, till Sölvesborg.

Låt oss göra det tillsammans.

I väntan på den vita katten

Det står ett tält på gräset vid havet. Det är slarvigt paketerat i plast, fäst med silvertejp, som ett tafatt försök att hålla daggen och kylan undan. Det är fem grader på natten och han hämtar värme från en grå, smutsig kofta och jeans, till hälften nerhasade. I tre veckor har han bott i det här tältet. Jag stannar upp och tittar: runt omkring ligger spåren och resterna av dagar och nätter i ett Iglootält där väggarna är så tunna att vi som står utanför när som helst kan halka över den där kanten ner i bråddjupet och landa på den andra sidan.

Rå svamp, ostbågar, fimpar, en kniv. Tre kvällstidningar. Två flaskor Explorer. Kläder på tork i de snart nakna trädkronorna. En fuktig madrass på den blöta klippan. Och en man som till synes sagt upp kontraktet med det trygga och välmående. Men han är vänlig. Varma ögon i ett fårigt ansikte, till hälften täckt av det gråa håret. Han kom hit för att meta, säger han. Det var han och den vita katten. Och en kvinna. Men hon syns inte till. Det är en speciell katt, får jag veta. Dyr, mycket dyr. Katten har silverstråk i pälsen och jag har Baileys här bakom mig, säger han. Jag undrar hur han har det. Det är trots allt inte alldeles vanligt med långtidscampare på offentliga badplatser när hösten just slagit sina obarmhärtiga klor i luft och mark. Det är katten, förstår jag. Den drog. Kanske upptäckte den att världen var mer än att matskål under tak och flugor i fönstret och bad hela den trygga inomhustillvaron att dra åt helvete. Så nu ligger han här och väntar. På den vita katten. På att få återvända till det liv han berättar att han trots allt har: huset, företaget, kvinnan.

På nätterna känns det ibland som att jag ska dö, säger han. Utan min katt kan jag lika gärna gå i sjön. Han har lagt sig med överkroppen utanför tält och plast, blicken sänkt, han snurrar på ett grässtrå och säger att "nu ska vi röka". Och vi röker. Och jag lyssnar till en berättelse som åker bergochdalbana i den bristande logikens märkliga tempel och vi är underjorden, men höstljuset bländar. Snart kommer T med matkassar, kattmat om den behagar komma tillbaka, folköl, tobak, bröd. Som ett chockskadat plockepinn ligger så tältpinnar och dukar omkring. 2 500 kronor kaos. Så mycket kostade det nya tältet som tydligen köptes i går, som öppnades, studerades och sattes ihop till en eländig hög av ingenting.

Och jag frågar: nu är jag här, jag har ingen aning om hur det är med din katt, din firma, din fru, dina problem men låt oss bortse från det och visa lite jävla mänsklighet. Behöver du en ren kudde och filtar och en bok så kommer jag tillbaka.

Mannen i tältet svarar inte.

Sedan - en djup suck: katten kommer tillbaka hit varje kväll. Men när jag ska fånga den så viker den undan. Den har silverstråk i pälsen, sa jag det, förresten?

Och jag sparkar på fimparna i gruset och går tillbaka till ett liv med temepererade sovrum och katter som håller sig på plats.

Soldat med brutet gevär

När jag var 18 hade jag alla svaren. Det var de onda mot de goda och jag var en frontsoldat utan vapen med slipade argument mot allt det andra. De som inte förstod eller ville förstå. De som redan hade kapitulerat och knäböjt för det orimliga, det cyniska, det hårda.

Jag hade spelat min sista fotbollsmatch, jag hade gjort slut med mina blodsbröder i rockbandet vi hade och jag hade bytt replokalens kvävda lukter mot en marklägenhet med röda flaggor i fönstret. Där satt vi och drack Elefantöl och oroade oss för alla som ville slå oss på käften. Världen därute jämrade sig och jag var övertygad att det var min förbannade plikt att hjälpa till.

Och han med de stora konstnärsdrömmarna och som sedan kom in på Konstfack gick runt i låga boots med förstärkt klack och designade affischer för hand, ty detta var innan de moderna redigeringsprogrammen hade gjort det enkelt för oss.
Jag trodde på de mjuka värdena då, det var en sorts revolution med dunkuddar och kramar.

På ett brevpapper med Bamse och Lille Skutt skrev jag för hand till Försvarsmakten i Kristianstad att jag inte under några omständigheter kunde tänka mig en framtid som soldat. Det var för primitivt, för okänsligt. Skogsutflykter för lågpristänkare med muskler, sådana som än i dag tycker att det allmänt "skjuts för lite i Sverige".

Jag lovade mig själv att aldrig bli som dem. ¨

Men jag fick en kallelse och jag övervägde först att inte sätta mig på den där bussen, så fylld till bredden av adrenalin och krigsvilja och machoideal att det blev imma på rutorna.

Jag satt för mig själv längst bak och kunde bara tänka på att återvända hem igen. Där och då fattade jag mitt första, stora, viktiga principbeslut.

Jag tänkte inte skylla på inbillade inkontinensbesvär eller hemlängtan.

Jag skulle säga som det var.

Och det gjorde jag. Och jag fick ett trägevär i handen för de skulle se om jag var vänster- eller högerskytt och jag förklarade stilla att jag inte är någon skytt över huvud taget.

En grov man i för små gröna kläder och en kaffemugg i plast tittade på mig, skakade på huvudet och frågade på skånska om jag insåg att allt det här kunde betyda två månaders fängelse.

Jo, jag visste det och svarade så uppriktigt jag kunde att jag var inställd på det. Hellre två månader där, än tolv månader här. Jag kände att det här var en plats där varje avvikande tankebane snabbt blockerades av de rättrogna.

Samma eftermiddag tog jag tåget österut igen. Jag fick sextio spänn i handen. För utlägg jag inte minns att jag nånsin hade haft. Och jag fick en lapp med slutsatsen att jag var "missanpassad".

Ett av de finaste betyg jag nånsin fått; en missanpassad soldat med brutet gevär. Annars var det häpnadsväckande att se med vilken iver en busslast krigskåta tonåringar var beredda att pulvrisera sina egna hjärtan.

Några år senare upphörde den allmänna värnplikten också i praktiken och den fortsatta nedmonteringen av svensk krigsmakt.

Märkligt nog är vi fortfarande i fred.

Och sedan - utan att själv märka det - klev man långsamt in i en annan värld. Den vuxne mannens liv. Plikter, ansvar, hemmakvällar, ett huvud i ett knä i fredagsmyslampans svaga sken. Ett fingerknäpp och man är en av dem.

Här och överallt

September vill aldrig riktigt bestämma sig. Den är som en obeslutsam förälskelse som antinger omfamnar en med sin varma famn, eller stöter bort en med kalla, obarmhärtiga, yviga gester. Den står med en fot i sommaren och en i hösten. Och balanserar på en jävligt slak lina. Och medan den fortfarande velar blir allt obemärkt som vanligt igen. Gula löv i vinden och håret och vardagslunken som en slöja över människorna. Jag stretar emot. Och ger upp. Nu: hämta-lämna-handla-jobba-sova. Emellanåt känns hela livet som ett oändligt, trögflytande kretslopp och jag antar att man inte har något val eftersom jag inte har praktisk eller ekonomisk möjlighet att köpa en motorcykel och köra runt i de amerikanska delstaterna med en sovsäck, tre skjortor, två jeans, en skrivmaskin och två liter Jim Beam i väskan. Och pepparspray, om grizzlybjörnarna i Yellowstone skulle anfalla. I väntan på det stora äventyret får jag ägna mig åt ansvarstagande och självsanering.

Och allt det andra som hösten serverar den enkla människan: rött vin, eld och mörker, havssaltad choklad, svamp, skog, böcker, filmer, barn och musik. I väntan på atlantkusten åker jag till Gränna.

Hösttröst

On the road

Aldrig bli som dom

På biblioteket snubblade jag över Wiehes tegelsten Aldrig bli som dom. Den var ungefär som Wiehe själv: fylld till bredden av humor, klokskap, goda råd, dedikation, brist på nyanser, allt detta pyntat med några tilltagna skopor självbelåtenhet. Jag fastnade i stycket som behandlade frågan om sångförfattarens texter bör betrakats som poesi. Och det bör dem. Tydligen. Ibland. Men det beror på och svaret är inte självklart. Det är en snårig diskussion och på det hela taget ointressant. Men jag fastnade där. Enligt belästa litteraturvetare på de fina tidningarnas kulturredaktioner är svaret ja. Och nej. Just i Wiehes fall nej. Alltså är han sångförfattare, inte poet. Men sånger ställer andra krav än renodlad lyrik; orden ska para sig med sångmelodier och stämningar.

Själv är jag varken eller och dessutom saknar jag ambitioner.

Poesin tenderar emellanåt att bli högtravande, tråkig, att skriva dikter handlar i grunden om att väga ord. Att hitta det mest exakta sättet att formulera en känsla, ett skeende, ett tillstånd.

Jag uppskattar i perioder Bodil Malmsten och Tomas Tranströmer.

Och Bukowski, förstås.

Jag garvade åt Tid för kärlek.

Ett punkigt testamente och en hyllning till alla männsikor som inte står ut utan måste göra nånting annat.

Den var ett finger rakt upp i ansiktet på det högtravande och stelbenta. Den flyttade konventioner och normer utanför boxen.

Jag drömmer om det. Avundas det.

Jag lever ett alldagligt liv. Jag sköter mitt jobb och mina barn och jag betalar mina räkningar och sjunker ner framför en ishockeymatch på Canal + och räknar ner.

Å andra sidan som Clara Törnvall så insiktsfullt konstaterade:

Ett bohemeri och drönarliv som inte längre är möjligt i vår topprenoverade, talsvarseffektiviserade nutid.

Varför

skulle inte du

kunna lägga dig i utförsbacke

på dom där solvarma stenarna

vid havet

och låta mej

lägga mej mjukt

över dej

och varför skulle inte du

kunna öppna

läpparna

och låta min

tunga

möta din