Jag håller den här sidan för mig själv.
Eller snarare: jag talar inte om den finns, att den ibland får liv och växer, att den är som en hemlig dagbok skriven rakt ut i öppenheten där få ändå vet att den finns.
En och annan läser här, det vet jag, de har sökt sig hit på egen hand tror jag.
Någon har jag kanske tipsat.
Ibland hör någon av sig också.
Då blir jag lite generad.
I hela mitt yrkesliv har jag skrivit för publik: tusentals nyhetsartiklar i dags- och kvällstidningar, revyer, teater, tal, hundratals manus för tv-inslag.
Och därför känns det intimt och bra att ha den här luftfickan, det här kryphålet.
Här kan jag skriva och tänka högt utan att följa den givna tråden.
Det är som att öppna luckorna och släppa ut skiten.
Det blir en spegel av mitt känsloliv, där jag låter allt rinna ut precis som det är.
Samtidigt får man passa sig:
ett förfluget ord på internet är som sprängdeg tryckt i hela världens uppslagsverk, en bombmina rakt ut i folkdomstolen.
Så det gäller att välja och överväga.
Jag noterade, som exempel, att en handfull journalistkollegor ifrågasattes av Sveriges Radio eftersom de gjort politiska ställningstaganden på Facebook.
Så det gäller alltså att hålla tätt här i den nya världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar