Julen kom förbi och for igen, som ett frustande, glittrande lokomotiv av trivsel och gemenskap. Min vagn körde rakt in i en jävla bergvägg för ett år sedan ungefär, så när alla glada och vackra människor tog sina glada och vackra familjer i handen stod jag den här julen kvar på perrongen.
Att leva med barn ibland, ibland inte, är som att med regelbundenhet ge bort en liten bit av sig själv och hur det än är så blir det smärtsamt och påtagligt vid högtider som i vårt land normalt sett förknippas med familjegemenskap och sammanhållning.
Jag försökte lägga ihop skärvorna av den ituslagna familjefiguren, ge min son och min dotter en liten bit av ro och frid och glädje innan de vinkade och for och det kändes bra.
De är kloka, fina, de förstår ibland mer än vad jag förstår.
Jag bär dem med mig överallt, i två stämplade plattor av silver, i en tunn läderrem runt nacken. Vi tycker om den trygga symbolen, allihopa.
Och bara därför kom snön, bilen brann, jag fick ett tag för mig att Steve Gibbon hade skrivit världens vackraste sång, jag stoppade två flaskor Porcupine Ridge i hyllan, jag summerade ännu ett omvälvande år innan plikterna slet tag i mig och gjorde mig så där tråkigt alldaglig igen.
Min bror kom hem och vi tillät oss vara barn och låg på knä och körde bilbana och berättade historier som bara bröder förstår.
Jag tuggade i mig delar av "Tårtgeneralen", nästan hela den sanna berättelsen om mordutredaren i Kristanstad och senare små bitar av den som väntar på mig: Haruki Marukamis "Kafka på stranden".
På jobbet konstaterade vi att det varit ett rätt risigt år där industrivarsel och arbetslöshet fick sköljas ner med borgerlig trolldryck, i form av urholkade trygghetssystem och nedmonterad social välfärd.
Rastlösheten, oron, ångesten och den ihjältrampade stoltheten över den förlorade rätten till ett eget jobb skapade nya samhällsproblem, långt ifrån de människofientliga företagens lönsamhetskurvor: psykisk ohälsa och missbruk.
Det är ett inihelvete tungt konstaterande men likafullt en del av det nya Sverige.
Vi slog också fast att 2009 inneburit en renässans för Svenne Banan.
Det var Ullared och Dansbandskampen, det var baconpizza och mentolcigaretter och en Jack Vegas-maskin på en sjaskig sylta i Kallinge.
Det var vad det var.
Det var också året då de två hårt pressade och ifrågasatta afghanska bröderna Abbas och Azeem fick permanent uppehållstillstånd.
De reste genom helvetet, var och en för sig, de har ärr och sår som aldrig läker och det dröjde år innan de till slut föll i varandras armar igen.
Jag brukade tänka att det fanns en mening med allt det där och när överdomstolen till sist ändrade Migrationsverkets cyniska beslut så kunde jag inte sluta gråta.
Allra sist: Caj Karlsson. Han gjorde också en resa, avgjort mer bekväm, och den finns nu dokumenterad av den fantastiske filmaren Per Anders Rudelius.
Den måste alla riktiga människor se och känna.