Motorn igång igen

Det tog mig ungefär eller ganska exakt ett år.
Starka tvivel, tomhet, trötthet, brist på goda idéer och uppslag, brist på kraft.
Allt stod i vägen.
Men så när dagsljuset åter stannade lite längre på dagen och de sista skärvorna av det gamla, unkna tagits om hand och kastats ut kom allt som behövdes tillbaka.
Jag lagade en fantastisk fiskgryta och det doftade saffran i huset och vi satt med pennor och block och vi släppte lös fantasin och de gränslösa tankarna och så satt jag där med knäet fullt av blyertsanteckningar och inte minst en hunger och längtan efter att få skriva igen.
Och nu går det undan.
Nu har jag lagt det gamla Naken-spöket i livsarkivet och vänt blad.
Nu dansar fingrarna över tangenterna, jag skriver precis vad som just för ögonblicket kommer för mig, jag försöker att inte förvanska mig själv.
Prova gärna det.
Skriv exakt vad du känner.
Utan självcensur.
Varje tanke, god som ond.
Frisera inte. Åt helvete med all social hänsyn.
Skriv naket och rått och opolerat om det är det som krävs. ¨
Gå under huden på dig själv.
Jag´försöker alltså.
Och då blir det som det blir.
Och det är så det måste bli, om det ska gå framåt över huvud taget.
Men ibland håller respekten för det etablerade mig tillbaka. '
Jag ÄR ju inte på något sätt manusförfattare, jag är en drama-queen by nature, men jag skulle aldrig känna mig bekväm i roller med stora gester på stora scener.
Jag är journalist, det handlar förstås om att skildra intressanta, hållfasta och gärna dramatiska skeenden, men oavsett vad folkdomstolen tror så gäller det först och främst att vara sann och relevant.
Men i det här landet är vår trovärdighet låg. Journalister och politiker - det är folk att spotta på det.
Själv har jag den största respekt för de förtroendevalda som valt att viga både dagar, kvällar och helger åt något som i grunden oglamoröst som politik.
Det är en i många stycken utsatt yrkeskategori, som utifrån min erfarenhet oftast gör ett jävla bra jobb.
Jag brukar fråga dem som slentrainmässigt säger att politiker "bara skor sig" och "kostar pengar", varför de inte själva slgit in på samma linje.
Enligt sådan logik borde ju nämligen ett politiskt förtroendeuppdrag vara den optimala karriärstigen till himlen. Du behöver inte kunna något. Du behöver inte jobba. Du får en massa fördelar. Du tjänar galet mycket pengar.

Anyway, i går träffade jag en mycket levande människa. Han höll just på att planera världens största fågelholk. 1,5 ton diabas. Ritningen låg klar. Han bar skinnbyxor, basker, en brun ylletröja, han luktade öl och snus och mellan det bullrande skrattet läste han skånsk agrarpoesi från 1930-talet. Han berättade om den vilda tiden då han och de andra konstnärerna åkte nakna på en kärra genom byn och planterade smörgåskrasse på stora jordhögar.
Han visade mig den stora fallosen, nästan världsberömd, nu sönderslagen efter den stora katastrofen i Kristianstad vid påsk i fjol.
Han upprepade kvinnonamnet "Rebecca" ungefär 67 gånger.
Han bjöd på blåmögelost och bröd och kaffe.
Efter två timmar lämnade jag ateljén och körde österut igen.

Jag kallar alltså pjäsen för "Baksidan".
Det ser ut att bli ett svart relationsdrama, en familjetragedi, om manlig vänskap, krossade drömmar och längtan och lusten efter något större och viktigare.

En öppen vinter på väg till världen

Det finns saker att längta efter också. Jag är optimist i grunden. Jag är drömmare. En romantiker. Förtvivlat naiv ibland. Och barnslig.
Jag är en pojke i en vuxen mans kropp, som inte riktigt klarat av att slita mig fri från de där bekymmerslösa ögonblicken i det tidigare livet.
Jag kan skratta så tårarna rinner längs kinderna.
Jag kan vakna mitt i natten och skratta åt mig själv, åt någon dråplighet, åt en dräpande karaktärsbeskrivning, åt det gränslösa beteende jag kan ta till i situationer som tarvar allvar.
Självbelåtenheten, självgodheten, det mätta smekandet över sin egen förträfflighet - i synnerhet om det saknas täckning i det verkliga livet - gör mig vaksam och skeptisk.
Jag säger tvärtom: sänk garden. Pulvrisera prestigen. Slappna av. Bli ödmjuk. Humor, humor, humor.
Låt idealen, idéerna, visionerna ta dig i rätt riktning. Och håll fast vid det.
Så här går jag och längtar efter Ulf Lundells "En öppen vinter", en samling prosalyriska texter som kompletteras med ett ännu obetitlat album.
Lundell kan göra en hel vår, en hel sommar, i mitt fall, ett halvt liv.
Jag har levt så nära Lundells böcker och sånger, att det ibland känns som att vi känner varandra.
Det gör vi inte.
Vi har hastigt träffats några gånger, vid ett tillfälle kastade han frisbee med konvoluten till RippRapp och Club Zebra. Jag fick plocka upp dem i foajen på ett strandhotell på Öland.
Jag antar att det handlade om att han var trött, sur och mer intresserad av den kvinnliga receptionisten som skulle ge honom nycklarna till rummet.
Elva dagar senare träffades vi igen, också denna gång i lobbyn till ett hotell, jag tog upp händelsen på Borgholm, han tittade skamset och skrev med vacker silverpenna i min Livslinjen-bok. Det blev fint.
Så en ny bok eller en ny skiva från Ulf Lundell är efter alla år som ett vykort från en avlägsen vän.
Förresten är 12 sånger ett av hans tre bästa album.
Lundell är en nog annars en sådan som säkert kan uppfattas som just självbelåten, nöjd, trött, bitter och i otakt med samtiden.
Det är kanske delvis korrekt, men det finns en svart humor i allt det där, mitt i allt tuggmotstånd.
Sedan känner jag en längtan inför våren, inför fotbollsallsvenskans premiär, promenader i bokskogarna, lillebrors bröllop, kanske en ny pjäs som heter "Baksidan", den stora konstutställningen i ett fiskeläger någonstans i drömmen, ny musik, nya böcker, nya möten.
Och skratt.
Inte minst.