På andra sidan gatan stod balkongdörren öppen och jag hörde vackra, spröda,sensuella pianotoner träffa världen utanför. Jag stannade upp. Blev stående. Stilla. Jag log, fånigt.
Och musiken fortsatte att komma till mig, och jag började fundera över vad jag egentligen borde göra när någon nu har vänligheten att spela piano en julifredag mitt i stan.
Hade jag varit mildare variant av svensk medborgare, mindre stram, försiktig, återhållsam så hade jag fan i mig plockat ihop en korg med bröd och vin och ost och frukt och hängt en gitarr på ryggen, knackat på och sagt att ditt-fantastiska-pianospel-gjorde-mig-så-förbannat-jävla-lycklig-att-jag-helt-enkelt-behövde-gå-hit-och-kolla-vem-det-är-som-år-2009-kommunicerar-med-omvärlden-i-en-tillknäpp-småstad-med-hjälp-av-svarta-och-vita-tangenter.
Det är alltså vad jag borde ha gjort.
Men det gjorde jag inte.
Jag vet inte om det var en mans eller kvinnas händer som talade till mig.
Och det gör förstås detsamma.
Jag greps av situationen. Det fångade mig och gjorde min hundra meter långa promenad för att plocka hem en Quatro Formaggi till det chilenska vinet till mycket ner än bara steg på sliten asfalt till ett förutbestämt mål.

Hittills i sommar har jag överdoserat vit, manlig, heterosexuell rockmusik. Det har bland annat fått till följd att jag - i fantasin - startat en fyra-fem kanonband som borde erövra människors medvetande med en yvig arsenal av munspel, fiol, dragspel, piano, gitarr, bas, trummor, manodlin, glockenspiel, körsångerskor och ett dussin utsökta rocksånger om det stora och viktiga i livet.
Det borde vara dags nu.