Barnen kom, de vackra och kloka, och vi hade en fin och bra vecka tillsammans. Det gäller att försöka hitta luftfickor i den i jämn takt i den cirkulerande "hämta-lämna-hämta"-fabriken.
Jag försökte vara närvarande, jag lyssnade, vi pratade, diskuterade och det är så otänkbart att de där små ljuvliga människorna jag så länge bar omkring på, sjöng och spelade och läste för, tröstade, matade och drog i vagnar uppför backar och ner igen, är så stora nu.
Då var då, nu och nu.
Nu är det mycket avancerade tankebanor som löper omkring därinne.
Svåra, stora frågor.
Idéer, planer, visioner, funderingar.
En förståelse om sammanhang, ett tilltagande känsloliv, utvecklade personligheter, ordförråd som hjälper dem att verkligen berätta det de vill berätta.
Och snön ligger kvar som en vit påminnelse om det fortfarande är januari och kallt.
Jag trodde kanske att det var just detta man längtade efter när sommaren var som allra mest utdragen, het och plågsam.
Nu längtar vi efter den.
När du inte har det vill du ha det, och när du har det vill du inte ha det.
Roadhouse Kischeim.
Livets paradox.
Vi klarade av timmar i äventyrsbadet, vi tände brasan och låg utsträckta på en filt efteråt, de bad mig spela piano, jag sjöng "Blues för Bodil Malmsten", vi funderade över våra stjärnorna och livet och vilka eventuella rollkaraktärer vi borde vara i en film om Jönssonligan.
Och barnens vänner kom och gick, jag somnade på en divan, barnen spelade Wii-bowling och drack läsk.
I dag försvinner de igen och jag vaknade som vanligt tidigt och kände suget av en morgonpromenad som skulle kunna blåsa rent skallen.
Det ska jag börja med.
Men inte i dag, i dag läste jag om Kjell Bergqvist som slentriantröttsamt häller dynga på "skvallerjournalister" och kvällstidningar.
Känns inte den debatten väldigt 1990-tal?
Jag tillhör ju den hårt utsatta grupp som alltid försvarat kvällstidningarna, de är en bra spegel av det samhälle vi lever i.
De är folkbildande, osnobbiga, modiga, roliga, intressanta - och förstås både förenklade och ytliga. Som du. Som jag.
Det är en vetenskaplig mediedramaturgi anpassad för folket.
För många svenskar är kvällstidningarna det enda man läser.
Och det är väl bättre än att inte läsa alls.
Kjell Bergqvist gnäller på skvaller, det gjorde han redan för längesen, när han i ett tv-sänt debatt program hällde rasistiska plattityder över Aftonbladets dåvarande kändisdetektiv.
Sedan dess har han säkert fått möjligheten att marknadsföra ett antal av sina filmer och program i just...Aftonbladet.
Då är det ju bättre att som Lars Winnerbäck införa en konsekvent bojkott och i stället helt förlita sig på sin egen potential som artist eller konstnär.
Men Bergqvist är inte Winnerbäck.
Och just därför gnisslas det igen.
Så ospännande det över huvud taget kan bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar