En öppen vinter på väg till världen

Det finns saker att längta efter också. Jag är optimist i grunden. Jag är drömmare. En romantiker. Förtvivlat naiv ibland. Och barnslig.
Jag är en pojke i en vuxen mans kropp, som inte riktigt klarat av att slita mig fri från de där bekymmerslösa ögonblicken i det tidigare livet.
Jag kan skratta så tårarna rinner längs kinderna.
Jag kan vakna mitt i natten och skratta åt mig själv, åt någon dråplighet, åt en dräpande karaktärsbeskrivning, åt det gränslösa beteende jag kan ta till i situationer som tarvar allvar.
Självbelåtenheten, självgodheten, det mätta smekandet över sin egen förträfflighet - i synnerhet om det saknas täckning i det verkliga livet - gör mig vaksam och skeptisk.
Jag säger tvärtom: sänk garden. Pulvrisera prestigen. Slappna av. Bli ödmjuk. Humor, humor, humor.
Låt idealen, idéerna, visionerna ta dig i rätt riktning. Och håll fast vid det.
Så här går jag och längtar efter Ulf Lundells "En öppen vinter", en samling prosalyriska texter som kompletteras med ett ännu obetitlat album.
Lundell kan göra en hel vår, en hel sommar, i mitt fall, ett halvt liv.
Jag har levt så nära Lundells böcker och sånger, att det ibland känns som att vi känner varandra.
Det gör vi inte.
Vi har hastigt träffats några gånger, vid ett tillfälle kastade han frisbee med konvoluten till RippRapp och Club Zebra. Jag fick plocka upp dem i foajen på ett strandhotell på Öland.
Jag antar att det handlade om att han var trött, sur och mer intresserad av den kvinnliga receptionisten som skulle ge honom nycklarna till rummet.
Elva dagar senare träffades vi igen, också denna gång i lobbyn till ett hotell, jag tog upp händelsen på Borgholm, han tittade skamset och skrev med vacker silverpenna i min Livslinjen-bok. Det blev fint.
Så en ny bok eller en ny skiva från Ulf Lundell är efter alla år som ett vykort från en avlägsen vän.
Förresten är 12 sånger ett av hans tre bästa album.
Lundell är en nog annars en sådan som säkert kan uppfattas som just självbelåten, nöjd, trött, bitter och i otakt med samtiden.
Det är kanske delvis korrekt, men det finns en svart humor i allt det där, mitt i allt tuggmotstånd.
Sedan känner jag en längtan inför våren, inför fotbollsallsvenskans premiär, promenader i bokskogarna, lillebrors bröllop, kanske en ny pjäs som heter "Baksidan", den stora konstutställningen i ett fiskeläger någonstans i drömmen, ny musik, nya böcker, nya möten.
Och skratt.
Inte minst.