Ögon som sett en del

På en vägg i min - vad jag skämtsamt brukar benämna salong - intill den öppna spisen, hänger 36 porträtt och tittar på mig.
Det är bilder av ansikten som upplevt äventyr, dramatik, sorg och saknad.
Men också: rofyllda uttryck, luriga, skarpa, pigga ögon bakom skägg, människor som överlevt värre saker än envisa bakrus och stormbyar.
Nu hänger de där, som om de låtit sig pensioneras från allt det vilda och landat i vissheten att de kan pusta ut, uppspikade tillsammans på en Stockholmsvit gipsvägg.
Jag kom över nästan all de där tavlorna på en nätauktion - min första och sista - och de gjorde en sista resa från Göteborg och söderut och de var många.
Det blev över hundra stycken den gången: oljor, tryck, metallplattor, trä, nån akvarell, gips, porslin.
Ett 20-tal ägde jag sedan innan.
Och när den där stora samlingen, den största, plötsligt landade här ringde alla och frågade hur i helvete jag hade tänkt den här gången.
Jag hade egentligen inget bra svar, mer än att jag uppriktigt förälskat mig i det inbjudande motivet av en härjad, väderbiten fiskare.
Kort därefter köpte jag under loppet av ett par månader kanske 30 till.
- De attraherar min äventyrliga sida, sa jag till programledaren på radion.
- Det finns något ohämmat, vilt och varmt i en del av de där grejerna.
- Och en hel del är förstås också bara dålig smak och skit.
Det mest kopierade, själva urbilden för både hötorgskonst och Fiskargubben, målades av tysken Harry Harendel (1896-1991).
Han gjorde ett jävla bra jobb, uppenbarligen.
Men jag tvivlar på att han var först, bara bäst.
I fiskelägrena runt Skagen hade målare långt tidigare samlats och plockat motiv ur verkligheten.
Oborstade hostande farbröder med pipa och skitiga fingrar som insåg att varje ny resa kunde vara den sista.
Och nu sitter jag här.
Jag har alltså 36 tavlor på väggen. 50 figurer i stringhyllan i sovrummet.
Och fyllda lådor på vinden.
Idiotiskt, måhända.
Kul, definitivt.
Så vad ska jag med allt det här till.
M.A. - min klokaste vän väster om Ronneby - har förstås storslagna planer, annars vore han någon annan.
Vi väver drömmar om en sommarutstälning vid havet, samla ihop de där ansiktena, ha en vernissage med nubbar och öl och teater och Taube.
Vi måste helt enkelt göra det.

Julen kom förbi och for igen, som ett frustande, glittrande lokomotiv av trivsel och gemenskap. Min vagn körde rakt in i en jävla bergvägg för ett år sedan ungefär, så när alla glada och vackra människor tog sina glada och vackra familjer i handen stod jag den här julen kvar på perrongen.
Att leva med barn ibland, ibland inte, är som att med regelbundenhet ge bort en liten bit av sig själv och hur det än är så blir det smärtsamt och påtagligt vid högtider som i vårt land normalt sett förknippas med familjegemenskap och sammanhållning.
Jag försökte lägga ihop skärvorna av den ituslagna familjefiguren, ge min son och min dotter en liten bit av ro och frid och glädje innan de vinkade och for och det kändes bra.
De är kloka, fina, de förstår ibland mer än vad jag förstår.
Jag bär dem med mig överallt, i två stämplade plattor av silver, i en tunn läderrem runt nacken. Vi tycker om den trygga symbolen, allihopa.
Och bara därför kom snön, bilen brann, jag fick ett tag för mig att Steve Gibbon hade skrivit världens vackraste sång, jag stoppade två flaskor Porcupine Ridge i hyllan, jag summerade ännu ett omvälvande år innan plikterna slet tag i mig och gjorde mig så där tråkigt alldaglig igen.
Min bror kom hem och vi tillät oss vara barn och låg på knä och körde bilbana och berättade historier som bara bröder förstår.
Jag tuggade i mig delar av "Tårtgeneralen", nästan hela den sanna berättelsen om mordutredaren i Kristanstad och senare små bitar av den som väntar på mig: Haruki Marukamis "Kafka på stranden".
På jobbet konstaterade vi att det varit ett rätt risigt år där industrivarsel och arbetslöshet fick sköljas ner med borgerlig trolldryck, i form av urholkade trygghetssystem och nedmonterad social välfärd.
Rastlösheten, oron, ångesten och den ihjältrampade stoltheten över den förlorade rätten till ett eget jobb skapade nya samhällsproblem, långt ifrån de människofientliga företagens lönsamhetskurvor: psykisk ohälsa och missbruk.
Det är ett inihelvete tungt konstaterande men likafullt en del av det nya Sverige.
Vi slog också fast att 2009 inneburit en renässans för Svenne Banan.
Det var Ullared och Dansbandskampen, det var baconpizza och mentolcigaretter och en Jack Vegas-maskin på en sjaskig sylta i Kallinge.
Det var vad det var.
Det var också året då de två hårt pressade och ifrågasatta afghanska bröderna Abbas och Azeem fick permanent uppehållstillstånd.
De reste genom helvetet, var och en för sig, de har ärr och sår som aldrig läker och det dröjde år innan de till slut föll i varandras armar igen.
Jag brukade tänka att det fanns en mening med allt det där och när överdomstolen till sist ändrade Migrationsverkets cyniska beslut så kunde jag inte sluta gråta.
Allra sist: Caj Karlsson. Han gjorde också en resa, avgjort mer bekväm, och den finns nu dokumenterad av den fantastiske filmaren Per Anders Rudelius.
Den måste alla riktiga människor se och känna.