Hjärtat och plånboken

På söndag sänder SVT dokumentären Fotbollens sista proletärer. Den bör man se. Och inte bara om man råkar vara svårt förälskad i IFK Göteborg. Den fungerar nämligen i lika hög grad som ett tidsdokument över ett land som i någon mån gått förlorat. Minnesskärvor från min barndom, då kärleken till fotbollen och den föreningen man representerade alltid stod över lukrativa proffskontrakt, girighet, egoism. Ett fungerande lag byggs på samma sätt som ett välmående samhälle: man gör det tillsammans.
Det var den blåvita ideologin då - och den gav änglarna vingarna att flyga vidare ut på äventyr i Europa.
Hellre grillkorv hos Olle på Heden, än dyra vanor i Barcelona.
Det kanske inte var bättre då, jag vet inte, men det var annorlunda.
Vi satt i soffan och vi hade popcorn och vi såg hur rörmockarna och kockarna från Göteborg utmanade de mäktigaste och största. Hjärtat spelade boll med plånboken och redan där och då skvätte det smutsiga pengar längs sidlinjen och hjärtat föll.
Efter IFK Göteborgs miserabla säsongsinledning valde sportchefen Håkan Mild att bjuda hela laget på bio.
En förlorad säsong är en förlorad säsong, men man ska fan veta i vilken tröja man förlorar.
Ungefär så.
Fotbollens sista proletärer.
Missa inte.

Epilog augusti. 20.28

Den långa dagen gick över i en lika utdragen kväll och växlade till en ny natt där oron kröp ner bland lakanen. Jag dröjde kvar i tanken: en fridfull sorg - är det allt den här världen kan erbjuda? Ljum bris på gatan, regn ibland, storm emellanåt, sol. Sol bakom moln. Och sommaren. Peter Gabriels fantastiska Father, Son, vin på balkongen, den nya vackra gitarren, som en detaljerad målning man såg och aldrig mer. Barnen i båten, vackra och färgade av ljus och hav. Plötsligt och som en objuden gäst slog den om och klev in genom otätade fönster; den ruskade tag i mig och la sin vemodsfilt över kropp och själ och när natten gick över i dag blev drömmen en verklighet. Rutinerna och logistiken - själva livet - trampade fram blod ur hälarna.

Och en man som krigat fick se sig besegrad. Han gav sig inte utan strid, men det blev en långdragen och plågsam strid. Och han förlorade. Sjukdomen spred sig som ett gift och bröt långsamt ned en människa som för inte så där alldeles längesen var full av liv, styrka, mod, optimism, envishet. Fast besluten att vinna också andra ronden. Utan bitterhet och besvikelse. Det fick mig att fundera, nu känner jag hans ande som en gestalt från det förgångna. Då, när det fanns en friskhet i varje liten rörelse. Och han viskar till mig om natten: ta vara på ditt liv. För nu är det din stund på jorden.