Jag har inte varit här på ett tag, men okej, jag driver ingen kommersiell Schulman-blogg, så lev med det, någon som emellanåt är här och läser.
Åh, jag har lyssnat, lyssnat på poesi, lyssnat på verkliga ord, saker som betyder något, meningar som vill vända ut och in på mänskligheten, krypa under huden, skaka om.
Som piskar skinnet, sparkar mig, kramar mig, kysser mig. Jag välsignar en man och en gitarr, två munspel och en fiol och numera älskar jag honom.
Kärlek, kärlek, kärlek.

Det som är mindre roligt och faktiskt inte roligt alls är att papperspaddan drabbats av svår hybris.
Jag har tidigare här rekommenderat bloggen som länets modigaste invånare står bakom.
Den är fortfarande läsvärd, provokativ, spännande, sann, kantig - alltså allt som den liberala papperspaddan inte är men borde vara.

Många miserabla uttalanden har fällts i den alltigenom mänskliga tragedi, denna vardagsföruttnelse, denna icke-publicistiska kräksjuka, men jag har på nära håll aldrig följt en mer förljugen saga än den här.

Senast en av papperspadddans mer upprörda så kallade reportrar gjorde sig hörd lyckades stackars vederbörande pricka in fyra av fyra sakfel: sannolikt en yrkesskada då personen i fråga inte direkt gjort sig känd för att agera i sanningens tjänst.
Jag blir så trött.

Jag låter den frispråkige före detta folkpartisten, min favorithjärna i Ronneby, summera mediaveckan i Blekinge.

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.5665094

http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.5665094

Tillsammans med Caj

Jag inbillar mig att Caj Karlsson är mycket glad i dag.
Den konsert han och ett gäng begåvade polare levererade på Konserthuset borde rimligtvis göra honom, just, mycket glad.
Jag satt på rad fyra och hade - förutsom rött vin och kebab - tryckt ner rätt höga förväntningar i halsen på mig själv.
Jag har nog ett 30-tal Caj Karlsson-konserter bakom mig, mellan tre och fem av dem har varit så raktigenom fantastiska att jag fortfarande kan återuppleva stycken av dem, om jag blundar.
De allra, allra flesta har varit mycket bra, Caj är ju trots allt en snubbe som lärt sig tknepen och vet hur man gör även om det bara är en vanlig dag eller rent av en dålig dag på jobbet.
Så det blir därför aldrig så där praktuselt, som det sällan blir med professionella hantverkare, no matter what.
Hur som helst: det är rätt enkelt att gilla Caj Karlsson. Jag känner allt som oftast stor sympati för hans banala diksbänksfilosofi och ångestosande vardagsrealism, det är en riktiga människa med hårda, verkliga, smutsiga erfarnheter och upplevelser, och jag tror det är nödvändigt det där, en förutsättning för att sångerna ska träffa och vräka omkull en. Som faktiskt sker emellanåt.
Jag tycker att det var en förbannat fin kväll i går.
Det var stärkande att se ett utsålt Konserthus, att höra stående, vibrerande applådåskor, kärleksfulla tillrop, män och kvinnor som skrattade, grät, kramades i foajén och så det märkliga då att detta sker i jante-tråk-snål-trött-Karlskrona, det är en jävla bedrift i sig att sälja ut i sin egen hemstad.
Stefan Sundström, Anders F Rönnblom, Staffan Hellstrand, Cookies n´beans, Johan Johansson, Lasse Tennander har rest med polaren Caj hela veckan och det vi såg i går var en sorts urladdning i den kollegiala kollektivismens förlovade land.
Klart som fan att det kändes.
Man kan ha invändningar mot, tja, låtvalet stundtals, men jag väljer att bortse från det i dag.
Och nöjer mig med att konstatera att det här var en av de där kvällarna, de där stunderna, de där ögonblicken man lever för.
Bäst i hela världen i går: Linus Nordas och Caj Karlssons fullständigt knäckande version av Resan når sitt slut.
Den sången kommer aldrig, aldrig, aldrig att låta vackrare än så.

The Wrestler

Sköljde ner påskfisken med en film i helgen. Hade hyggligt höga förväntningar, jag tänkte nämligen att om filmen bara är hälften så stark som Springsteens vackra soundtrack, så bör man hamna på en nivå som ligger avgjort över sevärd.
Men, jag vet inte jag.
Sagan om Mickey Rourke som sexköpande efedringris i trikå, vältrande sig själv i både blod och självömkan skakade inte direkt om.
Det är en prisbelönt rulla, jag vet, men storyn var tunn.
Före detta stjärnbrottare brottas fortfarande, både med andra clowner och med sig själv.
Murbräckarn brottas, murbräckarn går på strippklubb, murbräckarn knarkar, brottas igen, och lite till, gråter, träffar sitt övergivna barn, brottas, super, går på strippklubb, försöker få omgivningen och biopubliken att känna sympati för denna kantstötta karaktär, tar ett jobb, super, brottas...och så på med Springsteen som ljudkuliss.
Just då - i slutet - när denna sagolikt vackra sång spelas igång är det svartruta.
Jag tror det var The Wrestlers allra starkaste ögonblick.
Det säger en del.

Sitter i en magnifik våning på Skomakargatan i Malmö och skriver.
Jag bor här nu, hos min vän Super-Nike, en vänlig skåning som gör sina nattpass på den stora skånska tidningen utan att klaga.
Sedan kommer han hem, sover när jag är vaken, men han stiger upp och äter gröt och nötter och svart bröd och sköljer ner med Brämhults apelsinjuice, den kungliga hovleverantören.
jag gillar den också, men jag blev lite skeptisk när det visade sig att den "färskpressade" vätskan hettats upp och sedan frysts in i några månader innan den på nytt blir just "färskpressad" i butiken.
Men jag gillar den, som sagt.
Super-Nike, en gång pelare i papperspaddans bräckliga bygge, gjorde som många av oss andra, före och efter. Han drog vidare, packade ihop, jag antar att han i likhet med mig inte stod ut med eländet, lättgodset, dumheterna, idiotin.
Han gjorde rätt, förstås, även om han nu tvingas sova förbi aprilsolen som reser sig över Lilla Torg.
I går hade jag sällskap av Mats Olssons "Blött och blåsigt, det känns som berättelsen om mitt liv". Sushi, en välkyld Krusovice, slutspelshockey på femman.
I övrigt tyst, tomt, ensamt, skönt.
Jag somnade.
Och ryckte till först när Färjestad dunkade in 3-2 i sudden.
Det var april och uteserveringarna fylldes på gatan nedanför, gasolfacklor och vitt vin och vacker mat på vackra tallrikar och unga pojkar och flickor i VITA tygbyxor och kjolar och jag halvlåg i soffan och tänkte på ishockey.
Super-Nike sover, men i kväll är han ledig och då har vi lovat varandra att avhandla och ta oss igenom det som hänt sedan han tog sin resevagn och flyttade 20 mil söderut.
Jag tror att det blir en bra kväll.
Nu: ut till Jägersro, jobbet väntar, och nu läser Skurup-Ivan nyheterna på ettan, jag satt med sändningsproducenten i går och såg den avskräckande rymdskeppstekniken, men Ivan tog det lugnt och han gjorde det bra. Han gör det alltid bra.
Kanske blir det Rosengårds-falafel i dag igen.
jag tog en lunchpromenad dit i går, i sällskap med Kalmar-Olle, vi pratade allsvenskan och Zlatan förstås, och jag kunde njuta av Malmö som jag aldrig kunde när jag bodde här.
Då var det Värnhemsångest, kvällstidningsångest, en dålig bil och en rostig cykel en Ikea-soffa och en lila lavalampa.
Nu är det...annorlunda.
Malmö är en annan. Jag också.
Men priset på Falafel tycks vara detsamma.

Och apropå slutspelshockey. Mats Olsson skänkte mig följande, ljuva formuleringen:

"Det är alltid så i boxning: rätt vad det är bryter en hockeymatch ut."

Nu blir det Göteborg i ett par dagar. Jag tycker om den staden, jag tycker om att gå uppochner längs långgatorna, jag älskar den kamratliga atmosfären, jag gillar Blåvitt, öl på Sejdeln, de obskyra små vinylbutikerna, färsbiffarna på Min bror och jag, spårvagnarnas dånande kring Järntorget, antikvariaten, Thomas, Victors och Daniels stora famnar och hjärtan.
I Göteborg har jag många vänner. Och så har jag min bror där. Och nu ska han gifta sig! Och det gör mig faktiskt väldigt glad. Och inte bara för att det är en förtjusande kvinna som han friat till!
Jag är nämligen ganska så övertygad om att det stundar ett sjuhelvetes bröllopsparty, dessutom. Det finns - så att säga - rätt bra mänskligt material för en lyckad fest.
Jag reser till västkusten med nya tänder höll jag på att skriva, men en renoverad käft åtminstone, den tidigare mådde inte så bra, enligt den stackars tandsköterskan som fick ett koleriskt nervvrak i stolen i veckan.
Hon klagade inte.
Belönade mig själv på nytt: en Lyktan-lampan och en Gunnar Nylund-vas på Movement-Magnus spännande lager, samt Caj Karlssons nya duettplatta.
Den låter väldigt mycket Caj Karlsson, om jag tillåts sammanfatta saken.
Och det är förstås bra det, eftersom Caj är en artist man bör ha en viss respekt för. I säkert tio år har jag följt hans karriär på nära håll, ett tag funderade jag på att skriva en bok om honom och by the way: den idén lever fortfarande. Caj har lovat att berätta allt, det kanske kan bli en svensk variant av The Dirt.
Vårens turné, ett slags tältprojekt för den nya människan, en buss med luffare och oförutsägbara konstnärer som kuskar omkring TILLSAMMANS är jag ganska så tilltalad av.
Plattans bästa låt är, bortsett från den svindlande och sönderspelade Magnus Lindberg-duetten, är i min värld Under stjärnorna (en slags roadmovie), med Frida Öhrn.
Och apropå kvinnliga sångerskor så påtalade en gammal Skurup-kollega, som läst min kärleksförklaring till Helena Josefsson eller egentligen mer korrekt: till hennes sånginsats på Gessles Singalong-singel, att Helena och jag bodde grannar för tio år sedan.
I ett skånskt skolkollektiv. Om detta vet jag ingenting. Hon skulle, enligt uppgiftslämnare, ha gått världshistoriens mest osannolika utbildning: Irlands-linjen.
Jag gick journalistlinjen, drömde om ett liv i tabloid-himlen, lyssande på Rick Springfield och hade en lavalampa i fönstret och livnärade mig på alkoholanekdoter från Alvestapartiets grundare.
Jag tror inte, hur sorgligt det än må vara, att Gessles körkvinna minns mig heller.
Men jag hade en fin tid i Skåne, på många sätt.
Och jag både glad och överraskad av den där upplysningen från en bekant som tycks ha avgjort bättre minne än jag. Tack, tack.
Nu drar jag västerut.