När ersatte vi Moa Martinsson med Ullared?
Frågan väcktes av den fabulöse hjärnan Marcus Birro i en krönika jag läste i Expressen.
Och den är med stor sannolikhet berättigad.
Jag vet inte.
Men han ställde den apropå Kanal 5:s exempellösa framgång med dokumentärserien från det gigantiska lågpristemplet i Halland.
När bytte Sverige bort god litteratur mot storpack av tvättsvamp, nedtryckt i en gul plastpåse?
En bok kräver tid och tålamod.
Det har vi inte i det här landet.
Här är framgångsreceptet vattnig och ofarlig underhållning, lättsamt paketerat för trögtänkta skallar, bekvämt paketerade i Ikea-soffan.
Samtidigt: så kallade "vanliga människor" i anspråkslösa situationer är ju bra tv!
Social pornografi, om man så vill.
Men bra och ärligt.
Och hur världen än anstränger sig har jag svårt att se att Kjell på campingen - gubben som använder en hel flaska tändvätska för att få glöd i grillen - någonsin kommer att läsa "Kvinnor och äppelträd".

Kött i grönsaksdisken

Hamnade på en så kallade grön restaurang i går.
Där låg överdoser av sallad och frukt och ostar och bönor och grödor.
Vackert, gott.
Jag beställde bruna bönor och fläsk.
Varför?
Jag som inte ens gillar det.
Ibland gör man så märkliga saker.
Ingen runt bordet tycktes heller förstå.
Sedan satt vi där och gjorde bort oss.

Mitt hemliga hål

Jag håller den här sidan för mig själv.
Eller snarare: jag talar inte om den finns, att den ibland får liv och växer, att den är som en hemlig dagbok skriven rakt ut i öppenheten där få ändå vet att den finns.
En och annan läser här, det vet jag, de har sökt sig hit på egen hand tror jag.
Någon har jag kanske tipsat.
Ibland hör någon av sig också.
Då blir jag lite generad.
I hela mitt yrkesliv har jag skrivit för publik: tusentals nyhetsartiklar i dags- och kvällstidningar, revyer, teater, tal, hundratals manus för tv-inslag.
Och därför känns det intimt och bra att ha den här luftfickan, det här kryphålet.
Här kan jag skriva och tänka högt utan att följa den givna tråden.
Det är som att öppna luckorna och släppa ut skiten.
Det blir en spegel av mitt känsloliv, där jag låter allt rinna ut precis som det är.
Samtidigt får man passa sig:
ett förfluget ord på internet är som sprängdeg tryckt i hela världens uppslagsverk, en bombmina rakt ut i folkdomstolen.
Så det gäller att välja och överväga.
Jag noterade, som exempel, att en handfull journalistkollegor ifrågasattes av Sveriges Radio eftersom de gjort politiska ställningstaganden på Facebook.
Så det gäller alltså att hålla tätt här i den nya världen.

November en fyllesjuk polare

Vardagen är en som en fyllesjuk polare man får hjälpa i säng efter en för våldsam fest.
Marcus Birro, skrev så, och det är en genial formulering.
Det är så det känns, i november.
För den som har ett inre känsloliv som pendlar, från avgrunden och ovanför vattenytan, kan en tisdag i höstens mörkaste Sverige kännas just så.
Som en fyllesjuk polare i behov av hjälp.
Marcus Birro.
Han och Sture Dahlström är de två moderna, svenskspråkiga författare jag värderar högst.
Och Lundell, förstås.
En gång satt jag ensam på ett tåg från Göteborg och läste "Landet utanför".
Vagnen dunkade sig sakta fram genom skog och små samhällen och jag sögs in i den där historien.
Det är en mustig och osentimental socialrealistisk roman.
Birros bästa, intill "Alla djävulska främlingar".
Det är tisdag morgon och snart dags att leda den där fyllesjuke kamraten rätt i säng.

Svart söndag

Det var höstvackert i Göteborg, blåvita änglar dansade på avenyn, Pirogen sjöng att snart skiner Posiedon och jag tror att han grät.
Det var folket mot adeln och fler poliser än vad jag någonsin sett när ett lång led av svarta, arga pojkar eskorterades till skådeplatsen.
Vi gick in i entré 8, slussades vidare till sektion P1, vi hade bra känslor och det jag fick uppleva där och då var ingenting annat än en storslagen, galen, passionerad fest till fotbollens ära.
Och Joel Alme sjöng den västsvenska motsvarigheten till You´ll never walk alone, tiotusentals blåvita halsdukar bildade fonder längs hela Ullevi, vi sa "kör så det ryker" innan bengalerna tog banderollen och mörkret sänkte sig över Sverige.
Thomas Olsson, vem annars, tryckte in 1-0 i munit 32 och nu grät Pirogen igen och torkade tårarna med sin gamla guldtröja och de svarta pojkarna nedanför blev tysta.
Ullevi gungade, vibrerade, just som jag läst att den brukar göra när tusentals fötter hoppar samtidigt.
Och sedan: Sorg. Tomhet. Tystnad.
Avklädd av de svarta, arga pojkarna vandrade jag ensam vidare mot Brunnsparken, hem och tillbaka till det riktiga och verkliga livet, ett liv lika färgat av känslor och sorg och glädje som fotbollsmatch mellan folket och adeln.
Men mesta mästarna reser sig, så som de alltid har gjort.
Att spela avgörande seriefinal trots försäljning av och långtidsskador på de som skulle göra det är imponerande i sig.
Det är en bra tröst en måndag i november.