Fredag kväll. - 4,9 kilo på vågen i morse. Bra. Jag gör just ingenting. Hon kom förbi med en Canepa, Chile, björnbär och choklad. Helt i min smak. Hela dagen har jag slentrianspelat Tom Waits debut "Closing time", ett riktigt skitigt bandet-i-baren-album, det doftar cigarettrök och fylla om de där sångerna.
"Martha".
4,31 magi.
Inget snack.
Jag vet inte vad som sänds på tv längre, jag tittar på nyheterna ibland, jag tuggar i mig en hel del fotboll förstås, hockey-vm - det skiter jag i. Faktiskt.
Jag dammtorkade bokhyllorna och hittade det försvunna exemplaret av Ann Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" och insåg för andra gången att det är litteratur som skakar om, som väcker tankar, som påminner mig om det liv jag själv lever. Och levt.
Detta fula liv.
Det triviala och ospännande.
Jag skriver och skapar en karaktär som jag inte är, men som jag vill och försöker vara.
Jag spelar teater på tangenterna.
Jag bygger en romankaraktär av mig själv.
Fiktiva jag, verkliga jag.
Vin och snus och tända ljus.
Jag måste nog köpa det röda dragspelet och lära mig Boeves psalm trots allt.
Man kan kanske ta över världen med ett handklaver och en vacker melodi.
Och vidare:
jag har jobbat för tidningen Sydöstran, fina, lärorika, roliga år allt som oftast.
Framför allt lärde jag mig det enda hantverk jag fullt ut behärskar och jag lärde från grunden.
jag har jobbat för konkurrenten BLT, då var jag en annan, starkare, djärvare, övermodig emellanåt, snabb i tanken, spänstig i huvudet. Onekligen.
Nu ska de där två bli en.
Vem tjänar på det?
Samhället, den offentliga debatten, mångfalden, läsarna, prenumeranterna som sopar ut 2 500 kronor om året, demokratin, journalisterna?
Eller männen med de stora plånböckerna som tror att den goda journalistiken byggs av vinstkalkyler och lukrativa rationaliseringar?
Journalistiken fungerar inte så, kommer aldrig att göra.
Människorna gör jobbet.