Det var höstvackert i Göteborg, blåvita änglar dansade på avenyn, Pirogen sjöng att snart skiner Posiedon och jag tror att han grät.
Det var folket mot adeln och fler poliser än vad jag någonsin sett när ett lång led av svarta, arga pojkar eskorterades till skådeplatsen.
Vi gick in i entré 8, slussades vidare till sektion P1, vi hade bra känslor och det jag fick uppleva där och då var ingenting annat än en storslagen, galen, passionerad fest till fotbollens ära.
Och Joel Alme sjöng den västsvenska motsvarigheten till You´ll never walk alone, tiotusentals blåvita halsdukar bildade fonder längs hela Ullevi, vi sa "kör så det ryker" innan bengalerna tog banderollen och mörkret sänkte sig över Sverige.
Thomas Olsson, vem annars, tryckte in 1-0 i munit 32 och nu grät Pirogen igen och torkade tårarna med sin gamla guldtröja och de svarta pojkarna nedanför blev tysta.
Ullevi gungade, vibrerade, just som jag läst att den brukar göra när tusentals fötter hoppar samtidigt.
Och sedan: Sorg. Tomhet. Tystnad.
Avklädd av de svarta, arga pojkarna vandrade jag ensam vidare mot Brunnsparken, hem och tillbaka till det riktiga och verkliga livet, ett liv lika färgat av känslor och sorg och glädje som fotbollsmatch mellan folket och adeln.
Men mesta mästarna reser sig, så som de alltid har gjort.
Att spela avgörande seriefinal trots försäljning av och långtidsskador på de som skulle göra det är imponerande i sig.
Det är en bra tröst en måndag i november.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar