Sitter i en magnifik våning på Skomakargatan i Malmö och skriver.
Jag bor här nu, hos min vän Super-Nike, en vänlig skåning som gör sina nattpass på den stora skånska tidningen utan att klaga.
Sedan kommer han hem, sover när jag är vaken, men han stiger upp och äter gröt och nötter och svart bröd och sköljer ner med Brämhults apelsinjuice, den kungliga hovleverantören.
jag gillar den också, men jag blev lite skeptisk när det visade sig att den "färskpressade" vätskan hettats upp och sedan frysts in i några månader innan den på nytt blir just "färskpressad" i butiken.
Men jag gillar den, som sagt.
Super-Nike, en gång pelare i papperspaddans bräckliga bygge, gjorde som många av oss andra, före och efter. Han drog vidare, packade ihop, jag antar att han i likhet med mig inte stod ut med eländet, lättgodset, dumheterna, idiotin.
Han gjorde rätt, förstås, även om han nu tvingas sova förbi aprilsolen som reser sig över Lilla Torg.
I går hade jag sällskap av Mats Olssons "Blött och blåsigt, det känns som berättelsen om mitt liv". Sushi, en välkyld Krusovice, slutspelshockey på femman.
I övrigt tyst, tomt, ensamt, skönt.
Jag somnade.
Och ryckte till först när Färjestad dunkade in 3-2 i sudden.
Det var april och uteserveringarna fylldes på gatan nedanför, gasolfacklor och vitt vin och vacker mat på vackra tallrikar och unga pojkar och flickor i VITA tygbyxor och kjolar och jag halvlåg i soffan och tänkte på ishockey.
Super-Nike sover, men i kväll är han ledig och då har vi lovat varandra att avhandla och ta oss igenom det som hänt sedan han tog sin resevagn och flyttade 20 mil söderut.
Jag tror att det blir en bra kväll.
Nu: ut till Jägersro, jobbet väntar, och nu läser Skurup-Ivan nyheterna på ettan, jag satt med sändningsproducenten i går och såg den avskräckande rymdskeppstekniken, men Ivan tog det lugnt och han gjorde det bra. Han gör det alltid bra.
Kanske blir det Rosengårds-falafel i dag igen.
jag tog en lunchpromenad dit i går, i sällskap med Kalmar-Olle, vi pratade allsvenskan och Zlatan förstås, och jag kunde njuta av Malmö som jag aldrig kunde när jag bodde här.
Då var det Värnhemsångest, kvällstidningsångest, en dålig bil och en rostig cykel en Ikea-soffa och en lila lavalampa.
Nu är det...annorlunda.
Malmö är en annan. Jag också.
Men priset på Falafel tycks vara detsamma.

Och apropå slutspelshockey. Mats Olsson skänkte mig följande, ljuva formuleringen:

"Det är alltid så i boxning: rätt vad det är bryter en hockeymatch ut."