Det är onekligen ett dynamiskt karaktärsgalleri SVT:s lyckats sopa ihop i "Stjärnorna på Slottet".
Jag menar: Tommy Körberg, Kjell Bergkvist - och Björn Ranelid!
Runt samma middagsbord, på samma utflykter, under samma tak.
Explosivt.
I går var det Ranelid som hade till uppdrag att arrangera programmet och jag måste säga att jag tycker att det blev hårt och ärligt och Ranelid må vara en forcerad och självupptagen skrytpajas, men det är ändå svårt att inte låta sig imponeras av hans relation till språket, hans vridna tankebanor, hans arbetsdisciplin och hans mänskliga skörhet.
I all sin utsatthet väckte han varma sympatier nånstans.
Och allt det han sa om Tommy Körberg är sant; Körberg är en oöverträffad vokalist och en av de största rockstjärnor det här landet nånsin fått fram.
Det sägs för övrigt att Anthem-mannen i unga tonår förlorade oskulden i Hoby Ekbacke och bara en sån sak.
I den tidiga morgonen tog jag sällskap av "Tårtgeneralen"- boken om tråkiga Köping och mannen som ville sätta stan på kartan igen genom att organisera bakandet av världens längsta smörgårstårta.
En verklighetsbaserad fiktionsroman - faktiskt! - och makalöst underhållande.
Det är föga förvånande ett pricksäkert porträtt Filip Hammar och Fredrik Wikingsson lyckats teckna av den storrökande småstadskasanovan, den entusiastiske liraren Hasse P.
Den korta beskrivningen av hur Hasse P sent en kväll behöver valium och tar sig i sjukhusets reception är utomordentligt fyndig och fin.
Receptionisten försöker först artbestämma den välklädde mannen genom att titta på honom, hon tycker att han verkar anständigt till dess att han plockar fram sin tändare.
"Kläderna hade från början fått in henne på fel spår, men Zippo-tändaren avslöjade honom.
Mannen skulle nu fråga om hon ville ha den.
Hon skulle säga nej.
Mannen skulle då säga att den varit i Vietnam."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar