Aldrig bli som dom

På biblioteket snubblade jag över Wiehes tegelsten Aldrig bli som dom. Den var ungefär som Wiehe själv: fylld till bredden av humor, klokskap, goda råd, dedikation, brist på nyanser, allt detta pyntat med några tilltagna skopor självbelåtenhet. Jag fastnade i stycket som behandlade frågan om sångförfattarens texter bör betrakats som poesi. Och det bör dem. Tydligen. Ibland. Men det beror på och svaret är inte självklart. Det är en snårig diskussion och på det hela taget ointressant. Men jag fastnade där. Enligt belästa litteraturvetare på de fina tidningarnas kulturredaktioner är svaret ja. Och nej. Just i Wiehes fall nej. Alltså är han sångförfattare, inte poet. Men sånger ställer andra krav än renodlad lyrik; orden ska para sig med sångmelodier och stämningar.

Själv är jag varken eller och dessutom saknar jag ambitioner.

Poesin tenderar emellanåt att bli högtravande, tråkig, att skriva dikter handlar i grunden om att väga ord. Att hitta det mest exakta sättet att formulera en känsla, ett skeende, ett tillstånd.

Jag uppskattar i perioder Bodil Malmsten och Tomas Tranströmer.

Och Bukowski, förstås.

Jag garvade åt Tid för kärlek.

Ett punkigt testamente och en hyllning till alla männsikor som inte står ut utan måste göra nånting annat.

Den var ett finger rakt upp i ansiktet på det högtravande och stelbenta. Den flyttade konventioner och normer utanför boxen.

Jag drömmer om det. Avundas det.

Jag lever ett alldagligt liv. Jag sköter mitt jobb och mina barn och jag betalar mina räkningar och sjunker ner framför en ishockeymatch på Canal + och räknar ner.

Å andra sidan som Clara Törnvall så insiktsfullt konstaterade:

Ett bohemeri och drönarliv som inte längre är möjligt i vår topprenoverade, talsvarseffektiviserade nutid.

Varför

skulle inte du

kunna lägga dig i utförsbacke

på dom där solvarma stenarna

vid havet

och låta mej

lägga mej mjukt

över dej

och varför skulle inte du

kunna öppna

läpparna

och låta min

tunga

möta din