Det är höstlikt därute. Som att allting väntar på den avgörande skjutsen över de grönskande trösklarna och in i det nya. Små, försiktiga regnstänk på rutan. Mannen på andra sidan duckar inte inför årstidernas benägenhet att hålla fast i varandra, att tjurigt stå kvar och vänta, utan att släppa det ljusa och varma före i kön.
Han röker och röker i sina tunna byxor och sin svarta tröja.
På nätterna ser han tv-serier på datorn.
Det har han berättat.
Tjugo minuter skapad intrig och sedan: cigaretter.
En till synes enahanda ritual.
Vi brukar hälsa på varandra, en gång bad han mig att ta en bild på honom.
Då krängde han en ishockeytröja över den svarta.
Nu ser jag honom stå med foten lutad mot muren, han fimpar och spottar.
Han är som en sång av Markus Krunegård.
Nästan ingen jag vet skriver texter som han gör.
Han är briljant.
Lyssna på Askan är den bästa jorden, Hollywood Hills, Lika barn leka bra eller för den delen Korellreven & Vintergatan.
Språkets lekfullhet: referenserna, fantasierna, idéerna - så kliniskt handspritat från popvärldens återanvända klichéer.
Love Antell är nästan samma skärpa.
Vidunderlig i sina bästa ögonblick.
Som ett soundtrack till verkligheten.
