De stora regndropparna knackade rytmiskt mot fönsterbrädan, det finns de som envist hävdade att det var maj där ute på gatan, och jag borde förstås ha samlat ihop mig själv och köpt en flygstol till något som är vad det lovar och ska.
Jag skrev i skenet från jordgloben, mest för att jag behövde, det fanns liksom ingen plan eller djupare mening än så.
Rastlös gick jag runt och plockade på saker, tog fram, la tillbaka, jag spelade Beach Boys, Springsteen, Emmylou, Håkan och jag fastnade med blicken i ett regngrått ingenting, med gator och hus så tömda på liv och ljus att det ett tag kändes som att hela stan gått och gömt sig i det stora skyddsrummet, i väntan på bomben, eller solen.

I veckan har jag gått omkring och känt mig så delad, jag har pendlat mellan känslolivets ytterligheter, men nästan allt det där omvandlades i slutändan till något jag bestämde mig för att acceptera och...tja, skratta åt.
Jag har ett bra jobb, och jag gör det så gott som jag kan.
Jag har ambitioner, som ibland kolliderar med verklighetens mindre storslagna ramverk.
Jag blir frustrerad när det jag vill och tror på går åt helvete.
Hon kallade mig "en fara för demokratin".
Hon ringde och sa "jag älskar dig".
Och pratade sedan om briserande bomber och Avatar.
Det är en film som jag inte har sett, vad jag vet.

En sak slog mig och det är att jag gång på gång springer in i en ny generation därute som är så jävla förlorade i sina världsförbätrrarideologier, sina i-phones och sina disiga drömmar om vad det här arbetet handlar om, att de hoppade över grundkursen.

"Stackars hon som ville opp, men inte började från början".
Lars Winnerbäck.
Sant. Klokt. Viktigt.
Mitt yrkesliv var de första sju åren en oglamorös, brant lutande uppförsbacke fylld av precis allt det där som ingen av dem där i dag vill göra - men som de borde.