Soldat med brutet gevär

När jag var 18 hade jag alla svaren. Det var de onda mot de goda och jag var en frontsoldat utan vapen med slipade argument mot allt det andra. De som inte förstod eller ville förstå. De som redan hade kapitulerat och knäböjt för det orimliga, det cyniska, det hårda.

Jag hade spelat min sista fotbollsmatch, jag hade gjort slut med mina blodsbröder i rockbandet vi hade och jag hade bytt replokalens kvävda lukter mot en marklägenhet med röda flaggor i fönstret. Där satt vi och drack Elefantöl och oroade oss för alla som ville slå oss på käften. Världen därute jämrade sig och jag var övertygad att det var min förbannade plikt att hjälpa till.

Och han med de stora konstnärsdrömmarna och som sedan kom in på Konstfack gick runt i låga boots med förstärkt klack och designade affischer för hand, ty detta var innan de moderna redigeringsprogrammen hade gjort det enkelt för oss.
Jag trodde på de mjuka värdena då, det var en sorts revolution med dunkuddar och kramar.

På ett brevpapper med Bamse och Lille Skutt skrev jag för hand till Försvarsmakten i Kristianstad att jag inte under några omständigheter kunde tänka mig en framtid som soldat. Det var för primitivt, för okänsligt. Skogsutflykter för lågpristänkare med muskler, sådana som än i dag tycker att det allmänt "skjuts för lite i Sverige".

Jag lovade mig själv att aldrig bli som dem. ¨

Men jag fick en kallelse och jag övervägde först att inte sätta mig på den där bussen, så fylld till bredden av adrenalin och krigsvilja och machoideal att det blev imma på rutorna.

Jag satt för mig själv längst bak och kunde bara tänka på att återvända hem igen. Där och då fattade jag mitt första, stora, viktiga principbeslut.

Jag tänkte inte skylla på inbillade inkontinensbesvär eller hemlängtan.

Jag skulle säga som det var.

Och det gjorde jag. Och jag fick ett trägevär i handen för de skulle se om jag var vänster- eller högerskytt och jag förklarade stilla att jag inte är någon skytt över huvud taget.

En grov man i för små gröna kläder och en kaffemugg i plast tittade på mig, skakade på huvudet och frågade på skånska om jag insåg att allt det här kunde betyda två månaders fängelse.

Jo, jag visste det och svarade så uppriktigt jag kunde att jag var inställd på det. Hellre två månader där, än tolv månader här. Jag kände att det här var en plats där varje avvikande tankebane snabbt blockerades av de rättrogna.

Samma eftermiddag tog jag tåget österut igen. Jag fick sextio spänn i handen. För utlägg jag inte minns att jag nånsin hade haft. Och jag fick en lapp med slutsatsen att jag var "missanpassad".

Ett av de finaste betyg jag nånsin fått; en missanpassad soldat med brutet gevär. Annars var det häpnadsväckande att se med vilken iver en busslast krigskåta tonåringar var beredda att pulvrisera sina egna hjärtan.

Några år senare upphörde den allmänna värnplikten också i praktiken och den fortsatta nedmonteringen av svensk krigsmakt.

Märkligt nog är vi fortfarande i fred.

Och sedan - utan att själv märka det - klev man långsamt in i en annan värld. Den vuxne mannens liv. Plikter, ansvar, hemmakvällar, ett huvud i ett knä i fredagsmyslampans svaga sken. Ett fingerknäpp och man är en av dem.