Ny dag

Morgon. 09.04. Svenska dagbladet, svart kaffe, obestämd årstid och här är sångerna med vilka jag möter denna nya dag:

Broken Promise Land: Weeping Willows
The end´s not near: Band of horses
Albinoni: Adagio G-moll med den statliga ryska symfoniorkestern.

Storslaget.

Fredag kväll. - 4,9 kilo på vågen i morse. Bra. Jag gör just ingenting. Hon kom förbi med en Canepa, Chile, björnbär och choklad. Helt i min smak. Hela dagen har jag slentrianspelat Tom Waits debut "Closing time", ett riktigt skitigt bandet-i-baren-album, det doftar cigarettrök och fylla om de där sångerna.
"Martha".
4,31 magi.
Inget snack.
Jag vet inte vad som sänds på tv längre, jag tittar på nyheterna ibland, jag tuggar i mig en hel del fotboll förstås, hockey-vm - det skiter jag i. Faktiskt.
Jag dammtorkade bokhyllorna och hittade det försvunna exemplaret av Ann Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" och insåg för andra gången att det är litteratur som skakar om, som väcker tankar, som påminner mig om det liv jag själv lever. Och levt.
Detta fula liv.
Det triviala och ospännande.
Jag skriver och skapar en karaktär som jag inte är, men som jag vill och försöker vara.
Jag spelar teater på tangenterna.
Jag bygger en romankaraktär av mig själv.
Fiktiva jag, verkliga jag.
Vin och snus och tända ljus.
Jag måste nog köpa det röda dragspelet och lära mig Boeves psalm trots allt.
Man kan kanske ta över världen med ett handklaver och en vacker melodi.
Och vidare:
jag har jobbat för tidningen Sydöstran, fina, lärorika, roliga år allt som oftast.
Framför allt lärde jag mig det enda hantverk jag fullt ut behärskar och jag lärde från grunden.
jag har jobbat för konkurrenten BLT, då var jag en annan, starkare, djärvare, övermodig emellanåt, snabb i tanken, spänstig i huvudet. Onekligen.
Nu ska de där två bli en.
Vem tjänar på det?
Samhället, den offentliga debatten, mångfalden, läsarna, prenumeranterna som sopar ut 2 500 kronor om året, demokratin, journalisterna?
Eller männen med de stora plånböckerna som tror att den goda journalistiken byggs av vinstkalkyler och lukrativa rationaliseringar?
Journalistiken fungerar inte så, kommer aldrig att göra.
Människorna gör jobbet.

Jag lägger skivorna på golvet, jag bläddrar förbi alla youngsters jag borde lyssna på, förstå, ge tid, men jag orkar inte.
Jag känner mig likgiltig inför den här Lady Gaga-världen, jag är på jakt efter sångerna som skrevs för att de behövde skrivas och inte för att Idol-juryn önskade att de skulle skrivas.
I dag har jag legat med Dylans makalösa "Blood on the tracks", inte ett svagt spår där. Den är verkligen någonting att älska. jag läste att Dylan själv aldrig riktigt kunde förstå att just den plattan blev så uppskattad - han hade ju lagt sitt kraschade äktenskap på en silvertallrik för allmän beskådan och hängt liket i en slaktarkrok på det offentliga torget.
Så. Jävla. Makalös.
Det är alltså de numera äldre, ärrade damerna och herrarna som gör mig sällskap.
De behöver inte gå på krogen i bikini.
Bruce, Neil Young, Bob, Emmylou, Lundell, Cohen, Strindberg, Dolly, Linda Ronstadt, Cash, Elvis, Lennon.
Rösterna. Sångerna.
Jag tänker på det som var, på min katt som borde tassa omkring på fiskbensparketten och äta ur salladsskålan.
En jävla punkare det där.
Ouppfostrad, kantig, oborstad, mjuk, vänlig, blyg. Som livet.
Jag saknar henne.

Jag minns att hon hämtades i en flätad korg, från en lägenhet i Kirseberg, våren 2000. Hon var ängslig och lite skygg när jag släppte ut henne i vindsvåningen på Sallerupsvägen, så hon kröp in under diskhon, i skåpet. Hon var liten då, hon var liten nu. Och ynklig, hjälplös, svag. Hon tittade med de sorgsna ögonen ut i ingenting, hon låg i den lilla stolen intill elemntet och andades tungt.
Hon slutade äta, men hon drack.
Jag kunde inte riktigt förmå mig själv att på riktigt umgås med tanken på att hjälpa henne vidare, men döden är vad döden är och den besegrar också den mest tappra krigarhjärta.
I tio års tid låg hon intill mina fötter och rullade sin kurrande kropp, jag kan känna hennes sänkta huvud leta sig fram till mina händer, jag kan se henne sträcka ut i soffan.
Nu sover hon evighetssömnen i en kartong, i väntan på en värdig begravning.
När benen vek sig var det också ett tecken på att allt var över.
Aldrig mer ska hon kasta sig ut i sommarnatten, upp på balkongen, in i det sovande huset, med historier och äventyr från världen utanför.
Aldrig mer ska hon komma springande i hallen när barnens röster uppenbarar sig i trapphuset utanför.
Aldrig mer ska hon i ett obevakat ögonblick äta tonfisk direkt ur salladsskålen på köksbordet.
Aldrig mer.

De stora regndropparna knackade rytmiskt mot fönsterbrädan, det finns de som envist hävdade att det var maj där ute på gatan, och jag borde förstås ha samlat ihop mig själv och köpt en flygstol till något som är vad det lovar och ska.
Jag skrev i skenet från jordgloben, mest för att jag behövde, det fanns liksom ingen plan eller djupare mening än så.
Rastlös gick jag runt och plockade på saker, tog fram, la tillbaka, jag spelade Beach Boys, Springsteen, Emmylou, Håkan och jag fastnade med blicken i ett regngrått ingenting, med gator och hus så tömda på liv och ljus att det ett tag kändes som att hela stan gått och gömt sig i det stora skyddsrummet, i väntan på bomben, eller solen.

I veckan har jag gått omkring och känt mig så delad, jag har pendlat mellan känslolivets ytterligheter, men nästan allt det där omvandlades i slutändan till något jag bestämde mig för att acceptera och...tja, skratta åt.
Jag har ett bra jobb, och jag gör det så gott som jag kan.
Jag har ambitioner, som ibland kolliderar med verklighetens mindre storslagna ramverk.
Jag blir frustrerad när det jag vill och tror på går åt helvete.
Hon kallade mig "en fara för demokratin".
Hon ringde och sa "jag älskar dig".
Och pratade sedan om briserande bomber och Avatar.
Det är en film som jag inte har sett, vad jag vet.

En sak slog mig och det är att jag gång på gång springer in i en ny generation därute som är så jävla förlorade i sina världsförbätrrarideologier, sina i-phones och sina disiga drömmar om vad det här arbetet handlar om, att de hoppade över grundkursen.

"Stackars hon som ville opp, men inte började från början".
Lars Winnerbäck.
Sant. Klokt. Viktigt.
Mitt yrkesliv var de första sju åren en oglamorös, brant lutande uppförsbacke fylld av precis allt det där som ingen av dem där i dag vill göra - men som de borde.