Poet i sparkdräkt

Mannen blev galen. I nästan fyra hade han tålmodigt gjort sitt. Väntat. Gått runt i en konturlös tillvaro i riktning mot ingenting. Eller allt. Det var den ovissheten som skar djupa sår i hjärtat. Att inte veta. Fyra år. Sedan: ett papper i handen. Okej. Du är här nu. Välkommen. Det var dags att börja fungera. Då blev han galen. Dr Johnson sa att den som förvandlar sig till en best slipper plågan att vara människa. Insiktsfullt. Nu gick mannen ut för att möta den nya världen med stämplad trygghet på ett dokument, förväntningar på axlarna, ett besked om framtiden, tecknat på kanslisvenska.
Men i alla fall.
Och just då, just där exploderade den mänskliga bomben, all dynamit av känslor och tankar som hållits tillbaka och stoppats undan i själens mest brytsäkra byrålåda.
Det är vad fyra år vad ingenting kan göra med en människa.
Det är inte värdigt.

Så jag gick ut i den djupa snön och andades in den höga, friska luften vi aldrig känner här annars och jag tog i snöskyffel och rensade både skallen och bakgården. Spaden skar genom snön, jag ökade takten, aggressivt, intensivt, jag mot snöhelvetet, en tuff match.
Och jag kunde bara tänka på han som blev galen.
Och på Marcus Birro.
Författaren, poeten, Göteborgaren med de stora tankarna som formulerade så briljanta försvarstal för den mänskliga värdigheten och den goda litteraturen, mot vulgarisering, kommersialisering, låtsasvärdlar och fördumning.
Nu står han i mitt vardagsrum i en rödglittrig sparkdräkt och försöker dansa.
Han ler fånigt mot en publik som aldrig varit i närheten av Landet utanför, Svarta vykort eller Flyktsoda.
Nu vill han att den där publiken ska rösta...på honom.
Vad i helvete gör han där?
I Let´s dance.
All den respekt det tagit honom ett halvt författarliv att bygga upp har nu raserats snabbare än Tony Irving hinner säga "rumba".
Det är klart att att hans medverkan i ett svennigt låtsasprogram i bilhandlar-kanalen TV4 inte per automatik gör honom till en sämre författare eller poet.
Men han får problem med sin trovärdighet.
Jag har så svårt att förlika mig med tanken på att mannen som skrev om idioternas motorväg nu blivit hela nationens lallande danskostym.
"Allt ska vara så folkligt nu för tiden, allt tuggmotstånd ska filtreras genom den dåliga smaken och komma ut som kräkfärgad välling."
Så skrev han, Marcus Birro.
Men det är nog glömt i dag.
När ersatte vi Moa Martinsson med Ullared, frågade Birro själv i en krönika i höstas.
När ersatte Marcus Birro själv Marcus Birro med Let´s Dance, undrar då jag.

Nu: tomater, bröd, kaffe, smör, eld i spisen och Fear and Loathing in Las Vegas.

Barn och urvattnat kvällstidningsgnäll

Barnen kom, de vackra och kloka, och vi hade en fin och bra vecka tillsammans. Det gäller att försöka hitta luftfickor i den i jämn takt i den cirkulerande "hämta-lämna-hämta"-fabriken.
Jag försökte vara närvarande, jag lyssnade, vi pratade, diskuterade och det är så otänkbart att de där små ljuvliga människorna jag så länge bar omkring på, sjöng och spelade och läste för, tröstade, matade och drog i vagnar uppför backar och ner igen, är så stora nu.
Då var då, nu och nu.
Nu är det mycket avancerade tankebanor som löper omkring därinne.
Svåra, stora frågor.
Idéer, planer, visioner, funderingar.
En förståelse om sammanhang, ett tilltagande känsloliv, utvecklade personligheter, ordförråd som hjälper dem att verkligen berätta det de vill berätta.
Och snön ligger kvar som en vit påminnelse om det fortfarande är januari och kallt.
Jag trodde kanske att det var just detta man längtade efter när sommaren var som allra mest utdragen, het och plågsam.
Nu längtar vi efter den.
När du inte har det vill du ha det, och när du har det vill du inte ha det.
Roadhouse Kischeim.
Livets paradox.
Vi klarade av timmar i äventyrsbadet, vi tände brasan och låg utsträckta på en filt efteråt, de bad mig spela piano, jag sjöng "Blues för Bodil Malmsten", vi funderade över våra stjärnorna och livet och vilka eventuella rollkaraktärer vi borde vara i en film om Jönssonligan.
Och barnens vänner kom och gick, jag somnade på en divan, barnen spelade Wii-bowling och drack läsk.
I dag försvinner de igen och jag vaknade som vanligt tidigt och kände suget av en morgonpromenad som skulle kunna blåsa rent skallen.
Det ska jag börja med.
Men inte i dag, i dag läste jag om Kjell Bergqvist som slentriantröttsamt häller dynga på "skvallerjournalister" och kvällstidningar.
Känns inte den debatten väldigt 1990-tal?
Jag tillhör ju den hårt utsatta grupp som alltid försvarat kvällstidningarna, de är en bra spegel av det samhälle vi lever i.
De är folkbildande, osnobbiga, modiga, roliga, intressanta - och förstås både förenklade och ytliga. Som du. Som jag.
Det är en vetenskaplig mediedramaturgi anpassad för folket.
För många svenskar är kvällstidningarna det enda man läser.
Och det är väl bättre än att inte läsa alls.
Kjell Bergqvist gnäller på skvaller, det gjorde han redan för längesen, när han i ett tv-sänt debatt program hällde rasistiska plattityder över Aftonbladets dåvarande kändisdetektiv.
Sedan dess har han säkert fått möjligheten att marknadsföra ett antal av sina filmer och program i just...Aftonbladet.
Då är det ju bättre att som Lars Winnerbäck införa en konsekvent bojkott och i stället helt förlita sig på sin egen potential som artist eller konstnär.
Men Bergqvist är inte Winnerbäck.
Och just därför gnisslas det igen.
Så ospännande det över huvud taget kan bli.

07.42

Alldeles nyss stod jag i strumporna på balkongen och rökte.
Jag fimpade i en gammal blomlåda.
Kylan slet tag i fötterna, letade sig vidare längs benen och stannade runt låren.
Jag behöver frukost.
Kaffe och bröd.
Och en tidning.
Barn sover.
Om man skulle lägga ut björkved till en pyramid och elda.
Och sen sitta där och fundera över vad det här året ska bära med sig.
En ny tid, en ny dag - men samma gamla jävla värld, antar jag.
Odramatiskt så.
Det finns mycket man borde göra.
Men eftersom jag sällan eller aldrig kan förverkliga alla de idéer som just när de föds känns självklara är det kanske bäst att inte säga något.

Björn R och Hasse P

Det är onekligen ett dynamiskt karaktärsgalleri SVT:s lyckats sopa ihop i "Stjärnorna på Slottet".
Jag menar: Tommy Körberg, Kjell Bergkvist - och Björn Ranelid!
Runt samma middagsbord, på samma utflykter, under samma tak.
Explosivt.
I går var det Ranelid som hade till uppdrag att arrangera programmet och jag måste säga att jag tycker att det blev hårt och ärligt och Ranelid må vara en forcerad och självupptagen skrytpajas, men det är ändå svårt att inte låta sig imponeras av hans relation till språket, hans vridna tankebanor, hans arbetsdisciplin och hans mänskliga skörhet.
I all sin utsatthet väckte han varma sympatier nånstans.
Och allt det han sa om Tommy Körberg är sant; Körberg är en oöverträffad vokalist och en av de största rockstjärnor det här landet nånsin fått fram.
Det sägs för övrigt att Anthem-mannen i unga tonår förlorade oskulden i Hoby Ekbacke och bara en sån sak.
I den tidiga morgonen tog jag sällskap av "Tårtgeneralen"- boken om tråkiga Köping och mannen som ville sätta stan på kartan igen genom att organisera bakandet av världens längsta smörgårstårta.
En verklighetsbaserad fiktionsroman - faktiskt! - och makalöst underhållande.
Det är föga förvånande ett pricksäkert porträtt Filip Hammar och Fredrik Wikingsson lyckats teckna av den storrökande småstadskasanovan, den entusiastiske liraren Hasse P.
Den korta beskrivningen av hur Hasse P sent en kväll behöver valium och tar sig i sjukhusets reception är utomordentligt fyndig och fin.
Receptionisten försöker först artbestämma den välklädde mannen genom att titta på honom, hon tycker att han verkar anständigt till dess att han plockar fram sin tändare.
"Kläderna hade från början fått in henne på fel spår, men Zippo-tändaren avslöjade honom.
Mannen skulle nu fråga om hon ville ha den.
Hon skulle säga nej.
Mannen skulle då säga att den varit i Vietnam."