Ögon som sett en del

På en vägg i min - vad jag skämtsamt brukar benämna salong - intill den öppna spisen, hänger 36 porträtt och tittar på mig.
Det är bilder av ansikten som upplevt äventyr, dramatik, sorg och saknad.
Men också: rofyllda uttryck, luriga, skarpa, pigga ögon bakom skägg, människor som överlevt värre saker än envisa bakrus och stormbyar.
Nu hänger de där, som om de låtit sig pensioneras från allt det vilda och landat i vissheten att de kan pusta ut, uppspikade tillsammans på en Stockholmsvit gipsvägg.
Jag kom över nästan all de där tavlorna på en nätauktion - min första och sista - och de gjorde en sista resa från Göteborg och söderut och de var många.
Det blev över hundra stycken den gången: oljor, tryck, metallplattor, trä, nån akvarell, gips, porslin.
Ett 20-tal ägde jag sedan innan.
Och när den där stora samlingen, den största, plötsligt landade här ringde alla och frågade hur i helvete jag hade tänkt den här gången.
Jag hade egentligen inget bra svar, mer än att jag uppriktigt förälskat mig i det inbjudande motivet av en härjad, väderbiten fiskare.
Kort därefter köpte jag under loppet av ett par månader kanske 30 till.
- De attraherar min äventyrliga sida, sa jag till programledaren på radion.
- Det finns något ohämmat, vilt och varmt i en del av de där grejerna.
- Och en hel del är förstås också bara dålig smak och skit.
Det mest kopierade, själva urbilden för både hötorgskonst och Fiskargubben, målades av tysken Harry Harendel (1896-1991).
Han gjorde ett jävla bra jobb, uppenbarligen.
Men jag tvivlar på att han var först, bara bäst.
I fiskelägrena runt Skagen hade målare långt tidigare samlats och plockat motiv ur verkligheten.
Oborstade hostande farbröder med pipa och skitiga fingrar som insåg att varje ny resa kunde vara den sista.
Och nu sitter jag här.
Jag har alltså 36 tavlor på väggen. 50 figurer i stringhyllan i sovrummet.
Och fyllda lådor på vinden.
Idiotiskt, måhända.
Kul, definitivt.
Så vad ska jag med allt det här till.
M.A. - min klokaste vän väster om Ronneby - har förstås storslagna planer, annars vore han någon annan.
Vi väver drömmar om en sommarutstälning vid havet, samla ihop de där ansiktena, ha en vernissage med nubbar och öl och teater och Taube.
Vi måste helt enkelt göra det.