Tillsammans med Caj

Jag inbillar mig att Caj Karlsson är mycket glad i dag.
Den konsert han och ett gäng begåvade polare levererade på Konserthuset borde rimligtvis göra honom, just, mycket glad.
Jag satt på rad fyra och hade - förutsom rött vin och kebab - tryckt ner rätt höga förväntningar i halsen på mig själv.
Jag har nog ett 30-tal Caj Karlsson-konserter bakom mig, mellan tre och fem av dem har varit så raktigenom fantastiska att jag fortfarande kan återuppleva stycken av dem, om jag blundar.
De allra, allra flesta har varit mycket bra, Caj är ju trots allt en snubbe som lärt sig tknepen och vet hur man gör även om det bara är en vanlig dag eller rent av en dålig dag på jobbet.
Så det blir därför aldrig så där praktuselt, som det sällan blir med professionella hantverkare, no matter what.
Hur som helst: det är rätt enkelt att gilla Caj Karlsson. Jag känner allt som oftast stor sympati för hans banala diksbänksfilosofi och ångestosande vardagsrealism, det är en riktiga människa med hårda, verkliga, smutsiga erfarnheter och upplevelser, och jag tror det är nödvändigt det där, en förutsättning för att sångerna ska träffa och vräka omkull en. Som faktiskt sker emellanåt.
Jag tycker att det var en förbannat fin kväll i går.
Det var stärkande att se ett utsålt Konserthus, att höra stående, vibrerande applådåskor, kärleksfulla tillrop, män och kvinnor som skrattade, grät, kramades i foajén och så det märkliga då att detta sker i jante-tråk-snål-trött-Karlskrona, det är en jävla bedrift i sig att sälja ut i sin egen hemstad.
Stefan Sundström, Anders F Rönnblom, Staffan Hellstrand, Cookies n´beans, Johan Johansson, Lasse Tennander har rest med polaren Caj hela veckan och det vi såg i går var en sorts urladdning i den kollegiala kollektivismens förlovade land.
Klart som fan att det kändes.
Man kan ha invändningar mot, tja, låtvalet stundtals, men jag väljer att bortse från det i dag.
Och nöjer mig med att konstatera att det här var en av de där kvällarna, de där stunderna, de där ögonblicken man lever för.
Bäst i hela världen i går: Linus Nordas och Caj Karlssons fullständigt knäckande version av Resan når sitt slut.
Den sången kommer aldrig, aldrig, aldrig att låta vackrare än så.