Epilog augusti. 20.28

Den långa dagen gick över i en lika utdragen kväll och växlade till en ny natt där oron kröp ner bland lakanen. Jag dröjde kvar i tanken: en fridfull sorg - är det allt den här världen kan erbjuda? Ljum bris på gatan, regn ibland, storm emellanåt, sol. Sol bakom moln. Och sommaren. Peter Gabriels fantastiska Father, Son, vin på balkongen, den nya vackra gitarren, som en detaljerad målning man såg och aldrig mer. Barnen i båten, vackra och färgade av ljus och hav. Plötsligt och som en objuden gäst slog den om och klev in genom otätade fönster; den ruskade tag i mig och la sin vemodsfilt över kropp och själ och när natten gick över i dag blev drömmen en verklighet. Rutinerna och logistiken - själva livet - trampade fram blod ur hälarna.

Och en man som krigat fick se sig besegrad. Han gav sig inte utan strid, men det blev en långdragen och plågsam strid. Och han förlorade. Sjukdomen spred sig som ett gift och bröt långsamt ned en människa som för inte så där alldeles längesen var full av liv, styrka, mod, optimism, envishet. Fast besluten att vinna också andra ronden. Utan bitterhet och besvikelse. Det fick mig att fundera, nu känner jag hans ande som en gestalt från det förgångna. Då, när det fanns en friskhet i varje liten rörelse. Och han viskar till mig om natten: ta vara på ditt liv. För nu är det din stund på jorden.